2009-11-22    23:36:19 Fickjust reda på att universum skapades "som följd av en kvantmekanisk fluktuation i en absolut intighet" för orimliga 14 MILJARDER år sen. Tesen är mer allmänt känd som Big Bang, och det väcker väl inga större utrops- eller frågetecken numera (det är ju i princip en variant av skapelsen i Gamla Testamentet, och kanske just därför har den blivit så lätt att acceptera), men det låter ju så brutalt i sin vetenskapliga klädsel, som om allt bara är en stor jävla tillfällighet. Vore det inte bättre att återgå till en mer konkret och trygg världsbild? James Ussher (1581-1656) föreslog 1650 att Gud skapade världsalltet vid middagstid söndagen den 23 oktober år 4004 f.Kr.? 2009-11-10    09:58:07 Sitter slö och förvirrad på jobbet. Hade förseningsavgifter på 200 spänn för en bok jag lånader. Se där: man ska inte låna böcker, man ska köpa dem istället. Bara eländigt att behöva hålla tider. Så det var nog den sista biblioteksbok som jag någonsin kommer att hålla i. Hedvig har varit lite febrig i helgen och det visade sig bero på att hon fick två sprillans nya framtider i överkäken. (Tidigare har hon bara haft två på nedervåningen.) Så fort tänderna sprängde fram gick febern ner, hennes aptit kom tillbaka och hon blev plötsligt väldigt pigg. Sitter och förbereder undervisningen till imorgon. Ska hålla ett semniarie om det tidigmoderna samhällets ekonomiska och demografiska utveckling. Tänkte inleda med en omskakande skildring av människans nära förhållande till döden, med fokus på förlossningar och spädbarnsdöd. Hoppas det kan väcka intresse. Tänkte smita hem lite tidigare idag för att gå till frissan. Ser ju ut som Robinson Cruse! 2009-11-04    20:58:02 Det blir en snabbis i Upplands Väsby. Nu har vi gemensamt beslutat oss för att flytta isär, och jag kommer med all sannolikhet att flytta tillbaka till Märsta igen. Världen utanför var ändå överskattad. Känns redan tomt. Men det värsta har nu dragit förbi och börjar faktiskt att se fram emot att starta ett nytt liv igen. Allt som sker har väl ett syfte och när det har gått en tid är jag övertygad om att jag då anser att det blev bättre. Förhoppningsvis. Vad jag inte ser fram emot är försäljning av radhuset, fler flyttlass, fler mäklar- och bankmöten. Det vore skönt om det bara var klart redan. 2009-10-26    09:19:49 Regnig måndag. Kallt kaffe på kontoret. Segt. Trodde det skulle bli bättre med arbete. Det blev det inte. Motivationslöst och stressigt. Undervisningen närmar sig med stormsteg. Kluven. Har aldrig varit bekväm med lärarrollen. För mycket förberedelser. Nä nu blir det skriva och Morbid Angel. Uppryckning. 2009-09-20    21:10:49 Höst. Återigen. Varmt om dagarna och sol, men på kvällen avslöjas hela charaden då kylan sätter in. Mörker i antågande. Min sommar har varit rätt svart ändå, så det ska bli skönt med lite riktig verklighet igen. Är faktiskt riktigt skönt att pappaledigheten är slut och att jag får börja jobba igen, kanske komma tillbaka i form igen, hitta tillbaka till mig själv. Vem var jag? Vem har jag blivit? 2009-08-27    20:49:08 Har nu lämnat Märsta - for now - och bosatt mig i U-lands Väsby. Radhus. Volvo. Barn. Grannkatt. Fint område. Får se hur djupt bopålarna slagits ned den här gången. Hedvig börjar på dagis nästa onsdag och om mindre än tre veckor börjar jag jobba igen... Kommer kännas mycket märkligt att återgå till forskarrollen efter en sommar utan like. Antingen fylls tillvaron återigen av mening, eller så kommer jag bara att känna tomhet där mitt bland alla böcker. Det är det jag är mest rädd för. Menmen. Hösten bjuder många finesser: boken har utkommit i pocket, jag ska delta på bokmässan i Gbg och i november ska jag undervisa för första gången på universitetet. "Mina studenter" ska jag kalla dem, "mina lamm". 2009-07-20    14:22:19 Svininfluensa. Jävla tjafs! Är det nån som kommer ihåg galnakosjukan eller fågelinfluensan? Epidemier som - enligt media - hotade att utplåna större delen av mänskligheten. Några smittades, ett fåtal dog. Sedan blev det tyst. Hysterin är medias mål. Det är då de tjänar som mest pengar. När folk blir rädda och skräckslagna och köper lösnummer efter nån "chockerande" löpsedel som varnar för en förestående domedag. En journalist frågade en läkare vad skillnaden mellan svininfluensan och "vanlig" influensa var. Nja, blev svaret, det är väl just ingen skillnad alls. Precis som all influensa som inte upptäcks, behandlas och medicineras riskerar den insjuknade att åka på någon farlig lung- eller hjärnhinneinflammation, so kan vara dödlig. Men inget särskilt märkligt och definitivt inget extraordinärt hot. I en annan sekvens står journalisterna kring en chefsläkare och mer eller mindre kräver en förklaring till varför inte ett allmänt larm om smittan gått ut till det svenska folket: en människa har ju insjuknat och vårdas i livshotande tillstånd i Norrköping. Lugnt och sakligt avvisar läkaren alla sådana galenskaper. Men journalisterna vill ha Katastrofer att rapportera om; hota om epidemier, dödssiffror, WHO:s värsta scenario, paralleller till Digerdöden... Annars får man inga stålar. Jävla tjafs! 2009-06-20    23:02:45 Livet är tungt för tillfället. Orkar inte skriva. Förlåt. 2009-05-27    11:39:58 Onsdag. Odens dag. Innebörden av detta har gått förlorad. Åtminstone vet inte jag vad det innebär att det är Odens dag idag. Ska man offra till Oden i någon lund eller åker? Ska man göra eller tänka på nåt särskilt? Betyder Odens dag att han är på gott humör eller att han är bitter? När det handlar om asarnas temperament vill i varje fall inte jag trampa någon på tårna. Och imorrn är det Tors dag. Man undrar om det betyder att det kommer att vara jävligt dåligt väder om man inte offrar en galt i hans ära? Fredag är mera logisk, för det betyder ju Frejas dag. Hon var ju en kärleksgudinna och fredagar är ju kända för att vara fyllda av glädje, alkohol, frihet från jobb och så sex förstås. Lördagen är också logisk, för det är då man ska tvätta sig (man lögar sig). Söndagen är ju solens dag (Sun-day) och Måndag är ju månens dag. Att våra viktigaste himlakroppar belönats med varsin dag är väl helt okej. Vad betyder då Tisdag? Ja det är en surmulen gud som heter Tyr som man då ska ha i åtanke. Ni som trodde att det hade med semlor och bakelser att göra (fettisdagen) blir alltså besvikna. Onsdag alltså. Jag har ingen aning. 2009-05-04    13:26:08 Tjusningen med naturen är att den är omöjlig att tämja. Det bästa som finns är när blommorna stormar ut ur sina rabatter och kolonialiserar de omkringliggande gräsmattorna. Mellan stenplattorna på trädgårdsgången tränger envisa grässtrån och blomster upp. De till rektanglar och kvadrater nerklippta buskagen - detta mänskliga vanvett! - slår sig snabbt fria ur sina påtvingade geometriska former med spretande rebelliska skott. Jag har aldrig förstått mig på de meningslösa försök som människor företar sig att tygla naturen. När den inte beter sig som vi vill är den dum. Maskrosor - dessa underbart vackra och fantastiskt upproriska växter - förklaras vara "ogräs" på grund av sin oförmåga att slå rot där den inte får. Men för mig har det aldrig varit särskilt vackert med disciplinerade tulpaner i strikta kolonner, med buskar och träd planterade med milimeterprecision i rad efter varandra eller med rosor planterade i färgordning efter varandra för att uppnå ett särskilt mönster. För mig är det vackraste som finns när en liten blåsippa tittar fram bakom en stubbe ur ett täcke av torkade löv. Jag föreställer mig att människor i alla tider upplevt våren som en symbolik för livets återkomst (återuppståndelse) ur vinterns död och mörker. Och denna symbolik är ju faktiskt vacker även om man inte är religiös. Idag verkar mycket handla om att rada upp krukväxter i olika finurliga anordningar, att ordna i rabatterna i en rasbiologiskt korrekt geometri. När Israel Kolmodin skrev "Een wårwisa" - sedermera bekant som "Den blomstertid nu kommer" - var det knappast det uppstyltade rabbathelvetet som han syftade på. Det var naturens egen skönhet: okonstlad, fri från häcksaxar och konstgödsel, och fantastisk utav sin egen kraft. Det vackra var vad Kolmodin med all säkerhet förknippade med Guds egen rörelse i naturen. Godhetens seger över ondskan. Guds skapelse är vacker för att den är Guds: ingen människohand kan göra det bättre. Nu tror jag inte på Gud, men jag tror på uppfattningen att människans försök att styra naturen är befängd. Är inte vitsippstuvan vacker nog? Nej, man måste tydligen plantera in en helt egen botanisk verklighet i sin trädgård eller på sin balkong, och med spade och kratta i hand utrota oönskad grönska för att lämna plats åt den kategoriserade arsenalen av panseer, liljor och krokusar. Planationerna kan visst vara extremt vackra - det säger jag ingenting om. Men även om en rad tulpaner kan vara mycket vackert att se på, så är upplevelsen ungefär detsamma som att se en militärparad: fint men samtidigt dystert. För man undrar vad det är för märklig drift som gör att vi människor alltid måste försöka hålla ordning och koll på allting. Att styra och dominera, trixa och kontrollera. Ursprunget till all mänsklig verksamhet är dumhet! Därför älskar jag - och detta har varit mitt hyllningskväde - de tappra scillor och violer som vägrar att låta sig inordnas i rabbatens strikta linjärformer, i odlingens konstgödslade och ogräsbefriade hägn; de blomster och buskar som ständigt revolterar mot människornas idioti och övertro på sig själva som ett släkte att ta på allvar och som meningsfull komponent i universums eviga storhet. Välsignad vare den blomma som trädde ut ur rabbaten; välsignad den åkersork som år efter år bökade upp den omsorgsfullt anlagda gräsmattan. Leve Dig, Natur! 2009-04-14    22:40:46 Väder! Hela påsken har varit underbart solig och varm: detta har i sin tur alstrat ett väldans promenerande, balkongdörrsöppnande, blomsterinhandlande, utefikande, och annat trevligt. Jo - jag har även börjat jogga igen, så snart är man fit igen! Appropå det så går en rolig badmintontermin mot sitt slut, och jag känner att jag verkligen fått ut något av spelandet den här gången - rent fysiskt alltså. Känner att jag är i rätt bra form och har bättre kondition än jag kan minnas att jag nånsin haft. Men i höst blir det förmodligen tennis på universitetet istället. I övrigt är allt bra. 2009-04-02    21:45:35 Vår mina vänner! Sjung ut! Idag var det ju rentav teskörtväder! Från buskar och grenar hörs fåglarnas frustrerade parningsrop och snöns ondskefulla tyranni har nu retirerat in i skogar och djupa skuggtrakter för att gå en snabb smältdöd till mötes. Små insekter vaknar till liv och kravlar förvånade över sin defrostade tillvaro fram ur sina iden under stenar och golvlister. En liten fluga vinglade alldeles nyss upp längs med skärmen på laptopen, men orkade inte hela vägen upp utan föll ned på rygg och blev liggande en stund innan den krampaktigt ställde sig på benen och kröp tillbaka in under skrivbordet. Små heroiska offensiver som med tiden kommer att ta sig. Knoppar skjuter upp ur rabatter och på kvistar som argsinta hämnare redo att slå ihjäl alla små spår av den fruktansvärda vintern. Krokusar har här och där slagit ut i orange och lila; blomsterskarornas tappra förtrupper. Deras vilda jämlikar som blåsippor och tussilagor är bara andetag från att få spränga fram ur mullen och spänna sina parasoller över grästäpporna. Sen kommer resten av floran i full anmarsch. Underbart. Liv. Man blir glad. Och lite kåt. 2009-03-12    23:49:59 En snabb notis. Ramlade idag över en i sammanhanget rolig liten uppgift. 1706 ställdes en soldat vid namn Håkan Ekelund inför rätta för att ha ingripit i ett gräl mellan två befäl. Jag vet dessvärre inte hur rätten sedermera dömde, men det verkar ju onekligen som att den gamle Ekelund varit en sympatisk karolin! 2009-02-19    21:47:04 Kallt är det. Fy fan. Idag var det svinigt kallt. En frostig nordan som tycktes piska ansiktet oavsett i vilket väderstreck man själv gick. Hemskt. Men annars roliga - men extremt stressiga - tider. Ibland känner jag att jag inte riktigt har koll på tillvaron. Vet inte vad jag ska göra, vilka deadlines som gäller o.s.v. Det är inte bra. Då är det bra att det på universitetet finns ett personalgym som man kan smyga iväg till och avreagera sig och återfå lite fokus. Imorgon är det fest i doktorandkorridoren och jag ser fram emot det. Sen blir det - för första gången på mycket länge - en helg utan jobb. På söndag verkar det som att vi ska hem till mina föräldrar ute i Rysstorp. Avkoppling. Uppladdning. 2009-02-08    00:04:05 Ujuj tiden går. Mycket har hänt: ingen idé att summera allt här, utom att vi har varit sjuka här hemma men att det nu börjar bli bättre. En annan bra sak är att vi har skaffat ny köksfläkt. Med kryddskåp. Ett stort tomt och besvärande fult utrymme ovanför spisen har därmed erhållit en funktionell inredning. Jo föresten, jag spelade in ett TV-program här om sistens nere i Malmö. Det heter "Antikmagasinet" och kommer att sändas nån gång i mars. Det handlade förstår om Karl XII och hans karoliner, och jag blev ditringd som historisk expert. Får väl se om min tevedebut blev bra; jag kommer iaf inte att kunna se på det. Sedan har min bok utsetts till "Årets bok om svensk historia", vilket givetvis är väldigt hedrande. Dessutom ska den översättas till polska, och det är väldigt passande eftersom jag i den kommande veckan ska resa ner till Wschowa (Fraustadt) i nästa vecka för att delta på en presskonferens tillsammans med borgmästaren. På onsdag fyller jag 30. TRE decennier! 1560 månvarv! Nästan 16 miljoner minuter! Urgammal. 2009-01-14    11:27:06 En dag på jobbet. Känner mig lite seg och kaffesugen. Ska strax sätta mig och läsa. Tiden går rätt fort här. Böckerna står och dammar i hyllorna. När ska man hinna? Börjar närma mig halvtid på avhandlingen nu. Känns det verkligen som att jag redan är där? Nej. Det är inte lätt. 2009-01-01    16:43:35 Jeklar vad snabbt det där var avklarat. Jul, nyår. Pang! Idag borde man ha varit bakis. Jag drack en del igår och kom väl i säng först halv fem på morgonen, men ingenting. Jag vaknade strax efter 10, pigg och kry och har huvudsakligen spenderat dagen med att städa. Till och med skurat ur ugnen. Måste vara det nya årets energi eller nåt sånt. Gott nytt år förresten. 2009. Jisses. We're gettin' old. Förhoppningsvis blir det ett bra år. 2008 var ett av de allra bästa, om inte det bästa. Barn & bok var två av de ting som fjolåret bar med sig. Men det var mycket arbete också; mycket stress, ett par resor (i arbetet). Ska alltså försöka ta det lite lugnare i år. Och försöka njuta av sommaren. Kommer ju bl.a. att vara pappaledig fr.o.m. slutet av april eller början av maj. Månen och Venus har bjudit på en storslagen ballett de senaste kvällarna. En vacker show som varit helt gratis. Det tackar vi för. 2008-12-21    00:06:54 Julen närmar sig med stora stövelstamp. Hör ni hur det klampar på farstutrappan? Glögg och klappar, lussekatter och plastgran: i år har det fanimej varit hela paketet. Ändå känner jag mig lite blåst. Jag hade verkligen planerat att hamna i julstämning, men jag tycker inte riktigt att den har infunnit sig än. Trots alla ljusstakar, nötskålar och apelsiner med nejlikor som vi så omsorgsfullt dekorerat lägenheten med så har den där verkliga stämningsfullheten uteblivit. Kanske har man för högt ställda mål; kanske har man inte kunnat slappna av helt enkelt. Man ska ju insupa atmosfären, men jag tycker det känns som att allting bara sker i korta ögonblick. Det går för fort helt enkelt. Och snart är det tamejfan 2009. Året som för inte sååå länge sedan kändes väldigt avlägset. 2008-12-13    01:09:32 Sitter här sent. Familjen sover. Endast tomten är naken. Men för mig är det ingen luciavaka. Var länge sen man var på en sån. En gång - minns jag - var jag och Kalle Lang ute natten till lucia och drack 80%-ig rom med fanta (tror jag det var) och sedan nån grön jävla likör. Spydde på vägen hem. Det var på de gamla gloriösa gymnasiedagarna. Nu dör man man väl på riktigt om man dricker sån där'n skit. Man har blivit gammal. Ska jobba imorrn. Tänkte gå upp lite tidigare så att jag hinner förbi Krigsarkivet innan jag ska ha min visning på Armémuseum. Det är den jag sitter och planerar nu. Ska berätta om Karl XII:s kröning som ägde rum just den 13 december fast 1697. Han var bara femton bast då; yngre än jag var när jag och Kalle Lang strövade hem druckna med de där förfärliga dryckerna i kroppen. Det vore nog otänkbart att ge den suveräna makten över en stormakt till en 15-åring idag. Hoppas jag. Sverige var då ett land i vapen, ett militariserat samhälle vars fundamentala principer var uppbyggda för krig. Klart det blev krig, och klart att Karl XII - tonåringen - skulle ut i det med alla sina soldater. Jag kommer och tänka på en affisch från 1:a världskriget. Det är en brittisk soldat som springer iväg från en rasande strid med en back öl under armen. Över honom står texten: "Screw battle, we're getting drunk!" Karl XII var ju nykterist. Sägs det iaf. Och det verkar nästan som om det var sant faktiskt. Han var väl inte ideologisk nykterist på samma sätt som man kan vara idag, men han drack väldigt lite, mest vatten. Jag har väl alltid varit mer åt det där screw-battle-hållet. Om inte annat så vittnar väl episoden från lucia - det måste ha varit 1997 (precis 300 år efter Karl XII:s kröning m.a.o!) - om just detta. Sådana är mina tankar en decembernatt. Inte ens tomten är vid det här laget vaken. 2008-12-07    23:38:57 Hej och hå, det rullar på. Familjehelg. Kista centrum i fredags, så gott som en heldag. Det handlades grejer för tusenlappar av den nyinkomna och snabbt bortrunna lönen. Mörbultad. Såg "Taran och den magiska kiteln" på kvällen. Lördag var det julfika med doktorandkollegerna och deras familjer på institutionen. Glögg, lussekatter, pepparkakor, pyssel och en del tveksam julmusik. Såg "Ringaren i Notre Dame" på kvällen. Disney-mara? Nejdå, bara tillfälligheter. Söndag idag, jobbade lite. Sen har det lagats lasagne och städats. Blir inge Disney dock. Pallar inte. Riksarkivet imorgon bitti. Ska bli skönt. 2008-11-30    18:02:14 En ödesdiger dag för 290 år sedan. Ett skott. Slut. Karl XII var död. Kravall-inspirerande för kalrakade "patrioter" och antidemonstrerande dönickar. Idioter. 2008-11-25    00:18:01 På tal om färger: VITT. Jag tror det kallas nederbörd. Någonstans i bakhuvudet ringer en irriterande visa med någon slags gladlynt melodi: "Jag ser det snöar, jag ser det snöar...". Det var inte ett dugg jävla kul ska jag säga dig. Drog vagnen fram och tillbaka till apoteket mitt i snöstormen. Vid övergångsställena kunde inte bilarna se om nån var på väg över, utan de tutade istället och körde. Hoppas ingen blev skadad. Visst var barnen ute i backarna: både på Kanonkullen och i Tallholmabacken for pulkorna otröttligt upp och ner i ett sorl av glada utrop och skratt. Detta påminde inte litet om den underbara och kravlösa glädje som bara barndomen kan innehålla. Själv pulsade man fram och tänkte "ungjävlar". Hedvig har blivit sjuk och det var av nöden att näsdroppar inhandlades. Därav snömarschen. Det är så oerhört plågsamt att höra henne snörvla och skrika utan att förstå vad det är som händer henne, och utan att kunna förklara. Det är en sak som jag verkligen längtar efter, att kunna tala med min dotter och säga: Men du, det kommer att bli bra, det kommer att ordna sig. För då slipper man få den där dolken i hjärtat varje gång hon vaknar mitt i natten och gråter så mycket att inte ens gonattvisorna kan lugna henne. (Hennes favorit är "Ett gammalt, fult och elakt troll..." och om inte den får henne lugn så funkar inget.) Nåja. Det är en period man ska igenom. Precis som detta med vinter och snö. Ha förtröstan! Om några månader är knopparna sprängfeta på träden igen och koltrastarna spelar sina kåta symfonier utanför fönstret; då kommer den här snön och kylan att vara ett skrattretande minne att skaka huvudet åt. En parentes. 2008-10-27    15:56:57 *sätta 2008-10-27    15:55:37 Ojoj, tiden rinner iväg och det är sällan man finner tid att säga sig ner och skriva nånting vettigt här. Kanske ska man inte ställa kravet på att skriva nåt vettigt utan istället se till att skriva mindre viktigt men oftare? Frågan är ju alltså om det är kvalitet eller kvantitet som bedöms som viktigt i de här sammanhangen. I många bloggar tycks det senare förefalla som högsta målsättning. Skriv om vad som helst, hur som helst och om du kan göra det på ett sätt som inte har någon början och inte något slut, inte någon mening eller slutsats, inte innehåller någon analys eller egentlig information alls som kan ha betydelse för någon annan. Ok. Jag vaknade, det var gult ute. Hösten tycker jag är fin. Vid tillfälle ska jag köpa ett par nya skor. Jag tycker om skor. Men inte alla skor förstås, bara såna som tilltalar mig och mina fötter. Appropå fötter så såg jag en hackspett idag. Men vad hade det med fötter att göra? Jag e ju helt knäpp. Vilka associationer! Om jag vore lite mindre skulle jag kunna passa bättre i ett rum där det är lägre till tak. Tegel. Det är ju både ett sorts material som man gör tak av, men också en flygplats i Berlin. Vad märkligt! Och så vidare. 2008-09-16    14:03:05 För ett tag sen läste jag ut Björn Elmbrants biografi om Olof Palme, en skildring ur ett mer journalistiskt perspektiv. Detta har lett till en viss typ av språk och fokusering som inte alltid tilltalar mig. Men trots det så är det en mycket läsvärd bok. Elmbrants styrka ligger i hans analys av Palme som politiker; hur hans personlighet färgade hans arbete och hur han fungerade retoriskt, ideellt och även ibland krasst förhandlingsmässigt. På bokens omslag står det att boken inte lämnar någon orörd. Men jag vill nog hävda att det är Palme i sig som inte gör det. Han var en väldigt speciell person, och, förstår jag nu, extremt viktig för vårt land. Jag var alltid lite rädd för Palme när jag var liten - mest för hans märkliga ansikte - men jag har insett nu att han var en stor person som man inte behöver bli rädd för. Så rörd blev jag faktiskt av Palme att jag hade svårt att hålla mig från tårar när jag såg på begravningsceremonin som finns i SVT:s bildarkiv på nätet. 2008-09-05    00:55:49 Jahaja. Idag fick jag i posten ett sprillans nytt ex av min bok. Det var en speciell känsla. Skönt, att äntligen få hålla i den, en fysisk tingest som går att klämma på och bläddra i. Två och ett halvt års mödor i hårda pärmar. Samtidigt är det lite sorgligt. Slutet på en lång och ytterst kreativ arbetsperiod är slut. Alla nätter jag satt uppe och skrev och förbannade allt vad deadlines och sådant annat förkastligt heter minns jag nu med en känsla av saknad. Men det kommer nog fler. Har redan planer på en uppföljare. Och kanske ytterligare någon till... Ska bli spännande att se vad den får för mottagande. Ja visst, jag vet att det finns en del små fel här och där - sådant är omöjligt att komma undan hur noggrann man än är - men i stort är jag nöjd och lycklig över att jag faktiskt lyckades ro projektet i land. Release är om ett par veckor. 2008-09-01    10:34:54 Höst! Känner ni det i luften? Den där kalla vinden som förebådar köldens ankomst och som får en att drömma om varma tröjor och sena kvällar under tänd lampa med te och en bra bok. Löven gulnar, marken blir brun. Gässen slår sina plogstråk över himlen och försvinner söderut. I natt kröp temperaturen ner till 5,8 grader Celsius. Anders föresten, Anders Celsius; kanske en av de mest okända kändisarna vars namn otaliga gånger per dag är på var och varannans läppar runtom i världen, men som få kanske känner till. Så kan det gå. Själv hade han väl knappast tänkt sig att bli ihågkommen för något så banalt som en hundragradig termometerskala. Han var ju astronom, och ville väl helst få någon nebulosa eller galax uppnämnd efter sig, eller kanske rentav en komet - det blev till sist postumt en krater på månen. Hans framgångsrika karriär - han var professor vid 29 års ålder - var extraordinärt framgångsrik och han sysslade med betydligt viktigare saker än termometrar under sin levnad. Bland annat pionjerade han i forskning om norrsken, sol- och månljus, jordens form o.s.v. Men en människa får sällan själv avgöra eftervärldens - eller ens samtidens - bedömning. En gärning som man själv anser vara ringa ställd till det övriga man presterat höjs av oförklarliga skäl upp i skyarna medan annat glöms bort. Höst. En tid för djup läsning, kontemplation och sofistiskt tänkande. Jag ser faktiskt fram emot den. Kylan alltså, de kallare nätterna, de mörkblå och djupa höstnätterna. Fukten, dimmorna, den första frosten. Sommarens hets övergår i ett slags föråldrad stillsamhet. Naturen mognar och blir gråhårig. 2008-08-29    10:08:22 På måndagen var vi med Hedvig till BVC - det var dags för tremånadersvaccination. Hemskt vad stora de där sprutorna är i jämförelse med de små låren. Hedvig var så glad och snäll innan så det var nästan hjärtskärande när sprutan togs och hon började gråta. Hon begrep ju inte vad som hände eller varför, det bara gjorde ont, och vetskapen om detta gör en som föräldrer - åtminstone mig - helt vek. Allt glömdes bort på fem minuter och sedan var hon glad igen, men det var ändå traumatiskt; förmodligen mer för mig än för henne. 2008-08-20    10:21:39 Jag vet inte om någon såg "Infödd soldat" igår kväll, en omskakande film om algeriska soldater som slogs för Frankrike under slutet av Andra världskriget. Den lämnar en inte oberörd. Rasism är inte sällan institutionaliserad, så djupt faktiskt att den är mer eller mindre självklar. Man undrar givetvis hur detta var möjligt i Europa - ja i Frankrike, som är vårt föregångsland vad gäller jämlikhet, broderskap och frihet sedan revolutionen 1789 - så sent som vid mitten av 1900-talet. De algeriska soldaterna behandlades nämligen som andra rangens människor i den franska armén. De fick inte del av samma förmåner som andra soldater i fransk tjänst och de fick inte umgås med fransyskor o.s.v. En av filmens mest rörande skildringar är just kärleken mellan en algerisk soldat och en fransyska som förstörs eftersom deras brev beslagtogs av den militära censuren. Sådant fick helt enkelt inte förekomma. Historien tar dock inte slut i och med andra världskriget. När Algeriet blev självständigt drogs den franska staten in pensionerna för alla de algeriska soldater som slagits för Frankrike. För dem innebar det en ekonomisk katastrof. Än idag har inte dessa pensioner betalats ut, trots att inte särskilt många av dessa soldater är vid livet. (Så någon dyr affär för den franska staten skulle en retroaktiv utbetalning inte innebära). Rasism. Så ser den ut. T.o.m. de som slåss sida vid sida för samma mål och som uppoffrar sina liv precis på samma villkor särbehandlar på grund av hudfärg och härkomst. Det är den europeiska rasismen, institutionaliserad och nästan outrotlig, därför att den går så djupt. Den farligaste formen av rasism är sådan så utbredd att utövarna inte ens känner till den. När USA anlände till Europa i slutet av Andra världskriget för att befria kontinenten och européerna från en rasistisk regim - den nazityska - blandade man inte raser i den amerikanska armén. Det är ett ofta förbisett faktum, men kan faktiskt ses i Hollywood-filmer där inga svarta och vita tjänar i samma förband. Den här filmen bör alltså ses. Inshallah! 2008-07-30    16:46:33 Jisses, det var ju lääänge sedan jag skrev här! Mycket har hänt! Jag skall försöka resumera något av detta inom kort, men först bara en nyhet: På fredag går mitt bokmanus till tryck! Releasdatum 17/9. Häftigt! http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185507903 2008-05-17    16:30:36 I går kl 11:03 föddes vår lilla underbara dotter Hedvig Sofia på Karolinska. Hon var 49 cm och vägde 2880 g. Allting gick jättebra och Therese återhämtade sig snabbt från kejsarsnittet. Alla tre mår nu bra och får kanske åka hem imorgon eftermiddag! 2008-04-14    11:39:43 Så småningom ska den givetvis bli bättre och dessutom heta www.fraustadt.se men det är sådär det ser ut än så länge! 2008-04-14    11:38:42 Bara helt snabbt i all brådska: nu har min bok fått en egen liten vrå på internet: http://www.kungkarl.se/fraustadt.htm Där kan man se på omslaget och få sig en liten sammanfattning av bokens innehåll, samt se på bilder från resan till Wschowa i slutet av februari i år. 2008-04-01    11:29:45 Borde inte någon börja skriva sin blogg på vers? Vore inte det nåt. T.ex: Imorse vid sex klockhelvetet rang, Rusade upp, och i duschen jag sprang, Schampo och tvål och sen deo och så, Sedan en skjorta och strumpor, minst två; Inmundigade mackor och fil i all hast, Packade slutligen väskan med last: Matlåda, en extra banan och mobil, Kolla' två gånger, man är ju senil; Rusade till tåget i raskande skott, Med yrsel i huvet, men sämre jag mått, Trängdes med pöbeln för att komma ombord, Avgången var försenad igen - *bittra ord* När pendeln kom fram hade bussen re'n gått, Fastän jag ilat och stressat i brått; I tjugo minuter efter mångfaldiga kval, Fick jag stå där vid hållplatsen i Ulriksdal; När bussen väl kom var den också för sen, Trängsel i gången: dra in era ben! Fan å helvete, vad less man då var, Fastän av resan ej långt alls var kvar: Snart var man ju framme och på sitt kontor, Satte på kaffe och inomhusskor, Luta' mig bakåt i stolen jag fått, Av institutionen då jag för dem förutspått, Att om jag icke en bra stol fick sitta uppå, Så skulle inom kort tid min ryggbast av gå, Så jag satte mig ned för att jobba med flit, Så hitta' jag osökt min väg raktåt hit, Först sen' jag Youtube besökt och NHL.com, Och läst först bland mejlen, och ack likasom Ordnat med musiken i iTunes och annat, Som på allt sätt har arbetet avstannat; Så jag undrar nu varför jag uti rim, Låter tiden förspillas när jag borde i stim, Skriva för livet den text som ska va' klar, Vid lunchtid imorgon då handledarn' snar Är att påpeka pinsamma brister och fel, Eller att den saknar minsann någon del, Som jag bor't ha författat istället för som nu, Förslösa tid och möda på någon såsom du, Som hellre än att jobba och att vara bra, Sitter och läser om någon annan varje da', En som inte alls tycks veta vett att sluta, Skriva på sin dikt, fastän han ej med luta, Såsom den store Bellman en gång gjorde, Fastän man rätt nu verkeligen borde, Hitta en väg ur denna ramsa ut, Så att man för en gång kan säga: tack och slut. 2008-03-18    12:36:06 I slutet av februari reste jag med delar av familjen på en pilgrimsfärd till Wschowa i Polen där slaget vid Fraustadt - så hette stan på den tyska tiden - stod en ful vinterdag 1706. Det var en kul tripp: vi flög till Berlin med Germanwings för några hundralappar per skalle, och tåg tåget till Dresden där jag hade ett par ärenden att uträtta på det sachsiska statsarkviet. Under tiden spanade resesällskapet in den gamla staden som på 1700-talet kallades för ett "Florens vid Elbe". Den magnifika staden bombades sönder och samman av de allierades "flygande fästningar" alldeles i 2:a världskrigets slutskedde i något av de mest menings- och urskillningslösa angreppen mot försvarslösa civila som inträffade under detta förbannade krig och som i antalet döda och infrastrukturell förödelse inte stod Hiroshima eller Nagasaki efter. Stan håller nu på att byggas upp igen efter hur den såg ut på 1700-talet. Fortfarande finns många spår av den grå DDR-tiden med oändliga rader av sovjetiska betonghus kvar i stadens mitt, men en ny glöd har börjar pyra i staden som - spår jag - kommer att göra henne till en av Europas stora turiststäder inom en tioårsperiod. Jag kommer att resa dit många gånger till, inte bara för arkivet, utan för att det är en otroligt vacker och trevlig stad, inte lika monstruös som London, Paris eller Berlin utan lagom, full av glädje, god mat och stora ölsejdlar. Polen var däremot inte lika roligt, i synnerhet inte landsbygden som på sina håll inte lite påminde om förindustriella småbyar där gris och höns gick lösa och folk i leriga kläder och disillusionerade blickar vandrade gatorna fram med tomma blickar och skottkärror med djurdynga. Även Wschowa var rätt så nedgånget även om staden på sitt sätt är unik eftersom den undkom 2:a världskrigets förödelse och därmed har många gamla byggnader kvar från fornstora dagar då Fraustadt var ett blomstrande textilcentra och hade ett kungligt slott. Nu är det senare omgjort till lyxigt hotell - den enda fräscha installationen i hela staden som vi kunde bedömma och ett resultat av EU-stipendier; många sådana EU-projekt pågår i Polen - EU pumpade in 66 miljarder Euro i Polen enbart under förra året så mycker kommer troligtvis att hända även där över en 10-20 års period. En fördel med den polska efterblivenheten på landsbygden var att det gamla slagfältet utanför Wschowa var så gott som orört: på gamla kartor och på nytagna satellitbilder på t.ex. Google Earht så ser terrängen så gott som identisk ut. Och här dog de: över 7000 sachsiska och ryska soldater och 400 svenska; skjutna, nedsablade, förtrampade och lemlästade. Några stridsbilder gick dock inte att frammana ur fantasin: det enda man tänkte på var faktiskt att ta sig från det oändligt stora - ej olikt en ocean - fältet och den eländiga blåsten. Sådana platta fält har jag aldrig någonsin skådat tidigare. Vi avrundade resan med två dagars turistande i Berlin, ytterligare än stad som jag kommer att resa tillbaka till flera gånger. Den ligger så nära, resorna och boendet är så billigt, och maten och ölen så god att det vore dumheter att inte återvända. Dessutom finns där enormt mycket att se, mycket shopping att göra - vi fann en bokhandel som var fyra våningar stor! - och muséer att besöka. Nu vräker snön ned över Frescati. Jag sitter här i mitt nya kontorsrum ovanpå biblioteket och gör - som ni märker - allt för att slippa skriva klart den text som jag ska lägga fram på högre seminariet på torsdag nästa vecka. Ämnet? Krigets orsaker. 2008-03-16    14:20:46 Ojoj, här var det länge sen man skrev. Inte bra. Men sitter ännu i fullt kör med bok & jobb och får knappt en minut över till annat. Som det ser ut nu kommer boken ut i september. Med förlaget har det trixats en del om omslag osv, och manuset genomgår just nu en första grovfrisering och faktagranskning. Jag ser så fram emot att lägga detta projekt bakom mig! 2008-02-07    12:57:36 Hade visning på armémuseum i lördags på temat "Georg Carl von Döbeln: hans epok och kriget i Finland" i den nya utställningen som handlar om 1808-09 års krig (om ni har möjlighet så åk för tusan dit och kolla på den; väldigt fin med dramatiska stridsscener byggda av fullskaliga vaxdockor med mera). Det var roligt: har kört den några gånger och har fått väldigt bra respons från museibesökarna. Den här gången extra mycket av någon anledning. Döbeln i sig är en väldigt spännande karaktär från perioden som jag funderar på att fördjupa mig i på något sätt; men jag förutspår att någon annan redan sitter och plitar på en bok om honom eftersom det är 200-årsjubileum i år och allt. Kul att intresset är stort! Kunde dock vara fler yngre människor där. Fattar inte varför inte folk i min egen ålder kan masa sig iväg till museerna och kika på vårt gemensamma kulturarv. De finns ju där för dem! Och nej, museer är inte en plats man går till med sina barn; det är en plats man går till för att sätta sitt eget liv i perspektiv: att gå omkring där bland resterna av våra förfäder och begrunda det otroliga i att vi står här idag och varför. Man behöver inte läsa alla tråkiga skyltar eller ens titta in i varje monter: huvudsaken är att man går dit och filosoferar en stund. Och när det gäller just armémuseum så vet jag att många ryggar inför namnet; det är skittråkigt jag vet, men det är ett av våra mest spännande museer. Ett sådant otroligt vaxdockekabinett saknar motsvarihet i vårt land! Museerna är där för oss alla. Om ingen går dit kan vi lika gärna lägga ner. Och det kan vi ju inte. Och, här är ett nytt Youtube-klipp som bara MÅSTE ses: http://www.youtube.com/watch?v=6t8pHTesp-s 2008-01-21    08:12:01 Nytt år! Tiden rasar på obönhörligt framåt och dagarna avlöser varandra i rask succession. Hur ska man hinna med allt? Som ett löv i en vind kastas man med, dras med, tumlas omkring. Var på ultraljud i mitten av december. Fantastiskt! Det rör verkligen på sig därinne i magen. Ett liv. Ett eget litet liv som gror. Och som redan har kommit så långt: fingrar, näsa, tår, naglar, allt finns där redan. Vi hade först tänkt ta reda på vad det var för kön, men den frågan blev liksom fullständigt irrelevant när man såg hur den lilla människan rörde på sig, sparkade och snuttade på tummen. Idag börjar en arbetssam månad hemma vid datorn. Manus ska vara klart i sin helhet innan mitten av februari, så nu brinner det verkligen i knutarna. Jag kommer att stiga upp tidigt som fan varje morgon, ta en promenad innan frukost och sedan skriva hela dagen tills T kommer hem från jobbet. Sen blir det nog kvällspasset efter middag och allt det där. Det här med länkar till Youtube är ju lite uttjatat vid det här laget, men ack så välpassande ibland. Jag tänkte därför bjuda på några sköna sådana länkar framöver. Här kommer den första, en musikvideo med tillhörande melodi som alltid gör mig lika varm om hjärtat: http://www.youtube.com/watch?v=oUG0GjdoGHE 2007-11-22    13:03:45 Sitter på jobbet idag. Mår bra. Känner att jag har mycket energi trots att mesta tiden på dygnet går åt till att skriva på boken. Känner mig också i god fysisk kondition - äter bra och nyttigt på regelbundna tider, dricker minimalt med alkohol, röker inga cigaretter och har till på köpet börjat simma regelbundet - vilket är roligt. Man känner verkligen skillnad efter en period av hälsosamt leverne och mycket motion! Skriver, skriver, skriver. Boken verkar aldrig bli klar. Men fick igår - måste jag lite rodnat erkänna - rysningar av att läsa delar av min egen text. Sånt har nog aldrig hänt. Förmodligen var det inte språket i sig som skapade denna härliga känsla, utan någon mikrosekund av insikt om att jag verkligen håller på att skriva på en bok. Utgivningen känns visserligen ganska avlägsen, men hela projektet har på senare fått en slags verklighetsnärhet som jag inte uppfattat tidigare. Deadline är fasansfullt nära och jag får skriva som en dåre för att hinna klart! Som tur är så är jag i så pass bra skick just nu att jag orkar med det samtidigt som jag har hundra andra saker att stå i! 2007-11-19    00:17:08 Jahaja, dödade några timmar på söndagskvällen med att läsa en artikel av Otto Sjögren i 1881 års Historisk tidskrift - btw den första årgången av denna förnäma publikation - som handlade om den märklige figuren Otto Arnold von Paykull, vars levnadsöde dessvärre råkade sammanfalla med Karl XII:s Paykull tillhörde en livländsk ätt, eller lettisk som vi säger idag, och var alltså på sin tid född i vad som då var en del av Sverige. Hans fader lämnade tidigt Sverige och han själv klippte banden med riket och stack han också; de sista godsen på svensk jord sålde han visserligen så sent som på 1690-talet. Paykull tog tjänst hos kurfurstarna av Sachsen och kom under sin karriär att tjäna några generationer sådana, genom Johan Georg II:e, III:e och IV:e till August den starke. Den senare gjorde sedermera karriär även som polsk kung och påbörjade otänksamt anno 1700 ett förödande krig med Sverige i konspiration med Danmark och Ryssland. Paykull, som under hela den här tiden utbildat sig till militär, fanns sig därför snart åfärde med att angripa sitt gamla fädernesland och som en extra ironi dessutom sin livländska hembygd. Under krigets tidiga år gjorde Paykull en enastående karriär och avancerade raskt i graderna. På sommaren 1705 hade han blivit generallöjtnant och ledde på egen hand ett blixtanfall mot det av svenskarna ockuperade Warszawa. Hans armé räknade omkring 10 000 och angrep en liten svensk härstyrka om 2 000 man, ett slag som han enligt all vedertagen matematik alltså borde ha vunnit. Men kriget är ingen vetenskap som låter sig fångas i några logiska formler och Paykulls här greps efter sju timmars häftigt fäktande av panik och slogs på flykten. Paykull själv hade dock oturen att gå ned sig med sin häst i ett dike, och hamnade strax därpå under värjspetsen av en svensk ryttmästare vid namn Ridberg som tog honom tillfånga. Därefter påbörjades en utdragen rättsprocess mot den stackars generalen där han som landsförrädare ställdes inför Svea hovrätt och en oförsonligt hård Karl XII - som i sådana här fall aldrig var villig att visa någon förskoning, inte ens när det gällde någon som lååångt innan kriget hade avsagt sig medborgarskapet och som redan gjort sig av med allt vad egendom och annat som kunnat binda honom juridiskt vid den svenska staten hette. Trots vädjanden från det svenska hovet, plädering av en synnerligen god försvarsadvokat och påtryckningar från idel utländska diplomater, dömdes Paykull till döden. Hans sista utväg var att åt den svenska kronans tjänst ställa ett av hans privata intressen, som han på senare tid blivit en mästare i, nämligen alkemi! Flera trovärdiga vittnen, några av dem namnkunniga svenskar, lovade under hedersord att de själva sett hur den gamle generalen hade lyckats förvandla bly till guld genom ett bad i någon slags magisk blandning vars ingredienser endast Paykull kände till. Inför häpnade åskådare lyckades han på så sätt under ett tillfälle omvandla bly till 147 guldriksdaler, och lovade att han - under förutsättning att han benådades förstås - årligen åt den svenska statskassan skulle frambringa 100 000 sådana penningar. Paykulls alkemiska konster skapade faktiskt en vetenskaplig debatt i Sverige där några tog parti för honom och andra mot honom; någon verklig betydelse fick inte denna debatt eftersom den prosaiske Karl XII inte lät sig imponeras av sådant hokus pokus utan barskt beordrade rättsväsendet att snabbt stöka över affären med Paykull - vilket också skedde i Februari 1707 då han halshöggs utan vidare krusiduller på Hötorget i Stockholm. En av hans svenska beundrare grämde sig efteråt i en skrivelse vilka förtjänster som Sverige förlorade i att slå ihjäl en sådan ovanlig kemist som Paykull. En märklig historia ur en tid som är fullständig annorlund från vår egen. 2007-11-16    09:03:55 Var och simmade med Adde häromdagen. Var riktigt skönt, även om man kände sig lite för ung och rask bland alla pensionärer i banan. Men det var ju 11:30 så. Bastu efteråt. Att gå naken i omklädningsrummet bland okända män-niskor känns fortfarande inte helt bekvämt, men det kanske är en fråga om övning. Ska försöka ta några längder i veckan från och med nu. Styrketräningen, som helt kommit av sig sedan i maj, får därför allvarligt stryka på foten. Och i vår kanske det blir en badmintontid. Eventuellt söndagar. Nån som vill haka? 2007-11-09    08:42:07 Vinterkyla. Mörkt. Endast med tunga ben stiger man upp ur sängen, drar en djup suck och skruvar upp persiennerna. Frost. Man ryser till, längtar tillbaka till bingen, tvingar sig ändå till toaletten, pinkar, spolar, sätter igång kaffet. Sedan väntar arbetsdagen. 2007-10-27    07:34:32 Ligger på sängen i ett airconditionerat rum i hotellet Risus i den gamla staden Side i Turkiet. Väcktes för någon timme sedan av minareten utanför och är lite snurrig, blev vin och raki igår till middagen. Bredvid mig ligger Tessan fortfarande och sover. Den trådlösa internetuppkopplingen till min dator är inte helt pålitlig, så vi får se hur länge det här håller. Semester. Underbart skönt. Det är varmt, solen gassar och Medelhavet är sådär härligt ljummet. I förrgår plockade vi snäckor på stranden. Side är en gammal grekisk koloni som sedan erövrades av romarna. Här kryllar det därför av en massa antika monument, tempel och byggnader. En gigantisk amfiteater utgör själva kärnan av den gamla staden och vid hamnen står ett underbart vackert hörn kvar av ett tempel tillägnat Athena och Apollon. Kulturen är märklig här. Man slås av blandningen mellan nytt och gammalt, fattigt och rikt, öster- och västerländskt. Försäljarna talar en mängd språk - de frågar vilket land man kommer ifrån och kan för det mesta hyffsad svenska - och är påstridiga som tusan. Det gäller att inte få ögonkontakt med någon för då slipper man inte undan. Det är mest västerländska klädesmärkeskopior som de vill pracka på en. Levis-jeans, Gucci-väskor och Björn Borg-kalsonger. Ingen vidare kvalitet, men billigt. Det här speglas av sig väl i hela kulturen. Restaurangerna serverar samma mat, har samma huvudrätter, menyer på samma språk och för det mesta samma lockningsknep. Ingen hittar på något nytt, utan alla kopierar varandra. Gärna då på ett billigare sätt. Trafikregler har de inga. Vi har ännu inte sett någon vägskylt, undantagandes en stoppskylt vid en tvär korsning. Vägarna är breda esplanader utan stopplikt för bilisterna även om det är grönt för fotgängarna. Kör man om på en smal väg är det regel att man bara tutar och kör. Många intryck än så länge. Och det lär bli fler. Nu stundar lite vattengympa i poolen och sedan frukostbufé! 2007-10-11    13:08:42 Sitter på jobbet idag och är seg. Kanske är det för att jag är nervös. Det brukar jag inte vara i såna här sammanhang men en artikel som jag har skrivit om synen på Ryssland 1701-1741 ska utgöra underlag för en lärd diskussion på äldrehistoriska seminariet idag. Jag borde inte ha några problem att stå på mig, men jag har en konstigt känsla i kroppen. Kanske har fått influensa. Skulle faktiskt inte ha nåt emot att bli sjuk ett par veckor. Ligga hemma och ta hand om sig själv. Det har varit för lite sådant det senaste halvåret. Var hos barnmorskan i måndags och allt var bra. 15 maj är satt som födelsedatum. Tessan mår väldigt dåligt, men är duktig ändå och uthärdar. Nu ska jag dock dra och träna på personalgymmet. Svettas bort lite semniarieångest! 2007-09-29    20:57:31 I september numret av Astronomy stod i en liten halvspaltad notis att ett forskningsteam genom en datorsimulering kunnat räkna ut vår galax stundande öde. Och det var inget vidare roligt. Om två miljarder år kommer Vintergatan att kollidera med Andromedagalaxen. Det kommer inte att bli någon frontalkrock, snarare någon slags tidig känning på lååångt avstånd som leder till att de båda stjärnhoparna "fastnar" i varandras gravitation. Detta leder till en turbulent slags ballett där galaxerna långsamt fastnar i varandra och förenas till en stor supergalax. För vår del är det dåliga nyheter eftersom solen slungas ut i rymden en så där 100 000 ljusår. Om man kan säga att vi nu befinner oss i en av Vintergatans förorter så kommer vi i den nya storgalaxen att förkastas till den avlägsna landsbygden. Då kommer redan solen att vara en röd jätte och jorden uppbrunnen för länge sen, men ändå! Hur kan något sådant rysligt nämnas bara sådär - i förbifarten liksom - i en liten notis i en astronomisk månadsskrift? 2007-09-25    09:25:58 Hallå där! Nu var det verkligen ett tag sedan jag skrev. Och det finns många orsaker till detta. Tänkte nu med detta försöka göra en comeback här på Delodo - har saknat dagboken som fan! - och meddela ett par nyheter samtidigt. Först: Boken. Det är den som stulit all min tid sedan i maj. Jag har jobbat hela sommaren med manus och ligger nu på dryga 250 sidor. Arbetet har varit hårt och ansträngande, men överraskande; så gjorde jag i början av juli ett arkivbesök i Dresden och upptäckte i en del aldrig tidigare använda källor uppgifter som tvingade mig att helt ändra min syn på det historiska skedet och stryka ett helt färdigskrivet kapitel. Jag känner att boken har blivit något annat än vad som var avsett från början, men så mycket bättre! Beräknat releasedatum är sept nästa år. Nu har jag haft ledigt från bokskrivandet ett par veckor för att slutföra ett par andra projekt, bland annat att illustrera en bok åt Bonnier-Carlsen. Det jobbet blev färdigt igår natt. Sommaren har alltså inte varit så somrig för mig. Har suttit inomhus och skrivit. Folk har hojtat om dåligt väder - men jag har fan inte märkt nåt väder alls... Det hårda arbetet kompenseras med en liten suntrip till Turkiet i slutet på oktober. Ska också flytta ihop med tjejen. Vi håller på och säljer hennes lägenhet i Upplands Väsby as we speak. Och kikar efter en fyra så länge, för det kommer nämligen tillökning i maj. :) Japp, ska bli farsa! 2007-06-14    08:08:48 På väg till jobbet imorse blev jag ofrivlligen vittne till ett brutalt övervall, dråp och mord. Det var alldeles utanför universitetet och klockan hade inte hunnit slå halv åtta. Jag såg först inte vad det var, för det hela inträffade under och mellan benen på en bordssoffa: en skata som med mycket vingflaxande och uppspärrat bröst gav sig på en liten mus. Musen sprang vad den kunde, men skatan hade inga svårigheter att hålla jämna steg. Cirkusen - de sprang flera varv runt samma bordsben och sedan fram och tillbaka längs med betongkanten till en rabbat; allt med ett livligt kraxande och pipande - pågick ett par minuter bara några meter bort. Tillslut försökte sig musen på ett chansartat flyktförsök och rusade rakt ut på gångvägen. Skatan sprang dock obehindrat efter och fick nu gott om utrymme att med näbben ge sig på den lilla gnagaren. Med några välriktade näbbhugg fick skatan sitt byte på rygg, och med ytterligare ett par bett med näbben var den nyss livligt springande musen endast ett nervryckande bylte med magens blodiga innehåll blottat för omvärlden. Det var ingen trevlig syn, men jag har aldrig någonsin bevittnat något liknande: en skata som jagar möss och som utan större svårigheter mumsade i sig den direkt där på gångvägen. 2007-06-08    08:33:02 Juni. Har inte skrivit här på ett bra tag, men har så mycket att stå i nuförtiden. Nyheter är att kontrakt nu är skrivet med Historiska Media, att jag tagit tjänstledigt från universitetet hela sommaren för att skriva klart boken - jo så generöst var förskottet att jag kan ta ledigt för att färdigställa manuset - och att jag nu är anställd som museilärare vid Armémuseum (extrajobb). Första guidningen är 1/7 kl 13:00 om någon är intresserad. Förmodligen på temat "Sveriges krigiska 1700-tal". Jag kommer nu att gå under jorden några månader. Ses i september. God sommar! 2007-04-27    12:50:06 Vilket väder! Jösses! Och hur grönskan och allt liv bara har exploderat! Gräsmattorna glänser i blommornas färgprakt. På stenplattorna på min uteplats kryllar små skaror av myror och rödryggade skalbaggar omkring i en verksamhet vars mål och mening jag har svårt att se. Igår gick jag en lååång vårpromenad med morsan. Vi såg mängder av vit- och blåsippor, violer och tulpaner. Blommande träd och buskar. Överallt ljud och dofter. En underbar tid. Vi gick ned till Steningebadet och sedan längs med Märstaån tillbaka mot bebyggelsen. Vi såg änder, sothönor, fasaner och ekorrar, men mest fascinerande var de mängder av grodor som lekte i ån. De spelade sina "kvark-kvark", simmade omkring, dök, hoppade, parade sig, eller bara gled med vattnet fasthållande en långsamt framglidande gren. Ett märkligt och roligt skådespel som var helt gratis. 2007-04-24    11:53:41 Jahaja, april lider mot sitt slut. Och mycket händer i livet. Väntar nu på besked från Historiska Media om bokkontraktet - vi har pratat om ett förskott så att jag i ett par månader kan ta tjänstledigt för att på heltid ägna mig åt boken, men det är oklart hur stort detta blir. Väntar dessutom på vidare information från Armémuseum där jag var på arbetsintervju i fredags. Jag önskar få börja guida där som extrajobb så att jag äntligen kan säga upp mig från Posten och min sista länk till den "vanliga" världen. Har dessutom blivit ihop med Tessan igen. Allt är suveränt. 2007-04-01    14:08:11 Söndag eftermiddag. Sitter på mitt kontor på universitetet och skriver. Skönt. Utanför fönstret dundrar våren på i all sin prålande prakt. Här och där ligger människor i gräset och småpratar eller läser. Vissa tar långpromenader längs med småvägarna här i Frescati. Men jag sitter alltså inne och skriver. Har varit fest två dagar i rad. I fredags hade jag väldigt trevligt på Löwenbräu vid Fridhemsplan där det var ölprovning av tyska sorter, god mat och skrattande umgänge till stängningsdags. Notan landade på 3,500 spänn för vårt sällskap, men det var det verkligen värt när man haft så sällsynt trevligt. Igår kom Adde förbi med två kassar öl. Vi spelade lite spel och kryssade sedan ned till Bryggeriet där ingenting av intresse inträffade utom den billiga utförsäljningen av Aquatini (hallon & päron). Vaknade idag med ett beskedligt behov av att skriva. Så jag for in hit och tänkte sitta hela kvällen. 2007-04-01    14:08:08 Söndag eftermiddag. Sitter på mitt kontor på universitetet och skriver. Skönt. Utanför fönstret dundrar våren på i all sin prålande prakt. Här och där ligger människor i gräset och småpratar eller läser. Vissa tar långpromenader längs med småvägarna här i Frescati. Men jag sitter alltså inne och skriver. Har varit fest två dagar i rad. I fredags hade jag väldigt trevligt på Löwenbräu vid Fridhemsplan där det var ölprovning av tyska sorter, god mat och skrattande umgänge till stängningsdags. Notan landade på 3,500 spänn för vårt sällskap, men det var det verkligen värt när man haft så sällsynt trevligt. Igår kom Adde förbi med två kassar öl. Vi spelade lite spel och kryssade sedan ned till Bryggeriet där ingenting av intresse inträffade utom den billiga utförsäljningen av Aquatini (hallon & päron). Vaknade idag med ett beskedligt behov av att skriva. Så jag for in hit och tänkte sitta hela kvällen. 2007-03-30    16:36:03 Fick idag det glädjande beskedet att Historiska Media vill ge ut min bok och skriva kontrakt. Saker och ting börjar sannerligen arta sig för mig. Det tackar jag för. Igår fick jag dessutom veta att en recension som jag skrivit av en hemsk bok kommer att publiceras i nästa nummer av Historisk tidskrift. Fame is my middle name. :) Ska till på köpet öla ikväll med ett par vänner i stan. Var visst någon tysk ölfestival med billiga priser. Ser jag fram emot. Nu: bokskrivande! 2007-03-27    23:09:26 Det är fantastiskt vackra dagar vi genomlever mitt herrskap. Och skådespelet fortsätter även efter det att solen strykt sina sista stråler över skogsbrynet. Då tittar de långsamt fram en och en, stjärnorna. Himlen har varit alldeles klar de senaste nätterna och förutom det frenetiska blinkandet från de allestädes omkringsusande flygplanen så finns få störningsmoment. Kanske något litet gråblått moln som sakta glider fram i atmosfären som en tankspridd valfisk i en outtömlig ocean. Och de som stjäl hela showen just nu är ju Månen och Venus. I synnerhet Venus som brunnit likt en fackla där hon dalar i väster i veckors tid nu. Mellan kl åtta och nio på kvällen kan man beskåda hennes långsamma fall över horisonten. Jag blir alltid betagen av sådant. Stum av fascination och respekt för kosmos storhet och livets. Det är lätt att tanken svindlar iväg ut bland stjärnorna för att skrämmas av alltets magnifika och obegripliga storhet. Allt kan kännas meningslöst, att vi rider i stormens öga, i ett fasansfullt mörker av kaos. Men där finns en ordning: se så grandiöst stjärnorna och planeterna kretsar kring i sina banor, som om de vore där endast för oss att se på, som ett sätt för naturen att stila inför oss, de små mikroberna på en knögglig bumling av vatten och sten, och som är för obetydliga för att förändra någonting. som är stadda i beredningen av vår egen undergång och som knappt ens insett vår plats i detta oändligt mångfaldiga och fantastiska universum. Kanske är vi inte ens värda att se dem, dessa brinnande och fräsande giganter, miljarder år gamla gudar för vars livsålder människans egen levnadstid endast är ett litet gny i ett avlägset fjärran. T.o.m. för vår egen sol är vi blott en parentes i hennes långa levnad. Kanske är vi inte värdiga Solen, kanske inte Jorden, kanske inte ens värdiga att beskåda vårens otroliga skönhet eller ett par lekande myggor mot bakgrund av det orangeröda skenet vid solnedgången. 2007-03-26    17:28:31 Jobbar hemifrån idag. Det innebar friheten att kunna ta en lååång vårpromenad. Och det gjorde jag med Adde på förmiddagen. Vi tog den vackra gångvägen som löper parallellt med bilvägen mot Steninge men alldeles bredvid Märstaån. Den leder ända bort till Steningebadet och påminner lite om en engelsk kanal. Där fanns många sjöfåglar, bl.a. gräsänder och kanadagäss. Även två par viggar simmade i lugnt majestät förbi. Borta vid badet blommade blåsipporna och hördes de kåta fasanhannarnas gälla men bestämda rop. Efter ett kaffestopp på glasbruket gick vi vidare i den unga våren. Där en vråk; där tussilago; där en flock sparvar. Det var en välsignad dag, med strålande sol och värme, ett par verkliga kvalitetstimmar som ger mycket inspiration och hjärteglädje. Det är inget märkvärdigt egentligen, och behöver inte vara det: jag är nöjd med att stå i solen och insupa den ljumma luften, betrakta en väldig tall sträcka ut sina gröna armar mot himlen och se en liten brungul fjäril irra förbi in i ett knoppande nyponbuskage. 2007-03-21    13:20:52 Jahopp, hej, hej. Sitter och skriver på ett s.k. avhandlings-PM, d.v.s. en slags sammanfattande presentation av vad min avhandling kommer att handla om, vilka teorier min analys kommer att knyta an till, vilka frågor jag inledningsvis kommer att ställa samt vilka resultat jag kan förvänta mig att komma fram till. Ja, ni har rätt, det är ungefär lika sexigt som det låter. Fastnade lite på ett ställe - därav pausunderhållningen med att skriva ett inlägg här - och det är klurigt värre. Jag kommer bl.a. att skriva om den opposition som fanns i Sverige under 1700-talet mot krig. Min handledare har föreslagit en begreppslig apparat som delar in de oppositionella idéerna i tre kategorier: a) konjunkturella b) ekonomisk-pragmatiska c) moraliska. Han anser nämligen att man under 1700-talets lopp kan skönja en utveckling från kategori a) till kategori c) - d.v.s. att oppositionens ståndpunkter gick från konjunkturella (ca 1740-tal) via ekonomisk-pragmatiska (ca 1750-60-tal) till moraliska (ca 1780-tal). Någon kvar??? Så var är problemet? Tja, det är så att jag under mina forskningar i Riksarkivet hittat stöd för samtliga tre "oppositionskategorier" redan innan 1740. Det tycks alltså inte ha funnits någon utveckling av det slag som min handledare har antagit. Det skulle emellertid behövas en omfattande studie över hela 1700-talet för att verkligen fastställa om kategorierna inte utvecklades över tid (det kan ju vara så att alla tre kategorier finns med under hela seklet, men att tyngdpunkten försköts från a) via b) till c) över tid. Då har vi att göra med tre mot varandra vägande kategorier vars värdemässiga innehåll kan ha förändrats från tid till tid. I så fall varför? Vilka var bärarna av de olika idealen (d.v.s. kom förespråkarna för ett synsätt från något specifikt socialt sammanhang)? Osv. Det till synes obetydliga problemet har därför vuxit mig ur händerna och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det hela. Kanske borde jag bara lite på min instinkt och säga att de olika kategorierna egentligen har funnits med som tematan i krigsoppositionens argumentering under hela 1700-talet... Det är detta jag sysslar med på dagarna här. Helt fantastiskt trevligt! :) Ps. För säkerhets skull kan det ju vara på sin plats att beskriva vad de olika kategorierna betyder. "Konjunkturell" opposition betyder att de som satte sig upp mot krigsaktivismen inte hade något emot krig egentligen men ansåg att tidpunkten för ett krig inte var inne. "Ekonomisk-pragmatisk" var en oppositionell linje som hävdade att krig inte var Sveriges väg till lycka och välstånd, utan handel och reformer. Den sista linjen, den "moraliska", stod i regel prästerskapet för och den ställde sig mot krig på rent religiösa åsikter. Sådär, det var väl inte så svårt? 2007-03-05    13:23:06 Mars. Igen. Ännu ett varv. Vårens bländande ankomst avväntas ännu med spänning. Och jag sitter här i min lya, en måndag, och är fortfarande bakis från en ultrafylla i lördags. Skönt att man arbetar på flextid. Har möte imorrn kl 10 på Kungl. Biblioteket, men annars lugnt. Tiden på universitetet har varit lugn hittills. Två sammanträden på en månad och annars har jag bara läst, skrivit, läst, skrivit, läst och skrivit. Mest på min bok faktiskt. Som för övrigt börjar ta form nu. Det är ljusa tider för min själ. Livet har givetvis sina skuggsidor också, men de förtränger jag gärna just nu. Jag fortsätter att styra kursen in i historievetenskapens dimhöljda och mörka vatten. Allt är underbart. Och nu när jag väl sitter här förstår jag inte hur jag kunde stå ut med nåt annat. Det är ju det här som är jag, det är det här jag har velat och strävat efter så länge. Nu ska jag sätta mig vid min fina SU-laptop och plita vidare. Måste avhandla den kringflackande exillivländaren Johan Reinhold Patkulls antisvenska konspirationsmakerier på fredskongressen vid Rijswijk 1697. Skål och förlåt! 2007-01-25    16:52:48 Jag har många gånger påpekat nödvändigheten av att människor läser astrobiologen Carl Sagans skrifter. Och jag måste göra det igen. Denne man, en enastående populärvetenskaplig författare, har nämligen förmågan att skriva om vetenskap filosofiskt och meningsfullt, på ett fantastiskt och inspirerande språk. Jag läser just nu hans "Pale Blue Dot" en samling texter som talar om människan och hennes samband med kosmos, om vår egocentriska syn på världen och universum och vår brist på stora och långa helhetsperspektiv. Denna bok borde alla som är lite intresserade av annat än Gorbys och Big Brother läsa. Med "Pale Blue Dot" syftar Sagan på hur Jorden ser ut från Neptunus: en liten mörkblå prick. Det var nämligen så att Sagan var inblandad i de mycket framgångsrika uppskjutningarna av satelliterna Voyager och Voyager 2, ni vet de där två burkarna som är på väg rakt ut i rymden fyllda med information om vår planet och människosläktet och som kanske någon gång om hundra miljoner år kommer att upptäckas och shanghajas av något rymdskepp tillhörande en utomjordisk art. En av dessa, jag tror det var Voyager 2, var dessutom försedd med en för sin tid komplicerad fotografisk utrustning - för att plåta förbipasserande himlakroppar på väg ut ur vårt solsystem. När satelliten nådde Neptunus omnejd ansåg astronomerna på Nasa att man kunde vända kamerorna mot Jorden för ett sista porträtt av vår hemplanet. Resultatet chockade många. För efter fem och en halv timmes väntan printade en skrivare på Nasa:s högkvarter ut fotografiet: mot en svart bakgrund syntes de ljusa prickarna av avlägsna stjärnor, och där - bredvid en optisk reflektion från en solstråle, skymtade den fram, Jorden, som en liten mörkblå och pixelerad prick. Bilden chockade även de mest erfarna av astronomer. Fasansfullt och stort på en gång. Sagan själv slogs av synen och författade: "Look again at that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every 'superstar', every 'supreme leader', every saint and sinner in history of our species lived there - on a mote of dust suspended in a sunbeam". 2006-12-20    20:44:08 Sååå, länge sen man skrev. Har hänt lite grejer. 12/12 togs det viktiga beslut på historiska institutionen vid Sthlms universitet som innebär att undertecknad fr.o.m. den 1/2 07 kommer att arbeta som doktorand vid samma insitution i minst fyra år framöver. :) Det har varit en lååång väntan dit kan jag säga. Det var tredje gången gillt jag sökte. Jag hade med ett likgiltigt handgrepp lagt ansökningshandlingarna på brevlådan och glömde snart bort det hela. Sen kom ett magiskt mejl ett par månader senare från min vän dr Nordin som gratulerade och önskade mig välkommen "till oss". Kändes ganska bra dårå. Idag var jag där och blev briefad, fick hälsa på gubbar och gummor och olika adminstrativa människor: fick fylla i kontrakt och ansökning om nyckel och passerkort. Fick även löfte om framtida arbetsrum och höjd lön. Inkomsten är ganska liten de första 20 månaderna, men vad spelar det för roll när man kommer att dansa på små moln. Ska få dator och ett forskarutgiftskonto rymmande 24,000 spänn. Detta blir alltså en slutpunkt på mina studier och en start på ett nytt liv. På ett sätt når jag här vägs ände: ett mål som jag strävat efter så länge är uppnått, jag är framme. På ett annat upptar jag vandringen på en helt ny stig. Och de första darriga stegen togs på denna outstakade och främmande värld idag. Känns spännande! 2006-12-10    12:29:48 Det slog mig plötsligt, när jag stod i reprokön på KB (alltså kopieringen på Kungl. Biblioteket), att jag nog är som en gammal skäggig farbror. Jag stod och sneglade över axeln på gubben framför mig i kön, som stod med ett gediget skinnband i handen innehållandes bilder på och information om gammal svensk adelsheraldik. Jag stod och sneglade över axeln och tyckte att det där såg himla intressant ut. Och då kom den där, insikten om att jag är en gammal grå gubbe i sinnet. Samma häromdan när jag med ett brett leende på läpparna kastade mig i soffan och liksom ryste över att jag ÄNTLIGEN skulle få läsa Dahlströms "Rikets gäld 1788-1792" som handlar om Gustav III:s ekonomiska politik. Nåt mustigt att suga i sig! Eller den känsla av infantil lycka jag kände när jag ÄNTLIGEN fick tag i "Festskrift tillägnad Theodor Hjelmqvist" från 1926 då den ju innehåller en karolinsk fältprästs hågkomster från Karl XII:s ryska fälttåg. En annan sådan flash av insikt fick jag en annan dag på KB när jag satt och läste i Leben und "Denkwürdigkeiten Johann Mathias Reichsgrafen von der Schulenburg" från 1843 och högljutt skrattade över ett avsnitt där Schulenburg hamnat i duell med sin rival, den gamle greven Flemming, och denne snubblade omkull då han skulle dra sin värja. Jag borde väl köra omkring i en ball bil, syssla med nån sport, ha ett tufft jobb eller så. Men så är det inte... Jag är gubbe. Förlorad vid 27 års ålder till de dammiga arkivens domäner. 2006-12-04    00:01:53 På medeltiden, och kanske även senare, var det inte ovanligt att djur ställdes inför rätta på precis samma sätt som människor. Och straffades också på samma sätt. En gris kunde dömmas till spöstraff för att ha bökat i fel ollonlund. Hästar kunde dömas till hängning för dråp. Osv. För den moderna betraktaren låter detta fullständigt absurt. Jag läste någonstans att munkar vunnit en rättegång mot ett getingbo som dömdes till bannlysning från deras klosterkällare. Såna företeelser gör det nästintill skrattretande. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka om det där systemet. För idag hålls inga rättegångar för getingar: även om de faktiskt bannlystes ur munkskafferierna så fick de iaf en rättegång - saken prövades juridiskt. Idag: getinggift. Inget snack, hejdå. Farsan fick bålgetingar under altanen i somras. Utrotningen gick ganska snabbt. Ingen röst höjdes för dessa olyckliga insekter som råkat finna bostad just där. Jag själv för ett ganska blodigt krig mot vintergästande myror under diskbänken: de slås utan nåder ihjäl på fläcken där de visar sig. En del spolas med hett vatten rakt ner i avloppet. Inga advokater hörs längre plädera för dessa småkryps rätt i vår miljö. Samma sak med andra arter. Jag får för mig att människorna förr höll naturen varmare än idag, att det bakom denna rättssak mellan munkar och getingar finns en högartad respekt för naturen; att man inte bara gör hur som helst mot dem, inte ens när de valt ens hem som boplats. För till saken hör givetvis även att djuren kunde vinna. Hur brutalt det än låter att piska en gris eller hänga en häst så kunde ju djur som utsatts för annat våld och oförrätter få rätt och vinna mot människorna. Så var t.ex. tidelag - sexuellt umgänge mellan människa och djur som ju inte vanligen inviteras av djuret - belagt med tredubbelt dödsstraff långt in på 1700-talet. Men i det moderna samhället finns inte tidelag som brott - tvärtom är en inte helt ovanlig form av pornografi ägnad just denna företeelse, alltså våldtäkt och sexuellt utnyttjande av djur. 2006-11-19    21:50:20 Ujuj vilken helg. Tog tåget till Gbg kl 13:15 i fredags dårå, javisst, X2:a (som det heter i branschen) 1:a klass. Öl, leenden och allt det där. Det var alltså hittegodsfest i Göteborg med kryss till Danmark, buffé, drinkar, dansband och chefen som bjuder o.s.v. Längesen jag hade så jävla kul. Fest till 06:00 på lördagsmorgonen. Sedan heldag i staden på lördagen och tåget hem vid 16. (Detta var dock lite smått seeegt.) Så upp till jobbet imorse och sen direkt till morsan på släktmiddag med alla barnbarnen och hela baletten. Känner mig nu aningen fucked up och bör omedelbums hoppa i säng. Ska återkomma med en kortare liten text om piskade grisar och förstörelsen av vår natur inom kort. Natti. 2006-11-15    15:42:09 Jag är en vandrande kropp med värkande hjärta. Har en kärlekstumör rakt i aortan. Rädda mig nån! 2006-11-13    22:33:36 Sen måndagskväll. Har varit en seg dag. Jobbade, åkte hem, sov en timme, handlade. Hamnade framför burken och msn. Har börjat prata med Tessan igen. Och det känns bra. Vi sågs igen i torsdags för första gången på flera månader. Den första impulsen kändes positiv. Samtidigt så vet man ju vilken skör liten lina det är som vi har kastat till varandra. Så vi känner på varandra lite nu via msn. Min förhoppning är ju att vi ska kunna börja umgås igen och mer... Men jag är beredd på att det kan falla i bitar eftersom jag inte har en aning om vad hon vill. Nåja. Så är det. Det får gå ett tag och man får se. Det är ett riskabelt spel med känslor - åtminstone från min sida med ganska hög insats dessutom. "Hoping for the best but expecting the worst" som det heter på diskoteken. 2006-11-11    19:07:03 Klockan var nånstans mellan 04:30 och 05 imorse när jag full och trött utanför min port upptäckte att jag glömt kvar hemnycklarna på efterfesten. Det sitter nämligen en kapsylöppnare på knippan. Det här händer inte. Så täntke jag. Stod och lutade huvudet mot porten redo att bryta ihop. Var så trött att jag knappt kunde stå. Och något nummer till någon på den där festen hade jag ju inte. Det var första gången jag träffade personen som bodde där. Och framför mina ögon frammanades en teckning av Charlie Christensen föreställande Arne Anka i PRECIS samma situation. Jag hade blivit en serieteckning. Men jag ville inte slås av panik, och slutligen hamnade jag på soffan hemma hos Mange som brutalt väcktes ur sitt alkoholkoma av mina knackningar på hans fönster nere på Sätunavägen (hade ringt hundra gånger utan svar - så djupt sov han). Så idag gick jag skamset genom ösregnet och isvinden tillbaka till lägenheten som efterfesten varit i och fick tillbaka nycklarna av en smått skadeglad kvinnoperson. Sen blev det tröstshopping på Willys och ett lååångt bad. 2006-11-02    09:45:38 Jag ser det snöar. Det var ju roligt tjohooo. :( Allvarligt talat. Det är vinter mitt herrskap. Och det kaos som var igår fick mig bara att ytterligare förlora hoppet på människan. Ni förstår, jag arbetar i Stockholm, på Centralen. Där var det total kalabalik. Hela dagen. Förvirrade folkmassor överallt, som bråkas, knuffas, trängs, klagar, gråter (ja faktiskt!), förbannar och gnäller. I tunnelbanan - för jag var och spelade biljard med Erika igår efter jobbet - var det sådan trängsel att jag aldrig sett maken. Och folk betedde sig helt sjukt, lite sådär läskigt som jag föreställt mig att folk gör i stora panikslagna hopar. Inte konstigt att folk trampas och kläms ihjäl. Tanken slog mig: hur skulle det gå om Stockholm skulle behöva panikevakueras någon gång - t.ex. vid någon stor farlig gasläcka. Det skulle kosta liv, och då talar jag inte om offer för den giftiga gasen utan om nedtrampade och ihjälklämda gamlingar och barn, om kraschade bilar med fembarnsfamiljer o.s.v. Vi har kommit så långt i utvecklingen. Har rest till månen, instiftat Genevekonvention, utvecklat kärnkraft. Men en snöig dag beter sig de flesta ändå som djur när de ska stiga på tunnelbanan. 2006-10-27    19:42:57 Har inte haft just nåt att skriva på sistone. Har jobbat åtta dagar i streck, tränat och handlat lite vinterkläder. Så det är väl typ det. Om jag inte ska berätta att jag var på dejt i lördags då. :) Jaja. Det har regnat som fan. Och nu har det utlåvats stormblåst. Härligt. Det är väder som känns det, meteorologins ytterligheter spyr ner på oss människor som blåser och spolas bort allt medan vi halkar fram i vår intetsägande tillvaro. För tillvaron ÄR ganska intetsägande. Jaså inte? Men hör på det här då: om fem miljarder år har solen slocknat. Då finns ingenting kvar. INGENTING. Alla som levat, alla våra vänner, våra familjer; alla historiska personer, alla bovar alla hjältar, alla superstjärnor och alla wannabees kommer att vara borta. Allt kommer att vara svart. Och det kommer inte att finnas någon, inte NÅGON att berätta historien om oss som vandrade här på planenten Tellus och var allmänt deprimerade, förde krig, idkade samlag och dog bort. Det är ett vetenskapligt faktum mina vänner. Allt är totalt meningslöst. Redan fredag? 2006-10-19    16:33:07 Jahaja, veckan börjar lida mot sitt slut. Redan. Vart tog den vägen? Har suttit hemma med någon ögoninflammation ett par dagar. Ser lika illa ut som det gör ont. Igår kändes det som en nål rakt in i ögat. Men det var det lyckligtvis inte. Så har försökt att jobba lite på boken, finslipa inför den stora ivägsändningen till ett förlag. Det är visserligen bara ett kapitel klart - det som ska iväg - men det kan bli mycket göra med finslipandet om man väl börjar. Varje mening kan undergå en rannsakning: "Hmmm, passar det här verkligen här..." Klippa och klistra. Tänka ändå vad härligt med datorer. Det går så fort. Vips så raderar man en mening, kopierar och flyttar in, skriver nytt. Annat måste det ha varit på de handskrivna manuskriptens dagar. Ser framför mig den store Homeros i färd med att gå igenom Iliaden. Jösses. Mååånga lååånga timmar med ångest, förtvivlan och frustration. Eller någon som Strindberg. Han skrev säkert en del på maskin, men det måste ju ha blivit ett antal konsumerade liter bläck för alla överstrykningar och ändringar i hans bokmanus. Det är en sida av författarskapet som man inte tänker på så mycket. Där är den ju annars: den färdiga boken; romanen som tar världen med storm och en författare som geniförklaras. Och jag ser mig honom sitta där i mörket en natt och genomgå det tröstlösa rättnings- och ändringsarbetet. Jaja, så är det. Men det är visserligen ganska roligt också. Att leka med en text. Att flytta runt stycken, pröva sig fram. Aha! Slår det en plötsligt: det här lilla stycket passade mycket bättre på ett annat ställe. Andra stycken kan man helt sonika radera: varför skrev jag så? 2006-10-16    16:38:49 Läser om en av alla dessa historiens fältherrar, en lärd och stilig man vid namn George B. McClellan. Han var general under nordamerikanska inbördeskriget och knappast känd åt eftervärlden mer än som den man som ledde nordsidan under USA:s genom historien blodigaste dag, slaget vid Antietam 1862. Han var en komplex karaktär. Bildad i militärhistoria till den grad att knappast någon kunde mäta sig i hans kunskap, kom han att kallas "unge Napoleon" för sin teoretiska förmåga. I praktiken var han dock inte lika lyckosam. Då de konfedererade under Robert E. Lee pressade på söderifrån i syfte att föra kriget in i nordstaterna förhöll sig McClellan oerhört passiv. Från Washington - och en nervös Abraham Lincoln - sprutade telegrammen på om offensiv; offensiv, offensiv och åter offensiv. Rebellerna måste slås tillbaka till varje pris! Nyuppsatta regementen skickades i långa blåklädda kolonner mot syd. Men McClellan förblev stilla. Den unge Napoleon levde nämligen i en egen liten värld. Han var fullt och fast övertygad om att han var totalt utnumrerad av Lees arméer - det taltes om att rebellerna tågade mot norr med mer än 200,000 man - nästan dubbelt så många soldater som McClellan själv hade. (I verkligheten hade Lee "endast" 85,000 man under sig, mot McClellans 105,000). De hetsiga depescherna upplevde McClellan som förrädiska. De hade skrivits av politiker i Washington som inte hade någon insikt i hur kriget borde föras. Att ge sig ut på något våghalsigt företag ville han inte. Han började få för sig att Lincoln och administrationen i Washington försökte skicka ut honom på ett omöjligt uppdrag som skulle kosta honom livet, unionen "den bästa armén i historien" och således hela kriget. I sin värld var han en historisk gestalt, en efterträdare till Alexander den store, Caesar och Napoleon. Varje liten manöver som han gjorde kunde i brev hem till hans fru förklaras vara "en av krigshistoriens vackraste bragder" o.s.v. Det gick så långt att han vid ett tillfälle, trött på alla pressade budskap om framryckning från Washington, funderade på att - som Caesar - ta sina "legioner" och marschera till huvudstaden för att inrätta en tillfällig militärdiktatur och göra unionen kvitt på alla korrumperade politiker. Hans privata korrespondens kryddades med metaforer ur den antika krigshistorien. Han var en av dessa krigshistoriens giganter - tyckte han själv iaf. (Han var dock omåttligt populär bland sina soldater, troligen för att han vägrade att slösa med deras liv i vad han ansåg vara strider mot omöjliga odds; i detta var han faktiskt human till skillnad från krigshetsarna i Washington som ville krossa söderns uppror med kvantitet: nya regementen kunde alltid sättas upp, människoliv gick att slösa med som råvaror i en fabrik). Och jag tänker när jag läser om denne märklige man, som levde sitt inre liv mer i det förflutna och föreställda än i verkligheten, och på militärer i allmänhet. Män med mycket makt och på tok för mycket vapen i händerna, som lever sig in i rollerna av historiska personligheter som de läst om och inspirerats av som barn. Alexander den store var besatt av att efterlikna hjälten Akilles; Karl XII var besatt av att efterlikna Alexander, o.s.v. "Vad är vi människor om inte historien på sina blad ristar våra namn", skrev en ung och äregirig Karl X Gustav. Ja, vägen till ära och historisk berömmelse gick för honom över blodbestänkta slagfält: invasion av Polen här, invasion av Danmark där. Krig, krig, krig. Allt för att tjäna någon idé som fötts i huvudet på en man som vill nå krigisk ära och historisk betydelse. Och alla dessa människoliv som fått betala notan. Adolf Hitler är ju själv sinnebilden för denna galenskap. Och såna här personer finns ju än idag. Man undrar hur många generaler i USA:s arméer idag som, likt McClellan, lever för att efterlikna en Alexander, en Caesar eller en Napoleon. För dessa män finns ingen ära i att sitta bakom en skrivbord: det är kriget som ger möjlighet, möjligheten att rista deras namn på historiens blad. 2006-10-11    11:33:58 Jaaa, sitter på jobbet idag. Känns hyffsat meningslöst. Folk som tappat sina jävla prylar och ringer in och whinar. Menmen. Började läsa på en ny bok imorse, och det är alltid lika upplyftande. Oavsett vilken misär man befinner sig i så är det alltid ett rus att slå upp pärmarna på en ny bok och ge sig i kast med vad som kan bli ett hissnande äventyr. Den heter "The Universe Below" och handlar om djuphavet och dess invånare. 71% av jordens yta är hav och 97% av allt liv på jorden bor under havsytan. Det är ganska ball statistik. Och tydligen så är djuphavet sämre utforskat av människan än vårt solsystem (och där finns ganska mycket kvar att se om man säger så!). Den första bemannade djupgående ubåten - snarare att likna vid någon slags kapsel - stötte genast på ett myller av liv. Även på sådana platser som vetenskapen räknat bort det: kring svavelsprutande vulkaner på havets botten sprudlade omgivningen av liv: anemoner, maskar, krabbor och räkor; det fanns liv i 200 grader varmt vatten. Man hade ju tidigare anat det här. När man vid sekelskiftet 1900 började lägga de transatlantiska telegrafkablarna på havets botten upptäckte man under arbetet fullt av liv på mycket djupt vatten. När man efter bara några år skulle reparera en av dessa kablar och delvis tog upp den till ytan var den bebodd av oändliga mängder okända arter av anemoner, sjöstjärnor, sniglar och annat spännande. Och man har endast lyckats skrapa lite på ytan. Vad som dväljes där nere är till största delar okänt. Jag hoppas att den här boken kommer att ge mig någorlunda upplysning. Ser fram emot fortsättningen. Så. Jag ska jobba vidare. Totalt meningslöst. Snart måste det hända nåt i mitt liv. Annars. 2006-10-09    20:16:19 Läste ut "Silvermasken" imorse, Peter Englunds boklånga essä om drottning Kristina. Och jag blev alltså riktigt positivt överraskad. Englund har nu också visat att han är som bäst när han skriver om 1600-talet. Det är hans sekel. Kristina. Jag visste inte så mycket om henne egentligen. Inte mer än att hon var dotter till Gustav II Adolf och drottning som hade en kärleksaffär med sin kusin Karl Gustav, sedermera Karl X Gustav. Honom abdikerade hon tronen till, drog till Rom och konverterade till katolicismen, något som genast ledde till skandal då ju Gustav Adolf dött på ärans fält under 30-åriga kriget medan han försvarade protestantismen mot påvens anhang. Men just mer än så visste jag inte. Jo, det här med att hon hade svårt för kvinnor och uppfostrades som pojke. Något som lett till att många velat se henne som något slags asexuellt väsen i gränslandet mellan man och kvinna, en slags transvestit. I hennes samtid talades det om att hon förvandlats från kvinna till man. (Då trodde man nämligen inte att det fanns mer än ett kön och att kvinnan bara var en outvecklad man.) Englund visar Kristina som människa, långt bortom de här legenderna och lärda konstruktionerna - som den kvinna hon var. Och hon VAR en komplicerad person, med ett uppblåst ego. Det senare fick henne att lämna Sveriges tron och hennes fäders religion, i tron om att kunna få något bättre ute i Europa. Väl där blev hon dock hunsad runt som någon slags katolicismens trofé över protestanterna och som kvinna blev hon mer förtryckt än tidigare. Dessutom hade hon hela livet svåra ekonomiska bekymmer och fick långa perioder färdas runt som någon slags förnäm tiggerska från hov till hov att leta lån och vänner. Trots alla motgångar hon led - hon hyste stora planer på att bli en Alexander den store i kvinnoform; hon tog sig mellannamnet Alexandra och försökte få kejsaren att donera en armé åt henne så hon kunde på korståg mot Turkiet; när det inte gick laborerade hon med fransmännen om att erövra Neapel; när det inte gick försökte hon få kungen av Polen att anfalla Sverige tillsammans med henne - så upprätthöll hon fasaden av att vara lycklig. Detta gjorde hon bl.a. genom att hänge sig helhjärtat åt teater och konst. Bokens bästa delar är de här tragiska avsnitten där Kristina faller och faller; när hon steg efter steg måste lämna sin egen upphöjda heroiska självbild och bli människa. Hon inser efter hand hennes roll och finner sig. Hon lämnar alla storslagna planer: och i fallet från den här självupptagenheten - som måste ha varit så smärtsam för henne - så står hon kvar som en stor individ - istället som en stor regent - som mötte katastrofen med lugn och fann ro i livet. Till slut. 2006-10-08    21:59:26 Ännu en helg i vetenskapens tjänst lagd till annalerna. Jag talar givetvis om mitt varannan-helg-jobb på Posten. Efter jobbet igår kände jag mig ganska dålig, nästan febrig. Och jag som skulle på fest. "Det är psykiskt" så kollegan Andreas. Och han hade fanimej rätt. Så snart jag kom ut från jobbet och hem igen så släppte allt och jag mådde bra. Så det blev fest. Och grogg och öl och GM. Mycket folk ute. Kul som fan. Inte lika kul att stiga upp i morse dock... Och åka tillbaka till det där psykiska. Jallakelb. Fick iaf höra från den högt aktade herr Bengt Liljegren idag - som jag skickat ett kapitel ur mitt bokmanus till - att han tyckte mycket om min text och att han skulle bli förvånad om de inte vore intresserade på Historiska Media av att ge ut den. Roligt roligt. Får hoppas på det då. 2006-10-05    21:38:15 Jahajaja. För er som följer dem slags nyheterna så började alltså NHL-säsongen igår. Premiär. Ahhh. Har längtat så. Carolina började fett direkt och åkte på däng hemma mot Buffalo på straffar. Jaja. En poäng närmare Stanley Cup-slutspel iaf. Sååå, var hemma hos morsan och käkade krabba igår. Mmm. Mycket vin blev det också. Vitt och sedan rött. Hann med en virre och en bärs också. Sov som ett barn i bäddsoffan. Så lugnt därute i skogen. Och imorse satt jag en halvtimme och pussade på hunden. Härligt härligt. Håller precis på att avsluta Peter Englunds biografiska lång-essä om drottning Kristina. Blev mycket positivt överraskad av den boken som jag inte hade mycket förhoppningar om först faktiskt. Återkommer väl med en längre analys när den är klar... Annars rullar det på. Fy fan. Klockan går. Sjung hoppfadderallallalej. Sjung ut herr C.M.B-man: "Gubben är gammal, urverket dras, visaren visar, timman ilar..." 2006-10-03    22:50:01 Jahaja, kyligt ute ikväll. Var i stan och handlade kläder idag; två skjortor en tröja och en vinterjacka. Nu återstår bara ett par tröjor till och ett par vinteranpassade skor. Lätta på lädret min son! Inte billigt det här. :( Men som alltid otroligt skönt och kul med nya kläder. Det är nog lite som att ömsa skinn när man är reptil. Vips står man där och känner sig "ny" på nåt fånigt sätt. Menmen, hur var det den gustavianske ynglingen kände när han red över Skeppsbron en solig dag mot slutet av 1700-talet på en lånad häst och nyköpta kläder; kände han inte de mötandes blickar som han aldrig tidigare fått; kände han inte sig förändrad, förflyttad framåt; en ytans spratt för inombords och i verkligheten var han ju samma stackars bokbodsbiträde som innan. Så är det. Materialismens bittra sanning: innehållet i den av Steven Spielberg regisserade filmen "Catch Me If You Can" med Tom Hanks och Leonardo DiCaprio (som bygger på den sanna berättelsen om bedragaren Frank Abagnale Jr. som ju lurade bl.a. Pan Am genom att bara klä ut sig till pilot...); den ytlighet som människan omger sig med. Du är inte dina kläder, nej men alla andra tror det. 2006-10-02    23:27:31 Måndag. Ångest. Sex timmar på hittegods. En kärring som glömt en H&M-påse ringer fem ggr och bråkar. Sen står människan givetvis utanför när jag har stängt och är på väg till tåget. Och bråkar. Jag höll fan på att knocka henne. Så less på det där att det är sjukt. Alla borde göra sina år på hittegods. Meningslöshetens mittpunkt. Och där sitter jag. Inkapslad i min bubbla av intighet. Och hoppas på att en väska ska visa sig vara en bomb och explodera, att terrorister intar Centralen eller att ett tåg bara kommer kraschandes ned genom taket och brakar in i Burger King-restaurangen som ligger mitt emot. Då skulle det vara lite action. Men inte. Istället H&M-tanten som tycks tycka att kosmos kretslopp beror på och avgörs av befintligheten av hennes jävla kasse. Vem bryr sig??? Varför tappade du den då din subba??? Måste hitta en ljuspunkt i fjärran att fästa blicken vid och vandra på mot. Just nu planlöst vindlande i framtidsångestens skuggomvälvda dalgång. 2006-09-30    23:48:16 Nu är det definitivt slut med Tessan. Jaha. Det visste jag ju skulle hända men man hoppades in i det sista på hoppet. Det är tungt, men det är skönt samtidigt. Sämst att vara singel igen, men på sätt och vis är jag ju fri nu. (Samtidigt i ett u-land: 1,000 människor dör av svält och malaria.) 2006-09-26    09:35:31 Jaha, ännu en avverkad månad. Oktober kommer. Sen november. December. Januari, februari, mars och i april - mot slutet av april - kan man återigen börja se ljuset. Man undrar lite försiktigt var man står då, vad som har hänt i ens liv. Om nåt har hänt. För mig är det här en konstig tid. Ofrivilligt utfryst ur ett förhållande, känslomässigt kluven i alla möjliga riktningar. Humöret växlar mellan bitter, deppad, kvalfull, likgiltig, ledsen, tom. Inte ens Kierkegaard hade sett något slut på den ångest som jag bär på just nu. Menmen, det kanske går. Det har det ju gjort förr. Jag hatar att vara så här. Lyssnar på musik. Hela tiden. Lyssnar på ny musik, för det kan få mig att må bättre. Bland annat har jag upptäckt den rika tyska industriscenen. Blutengel är en tillfällig favorit. Rammstein känns lite för populärt. Jobbar. Eller, jag sitter av en massa tid på mina jobb iaf. Dagarna går. Ibland orkar jag göra saker hemma på kvällarna, ibland sitter jag bara och glor in i väggen och önskar mig bort. Jaja. Whine. Orka vara bitter. Men vafan ska man göra då. Man rår inte för sina känslor. Tyvärr. Kannst du für mich ein Engel sein? Kannst du für mich schuldig sein? Stellst du dich ins weiße Licht? Meine Augen siehst du nicht Glaubst du noch an meine Lügen? Willst du dich nur selbst betrügen? Krallst dich viel zu fest an mich? Bitte, bitte glaub mir nicht (Blutengel, Seelenschmertz) 2006-09-23    20:19:26 Av en händelse upptäckte jag att ett inlägg som jag skrev i juli försvunnit... MEN det finns att läsa på den här länken: http://www.delodo.com/dagbok/oskar/oskar.html Vet inte vad som hände... Datorer är ju datorer. Läste på DN:s hemsida att Usama Bin Ladin - världens skräck - rapporteras vara död, bortgången i någon febersjukdom i slutet av augusti. Uppgifterna ska tydligen komma från saudisk underrättelsetjänst. Men, det är ju inte första gången han är död. Eller? I notisen skriver DN: "Många rykten förr om bin Ladins död har visat sig vara betydligt överdrivna.". Vadå "betydligt överdrivna"? Fullkomligt fel vore väl en korrektare benämning. Hur kan ett rykte om att en person dött och som sedan visar sig vara fel vara "överdrivet"? Var Bin Ladin bara lite död? :O 2006-09-20    14:02:57 "Städning är mycket terapeutiskt för anala karaktärer som undertecknad." - Peter Englund Hahahahaha 2006-09-19    15:44:55 Jaha, det börjar höstas. Och med hösten kommer kylan och med kylan ångesten. Och sen går man där en blaskig februarimorgon och undrar varför i helvete man lever. Menmen, det finns ju vissa ljuspunkter också. Om ett par veckor är NHL-säsongen igång igen. Och jag ska illustrera en bok åt Bonnier-Carlsen. Jag arbetar vidare med min egen bok. Mycket kan hända. Show goes on. 2006-09-04    15:42:20 All the sounds are fading. Och jag sitter här i en skärande bubbla av tomhet. Intighet. Meningslöshet. Som ni hör är det en illusion som har brustit. Verkligheten hann ikapp igen och man sitter här på trottoarkanten och undrar vad som hände. Livet är så jävla förutsägbart ibland. Jag hatar det. Man förvandlas sakta till den där svartögde cynikern som man anstränger sig så hårt att försöka slippa vara. Demonen inom mig vaknar igen. Jag hör hans svavelosande andetag. 2006-08-20    22:35:24 Så min värld har vänts upp och ned. Igen. Och jag vet inte vad som händer. Skit skit skit. "Frågar stormen när han ryter, frågar himlens höga dunder, när det över jorden far, om det någon lilja bryter, om det i de gröna lunder störer ett förälskat par?" Esaias Tegnér 2006-08-01    12:52:40 Jaha, så var det plötsligt augusti. Jag var ute och promenerade två timmar igår under stora gråa moln, och tänkte på ett lååångt inlägg här. Det skulle vara ett slags avsked till sommaren och ett välkomnande av hösten. Men jag har inte orken att skriva det. Åtminstone inte nu. Passar istället på att berättar om en mycket bra bok som jag håller på att läsa. Det är "Dinosauriejägarna" av Deborah Cadbury. En bok som trots dess titel inte har något med kalkonrullen "Jurassic Park 2" att göra. Istället är det ett gott stycke idé- och vetenskapshistoria, trevligt uppbyggd kring några huvudpersoner vars liv man får följa parallellt med den vetenskapliga utvecklingen. Vad som gör boken så speciell är den nära beskrivningen av hur upptäcken av de första dinosaurierna kolliderade med gamla religiösa sanningar. De första geologiska upptäckterna sattes direkt in i ett gammaltestamentligt sammanhang. Som exempel kan nämnas att man antog att stora ben som grävdes upp i England var noshörnings- eller elefantben som spolats dit i och med syndafloden. Och detta var alltså i under 1800-talets första hälft, dvs inte alls för så länge sedan. Ett annat problem var det här med jordens ålder. Enligt vad man kunde utläsa ur 1:a Mosebok var ju inte vår planet äldre än 6,000-8,000 år. Men fynden av de geologiska lagren och upptäckten av alla de arter som existerat lååååångt innan det existerat ens ett embryo till en mänsklig existens slog omkull den bibliska kronologin fullständigt. En av de förgångsmän som banade väg för den nya vetenskapen var amatörgeologen och läkaren Gideon Mantell (1790-1852). Han lade ner all sin tid och alla sina pengar som han fick över efter sitt mödosamma jobb som provinsialläkare i Sussex på att leta fossiler. Han var en av de första människor som insåg att det en gång för lääääänge sedan vandrat släkten av enorma reptiler på vår jord. Han började tidigt misstänka att Bibeln hade fel och att jorden var betydligt äldre än vad någon hade anat, ja flera miljoner år beräknade Mantell. Problemet var bara att den etablerade vetenskapliga eliten vid den här tiden samtidigt var präster. Det tog ett enormt kurage och självförtroende att ifrågasätta dem. Men tillslut, efter många decenniers hårt slit, kunde ju inte ens teologerna blunda för de geologiska bevis som män som Mantell envisades med att gräva fram, analysera, skriva om och skicka till dem. Man började inse att Bibeln inte skulle tolkas bokstavligen. Och en av de första prästerna i England som officiellt intog en sådan ställning var W. Buckland, som från att ha varit en ståndaktig försvarare av den bibliska skapelseberättelsen började omformulera den. Nu skapde inte Gud världen på en dag; nej de sju dagarna skulle istället bytas ut mot geologiska peroioder. En dag motsvarade alltså plötsligt ett enormt tidsspann, som stämde överens med geologernas kronologi. Och jag tänker på vilken enorm upptäckt detta måste ha varit ändå. Hur skulle min egen världsbild kunna förändras på samma dramatiska sätt? Det är nästan omöjligt att tänka sig idag. Det måste ha varit en minst lika stor mental omvälvning för människan som upptäckten att jorden inte var universums mittpunkt; nu var hon inte heller naturens självändamål. För snart ledde geologin till den evolutionära vetenskapen, och insikten att arterna utvecklas av sig själva och att människan endast är ett led på en enormt lång genetisk utveckling som ingen riktigt kan få grepp över. Vad som rör mig djupast är denna vetenskapens seger över vidskepelse och idiotiska religiösa principer. Män som vågar ifrågasätta det bestående och som inser att det inte är de själva som är knäppa, utan omgivningen, efter ett långt och utslitande arbete som lett till en ny förståelse för och kunskap om världen. 2006-06-27    16:01:49 Fan vad less jag är på det här jävla aplandet. Människorna här gör mig spyfärdig. Tråkiga, fantasilösa, inskränkta. Vuxet folk som beter sig som och tänker som barn. Nyckeln till social acceptans är märket på dina MQ-jeans. Kollektiva och dumma. Det är människorna i detta det tysta medgivandets förlovade hemland. Det har alltid varit så! Folk här och tigit och hållt med. När Tyskland var som störst var man "med" dem. Nu är man "med" USA. Fast nu börjar det gå dåligt för USA och då är det också färre och färre som är "med" dem. Tig och håll med så är din lycka gjord. Ve den som sticker ut! Blickarna av äkta avsky går inte att ta fel på när svenssons sitter på tunnelbanan hem och hamnar bredvid ett par punkklädda ungdomar. Det är avskyn över de som ser annorlunda ut, de som inte passar in i radhusmodellen och ICA-köerna och som har ett annat, lite friare, sätt att se på tillvaron och omvärlden. Alla såna måste för Guds skull bekämpas. Jag tänker inte sitta och tjata om det här med mellanmjölkens land och att ordet lagom inte finns i andra språk i svenskan och allt det här andra tjatiga dravlet om hur beigea svenskarna är. Jag tycker mig se något mycket mörkare, något ont i den svenska folkhemsidyllen. Vi lever i infantiliseringens tidsålder. Kommande generationer kommer att tala om vår tid som ett steg bakåt. Utvecklingen har satts på paus och klassiska mänskliga ideal glöms bort till fördel för billiga potatischips och pappas nya volvo. Det värsta är dock att vi, historiskt sett, måste vara på väg in i en ny epok av mänskliga katastrofer. Möjligen stora krig, eller stora ekonomiska omvälvningar. Varje stor katastrof föregås nämligen av en period av materiellt välstånd och lättisinnighet där inga tankar på krig och katastrof finns; nej där sådana företeelser tycks omöjliga, rentav fåniga att föreställa sig. Så var det t.ex. i Europa under de årtionden innan första världskriget som kallas för La Belle Epoque. För allting är bara på ytan. Gymkorten, märkeskläderna, den påklistrade fernissan av lyckade karriärer och breda leenden. Under ytan kokar det. Och alla vet att det är så! Orättvisorna och klassklyftorna ökar. Folk stressas ihjäl och familjer splittras. Men ändå: vi tiger och är likgiltiga; försöker tiga ihjäl allt dåligt. Bara man håller sig till mönstret blir allting bra. 2006-06-20    05:09:35 3-3 i matcher i bäst av sju. Och Canes vann hemma med 3-1! Nu ska här FIRAS!!!! 2006-06-20    05:08:03 Carolina vann!!!! :-D Det här är helt sjukt! Glädjen är total!!!! 2006-06-20    05:06:51 JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 2006-06-05    21:07:30 Mina damer och herrar, kl. 02:00 är det nedsläpp i Raleigh. Ja, det är Stanley Cup final. Och Carolina råkar vara ett av de två lag som kämpar om detta hockeyns mest prestigefyllda pris. För oss svenskar är NHL och Stanley Cup vanligtvis något ganska abstrakt. Det är få som är särskilt intresserade: ja, av mina vänner vet jag nog ingen utom Mange och Pierre som kan räkna upp alla de 30 lagen i ligan. Hockeyintresset i Sverige är, relativt sett, ganska måttligt. Detta kan ju bero på den låga klassen i vår elitserie. Den reguljäre svensson ser på ishockey när det är VM, en turnering som man i nordamerika värderar lägre än slutspelet i AHL; den nordamerikanska motsvarigheten till Allsvenskan. Att Sverige tog både OS- och VM-guld betraktade många amerikaner och kanadensare med betydande ointresse. OS var förstås stort, det erkänner de, men VM; dit skickar nordamerikanerna sällan sina bästa spelare. Inte ens kanadensarna, detta hockeyns gyllene fosterland, är särskilt brydda över vem som vinner i VM: troféhierarkin är så tydlig som den kan vara: 1. Stanley Cup. 2. World Cup. 3. OS-guld. Och jag kan hålla med till en viss del. NHL hyser världens bästa spelare och, vill jag svära på min dyraste heder, även den bästa hockeyn. Svenska sportvetare brukar alltid sitta och ljuga i tevesofforna om att svenska hockey är lika bra som den i NHL - men det är lögn och förbannad dikt. Anledningen till att ett sånt resonemang går hem är givetvis att svenskarna ser så lite på NHL. Man ser ibland korta klipp på nyheterna med mål av Sudden och Foppa, men ingen orkar ju sitta uppe på nätterna och se på matcherna i sig. Men att se NHL-hockey och sedan Elitseriemotsvarigheten är ungefär som att se först en VM-match i fotboll för att sedan se en damfotbollsmatch i Smygehuk. Och jag överdriver inte. Svensk hockey ger mig påsar under ögonen: jag lyssnar hellre på NHL-hockey på internetradion än ser en eländig match mellan Brynäs och Frölunda på teve. Eller ens live. Det finns, med några lysande undantag, ingen fart, inget liv, ingen kamp. Jag var i Pittsburgh med Mange för några år sedan och kollade på hans favoritlag Penguins spela i tre matcher. Det var helt sjukt. Och kulturen kring matcherna är också den en helt annan än här i Sverige. I Pittsburgh stod bokstavligen alla fans upp, över 17,000, och skrek sig hesa så fort Mario Lemieux hade pucken, så fort det blev en målchans, när det hettade till eller när målvakten räddade ett lurigt skott. Några veckor senare var jag i Globen och såg Djurgården spela. I ena hörnet stod klacken, max 50 personer och skrek hejarramsor om järnkaminerna som ingen hörde. Sömnpiller. Så det är stort, det som Carolina Hurricanes har gjort. I grundserien avverkade de inte mindre än 82 matcher! Och alla de är hetare än en slutspelsmatch i Sverige; ja de är väl som en VM-match i intensitet ungefär. Nu har de gått över till en högre nivå, i stil med OS- och World Cup-final. Det är därför som jag följer NHL-hockeyn - till de som undrar. Det är det bästa om man gillar hockey mer än som bakgrunden till en vårfylla när det är VM. Och det är så mycket mer än bara matcherna; trading, byten, skador, spelar- och klubböden. Stjärnor som stiger och faller. En hel vetenskap - eller religion om man är extrem - men det är väl en annan historia... Nåväl. Mitt tips: Canes fixar Stanley-pokalen på fem matcher: Edmonton vinner inatt, men sen sveper Canes dem i fyra raka. LETS GO HURRICANES! 2006-06-02    04:07:39 STAAANLEY CUP FINAAAAL!!!! 2006-06-02    04:07:18 JAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!! 2006-06-01    19:43:43 Det är inatt det sker. Sanningens ögonblick. Det tillfälle då all den långa strävan som krävts för att nå hit kommer att ställas på sin spets. Allt annat som hänt innan är historia: det är nu det gäller. Nu eller aldrig, en för alla, alla för en och allt det där. Som ni märker är jag något uppe i varv. Och jag är så nervös att jag skakar när jag skriver detta. Ändå är det ungefär sex timmar kvar till nedsläpp i Raleigh. 82 grundspelsmatcher och två hårda, men vunna, slutspelsserier så står vi där vid avgörandets ögonblick: 3-3 i matcher i bäst av sju mot Buffalo Sabres. Vinst inatt och det blir Stanley Cup-final. Torks och hela det stora äventyret är över. LETS GO CANES!!!!!!! 2006-05-26    16:07:23 Hmmm sitter här och funderar på om det bara är inbillning att Håkan Delodo är på pricken lik Cory Stillman i Carolina Hurricanes, eller om det faktiskt är så. Stillman med slutspelsskägg är liksom exakt Håkan. Annars mår jag finfint, tackar. 2006-05-17    15:17:59 Jaja, jag ska tala klarspråk. Jag har träffat en tjej, Tessan från Upplands Väsby. Och jag är kär som inihelvete. Jag har inte gjort mycket annat än att umgås med henne den senaste veckan... :-) Men idag sitter jag hemma och försöker skriva på boken. Lite svårt med koncentrationen dock. Allt har gått så bra sen Barcelona - träffade Tessan, vädret blev bra och Carolina fortsätter att avancera i NHL-slutspelet (nu har de eliminerat både Montreal och New Jersey och är i konferensfinal mot Buffalo). I måndags var jag också på föredrag på Armémuseum. Det var Antony Beevor som talade - mannen bakom succéboken "Stalingrad". Det var mycket intressant. Fast imorrn tar denna ideala tillvaro slut och jag ska arbeta åtta dagar på streck... Menmen. Ska inte klaga. Livet leker. 2006-05-11    00:59:08 Hur det kan bli. Och vad bra det kan bli. Hur saker bara händer, oväntat men storslaget och över en natt - bokstavligen - förändrar ens tillvaro. En person som kommer in i ens liv. 2006-05-03    10:03:09 Jahapp! Har varit i Barcelona! Hejochhå. Hur najs som helst. Varmt, blått - såväl om hav som himmel - och vackert. Mycket god mat, mycket god dricka. Tres cervesas, por favor! Jag var där med morsan, farsan och lillebror P. Mor och far bjöd för de firade 29-årsjubileum. För mig var det en anti-ångest-resa från start till slut. Och jag känner att batterierna är laddade. Men jag kommer att sakna den där stan. Det finns mycket att göra och se i Barcelona och vi var där i fyra dagar. Men jag tycker ändå att vi hann med det mesta och det bästa. Vi undvek så gott det gick alla turistmagneter som hamnen och ramblan. Vi var inte inne i Sagrade Familia och inte heller i Pedrera - Gaudis berömda byggnader. Men vi promenerade i hans fantasifulla Park Güell och vi tog oss upp till den stora gotiska kyrkan på toppen av Tibidabo. Mest åt vi dock; tapas och cervesas eller ett glas vin eller en kaffe - allt det där är de mestare på i Spanien - i skuggan av ett balkongspäckat hus, en klunga palmer eller på en terass. Terapi. Och jag kan inte tacka mina föräldrar nog för att de bjöd med mig ner. Nu återgår livet till dess vanliga lunk igen. Det kändes, må jag säga, ganska skumt att först vakna i Barcelona och sedan några timmar senare knata in på ICA i Valsta C för att handla. 2006-04-19    01:20:21 För betraktaren är den tidiga våren en fantastisk tid. Det är en period av innerliga sinnesupplevelser. Inte bara genom ljus och värme, utan också, och kanske mer av ljud och färger. Fåglarna stämmer upp i sina kåta små sånger i var och varannan buske, alla i tappra försök att överrösta varandra, och resultatet blir en osammanhängande men oändligt vacker symfoni, stundom i kraftfull konkurrens med vilken Mozart eller Bach som helst. Blommorna spränger fram varhelst de kan: utanför mitt fönster har små söta lilablå blommor sprungit fram i det lilla utrymmet mellan stenplattor och betongväggen, rymlingar från planteringen i rabatten några meter bort. Jag ser dem som förrymda vagabonder, ledsna vid det symmetriska växandet bland krokusar, tulpaner och påskliljor på en för dem avsedd och begränsad yta – rymlingar ägande en betydande självinsikt och levnadskraft. Ättlingar till dem kommer kanske i framtiden att befolka stora ytor av min uteplats – en botanisk expansion som jag ger min tysta sanktion. Våren är som sagt härlig för betraktaren, och jag är en obotlig betraktare, trots min närsynthet. Jag fylls alltid av en sådan barnslig lycka när jag ser de första blåsipporna spreta sig fram genom höstens gråa lövavfall, eller när tussilagoklungorna spänner ut sina gula paraboler i diken och vägkanter. Jag måste stanna, titta, luta mig fram över dem och beskåda deras färggranna framfart, dessa blomstertidens tappra förtrupper. Efter dem följer andra blommor, värme, sol och grönska. Det är ett mirakel i miniatyr som utspelar sig vid varje tuva där en liten sippa tittar fram. Jag älskar att promenera i den här tiden. Att inta alla dessa intryck från alla håll. Stanna och lyssna och se. Knäböja inför det enda religiösa altar som jag respekterar: de första vårblommorna som symboliserar livets återkomst och den eviga levnadsvilja som finns i naturen. Naturens oregerliga livskraft är för mig en ofattbar storhet. Var kommer den ifrån? Vad driver den? Naturen ger aldrig upp; det finns ingenting som kan stoppa henne. Det är något gudomligt över det hela. Och det tror jag att de flesta levande varelser känner. 2006-04-15    02:44:37 Ja tack. Till er som av någon anledning undrar och bryr er: jag mår fint. Vad som händer? Tja, skriver på min bok. Och följer Carolina Hurricanes så klart! Slutspelet är nära. Livet leker! Shut up. Nu ska jag sova. Puss! 2006-04-04    23:50:10 Så var den snart över, min sex dagar långa ledighet. Vad har jag gjort då? Tja, skrivit på min fina bok så klart! Och läst. Läst, läst, läst. Hela fredagen satt jag och läste om landstigningen vid Själland år 1700 och om Livgardets historia fram till 1706. Det är så himla trevligt att sitta i mitt bibliotek och arbeta. Låta bokbergen växa på soffbordet, vika ut kartor i knät och låta kaffepannan gå för fullt. Mmm. Men snart är det jobb igen. Tisdag idag. Har gått fort. Har inte arbetat med boken just någonting idag. Var och fikade i tre timmar på förmiddagen och sedan stack jag till morsan på indisk middag med svensk semla till efterrätt. Nyss kom jag hem från en nästan två timmar lång promenad med Adde. Jag är ganska nöjd ändå. Fick ett par mejl från Bengt Liljegren föresten. Ja, ni som inte vet vem han är så är han iaf författaren bakom bestsellande populärhistoriska böcker som "Karl XII - en biografi" (2000) och "Alexander den store" (2005). Han meddelade att han var intresserad att läsa mitt bokmanus och att eventuellt hjälpa till att förankra boken på Historiska Media, landets största förlag för populärhistorisk litteratur. Så jävla najs! Så saker och ting kanske börjar ordna upp sig. Det känns i varje fall lättare. Ångesten rinner bort med smältsnön. Haha det här måste ni ladda hem och SE med egna ögon för att tro på: http://www.bengtdalqvist.se/ Puss och kram! 2006-03-29    11:37:04 Mars attacks! Med plusgrader och regn. Dimman ligger tät som vid vilken Lützen-ås som helst! Det lättar mina vänner! Snöns tyranni börjar så sakteliga brytas ned, och fram tittar en köldstel och nyvaken vegetation som sträcker och vrider på sig likt någon förstenad rese från fordom vars förtrollning nu efter en längre tid brutits och blodet åter börjar rinna i ådrår att ge liv åt organ och lemmar. Annars händer inte mycket. Jag har varit sjuk några dagar. Nu sitter jag på det ångestframkallande jobbet i stan och drömmer mig bort. Bort. Jag vill åka till Azorerna och se på kaskelotter. Och jag vill investera i en stam zebrafinkar att umgås med hemma. Projekt, projekt. Men man måste kunna ta en paus, inte stressa, inte tänka. Bara vara. Jaja. 2006-03-16    19:41:39 Är det våren som är i antågande, eller är det bara en bluff? Idag droppade det i alla fall hejvilt från takpannor och stuprännor och solen spände sitt gula band över ett köldstelt Stockholm. Jag tycktes mig känna en liten vårlig entusiasm i folkstämningen idag. Barn åkte förvisso fortfarande pulka nedför backar som kantades av små rännilar av tövatten, ned på en blötslaskig gångväg full av vad som syntes vara de levande resterna av en hel vinters grusningsansträningar, nämligen formliga högar av grus och krossten. Snart kommer det kommunala underhållningsmanskapet ut med sina små händiga truckar som borstar bort gruset från gatorna - hav förtröstan! Efter nio dagars arbete i streck tar jag en fem dagars vila. Den tiden hade jag med bästa förmåga tänkt investera vid tangentbordet och bland bokhyllorna för att arbeta vidare på mitt populärhistoriska bokmanus. Det är ett spännande, roligt men tidskrävande projekt. Målet är att ha några kapitel färdiga till sommaren. Får väl se om det hinns med. Men det är dessa perioder mellan de tröstlösa arbetsdagarna - dessa korta och intensiva interglacialer mellan två längre och långsamma arbetsfaster - som gör livet värt just nu. Det och den kommande våren. 2006-03-05    11:03:11 Jaharu. Torsdags kväll var det släktmiddag hos morsan. Storebror och storesyster var där med sina familjer. Sammanlagt har de fem barn mellan två månader och 13 år. Full speed. Det var skrik, bråk, spring, brak, skratt. Leksaker vid, under och på matbordet. I ena änden satt Maja, den näst yngsta i skaran, och matade hunden. I andra änden satt Tim, storebrorsans son, och matade katten. Och mitt i allt satt morsan på sin kortsida av det förlängda middagsbordet och bemästrade situationen med stoiskt lugn. Själv kände jag mig något malplacerad i denna miljö, även om självklart jag också älskar små syskonbarn. För här talades enbart om företeelser som barnfamiljer har som samtalsämnen. Ingenstans såg jag några spår av den forna tidens storesyskon: för bara några år sedan var Mattis en vagabonderande singelkille som seglade på Västindien och arbetade som kock i Australien; som hoppade bungy-jump på Nya Zeeland och deltog i valsafari på Azorerna. Idag sitter han i en villa i Nacka med firma, två barn och fästmö. Och stortrivs! Min storesyster, Ylva, gift med den föredetta majorn Uffe, har nyligen byggt hus på Gotland. Och det är en stilig kåk. Givetvis åkte fotografierna fram lagom till kaffet så att alla fick skåda Ikea-köket, mosaikremsorna i badrummet, carporten i blågrått, sandstenskanterna i storarummet. Vackert, ljust, välplanerat - ett perfekt hus för deras rymliga behov med en sådan stor familj. Och där satt jag och kände mig som den enda singeln på en parmiddag. De många antydningarna saknades förstås inte heller - inte ens från min storebror som för bara ett par år sedan öppet deklarerade sitt förakt för det stadgade familjelivet, giftemål och rotad bostad. "När ska du..", "Är det inte på tiden att..." Osv. Scream if you have to. I'm getting off. Jaja så är det väl antar jag. Tiden går och saker förändras. Människor förändras. Var på GM igår. Där hade dock ingenting hänt. Samma musik, samma bartender, samma skitdrinkar, samma folk, samma ångest. Förortsdilemmat kan inte vara mycket tydligare än så här: där en förortsprinsessa, där en förortsprins; regenter i ett rike av SL-bussar, finska alkisar, grå betongfasader och krossade livsambitioner. Hälsade på några bekanta ansikten. Talade en sväng med Madde och hon hade verkligen förvandlats! Hon som jag alltid sett som en slags inventarie i Märsta och på just GM, en förortspingla av standardsnitt. Men nu lästes det för fullt till lärare, bl.a. historia - och sådant inger ju alltid ett stort förtroende i mitt hjärta - och det verkade gå bra. Hon berättade om arbetet med b-uppsatsen och om oppositionen som hade gått mycket bra. Hennes berättelse avslöjade att hon verkligen talade sanning, att hon funnit något som passade henne och som drev henne framåt. Ett lyft uppåt och framåt. Sånt är alltid rörande att höra. 2006-02-26    22:02:35 Historia: 1157: Erik den helige kristnar Finland. 1249: Finnarna betalar skatt till Sverige. 1323: Svensk lag införs i Finland. 1362: Finland räknas officiellt som en svensk provins. 2003: Sverige vänder 1-5 till 6-5 mot Finland i Helsingfors under hockey-VM. 26/2 2006: Sverige besegrar Finland med 3-2 i OS-finalen. Historien talar stundom sitt tydliga språk. Grattis Finland till silvermedaljen! OS-GULD! OS-GULD! OS-GULD! 2006-02-22    09:08:07 Länge sen jag skrev sist! Men det betyder inte att jag ledsnat - tvärtom att jag har fullt upp! Och det är ju bra. Seneca har skrivit: ”Nej, vi ha icke för liten tid oss tillmätt, men vi förslösa för mycket av den. Livet är tillräckligt långt, och även för de största verks fullbordan är vår tid riklig nog, blott den i sin helhet blir väl använd.” Det är det måtto jag försöker leva efter just nu. Schemat är packat över bredden, men det stör mig inte för tillfället. Begränsningar gör människan lycklig. 2006-02-05    17:39:03 Jag börjar känna ett visst hopp igen. Om mig själv, min tillvaro och min framtid. Kanske beror det på ljusets återkomst, som redan märks tydligt med längre och längre soltid på eftermiddagarna. Men jag tror också att det beror på att jag slutat plugga. Det kanske låter märkligt, men så är det. Jag jobbar istället, men det känns ändå som att jag får mer tid till mig själv och till annat nu när jag inte läser längre. Och jag skriver nästan varje dag. Får väl se om det leder till något annat än en massa abstrakta anteckningar i en mängd olika mappar. Isande kallt men ljuvligt vackert idag. Det är väder det. Som både känns och syns. 2006-01-25    19:53:18 Läser just nu Vergilius "Eneiden" - den romerska uppföljaren till Iliaden och Odyséen, och den ska väl egentligen inte läsas fristående från dessa två klassiska epos om varje poäng och episod ska gå hem ordentligt. Och jag kan bara säga det: det här är stor poesi. Jag blir sällan rörd in i själen av lyrik. Många kan ju bli upphetsade av bra dikt men jag har förgäves sökt denna förälskelse länge nu. Men Eneiden rör mig på djupet. Vissa stycken är så väl skrivna - det är en bra svensk översättning - att man ryser. Och jag har bara börjat! "Och nu såg jag till slut nedskjunket i glödande aska Ilion, såg uppvräkt ur sin grund det neptuniska Troja, liksom när bygdens män med järnets tävlande bilor såra en väldig ask, som rotat i sekler sin fasta stam på bergets översta rygg. Ren synes den hota, skaka sitt lummiga löv och nicka med skälvande krona, tills den av täta hugg besegrad med krossande störtning fälld från sin luftiga höjd uppgiver den yttersta sucken. Förd av gudomlig hand, bland lågor och fiender skyddad, stiger jag ned. Och rum ge vapnen och flammorna vika." O, det är så vackert. Det är Trojas slutliga fall och Eneas flykt därifrån som beskrivs i dessa härliga ordalag. Homeros är mer humoristisk. Iliaden översvämmar av bra partier, men Eneiden är konst. Iliaden är koncentrerad på att förtälja en historia, Eneiden är både en fantastisk berättelse och superb poesi. Så jag tar förnuvarande min flykt till antiken och krigiska greker. Medan snön faller och vi rusar mot ljus och värme. 2006-01-17    16:52:59 HEIC NOENUM PAX: Här finns ingen frid. Frasen härstammar, som jag har hört, från den klassiska boken "Häxhammaren" (Malleus Maleficarum) som var det sena 1400-talets instruktionsbok för de som sökte att utplåna häxor och trollkarlar från jordens yta. Allt i Guds äras namn förstås. Det är väl egentligen menat som ett slags krigiskt påbud: HEIC NOENUM PAX: Fred är inget alternativ här. Jag känner raden främst genom det norska blackmetallbandet Mayhems fabulöst bra låt "De Mysteriis Dom Sathanas" (titelspåret från deras klassiska album). Medlemmarna i Mayhem och senmedeltidens häxjägare är väl egentligen två ytterligheter i varsin ände av någon slags religiös fanatism. Mayhem vill förklara krig mot kristendomen och hyllar magin som finns i nattsvart musik och blodsdrypande satansritualer. Inkvisatorerna förklarade sitt krig mot det som de ansåg var ett hot mot en ren kristenhet, sociala avvikare som förstods vara roten till all ondska i världen och de plågor som mänskligheten fick utstå under perioden som avslutade den "mörka" medeltiden. HEIC NOENUM PAX. För mig har det snarast betydelsen: satan vad mycket jag har att göra - här finns ingen ro. Det är en textrad som skriker kaos och osäkerhet, tumult och mörker. Och sånt är livet just nu. 2006-01-01    18:04:26 Länge leve det nya året! Åtminstone i 365 dagar. Sen är man obotligt trött på 2006 också. Men först en dödsruna över det föregångna året. För min egen del var det inget vidare. Året var ett enda långt steg bakåt, kändes det. Det var bra i början och blev bara sämre och sämre. Några bra saker som hände kan man ju dock räkna upp. Jag flyttade från det bohemiska levernet på Stationsgatan och köpte mig en bostadsrätt i Valsta. Det visade sig vara ett lyckat drag, och värdet har nu stigit med mer än 50,000 kr. Tackar. En annan lycklighet var att NHL drog igång igen. Och mitt lag, Carolina Hurricanes - uträknade, bortglömda och hotade av konkurs och flytt - har skrällt och vunnit och leder nu sin division (det är as we speak 11 poäng mellan Carolina, som leder divisionen och Tampa Bay - förra säsongens Stanley Cup-mästare, som ligger på andra plats; och då har ändå Carolina ett par matcher till godo!). De spelade för övrigt 2005 års sista match igår - nyårsafton - hemma mot Montreal och vann med 5-3! I övrigt var det mest besvikelser, stress och hårt jobb. Många förhoppningar har grusats och min närmsta framtid ser oviss ut. Så 2006 ser ut att bli ett år som på många sätt kommer att avgöra min framtid. Det kommer att sätta en mycket djupare prägel än 2005. Kanske kommer jag, när jag på min ålders höst skriver på min självbiografi, kommer att ha ett kapitel som inleds med: "Det var år 2006 som det hände." Osv. Vi får väl se. Gott nytt i alla fall. Och nu, slutligen, en liten nyårshälsning från året 1708, varsågod. ”Gudh gifwe oss ett gådt nytt åhr, ty dhet förflutna åhret hafwa wij slutatt medh stoor wedermöda”. - Carl Magnus Posse, gardesöverste i Karl XII:s här. 2005-12-15    00:22:51 Jag läste idag ut Daniel Meyersons "Hieroglyfernas gåta", och jag måste säga att jag är betagen. (Jag vet, jag borde inte ha läst den, jag hade andra sysslor att tänka på; men den hade stått där i hyllan så länge och väntat och tillfället var det rätta!) Det tog mig bara några timmar att läsa igenom den - så betog den mitt sinne. Inte lika mycket för att den i dramatiska och spännande ordalag beskriver hur dechiffreringen av hieroglyferna faktiskt gick till - det visste jag redan (Napoleon och Rosettastenen...). Boken berättar nämligen om den märkliga personligheten Jean-Francois Champollion, han som 11 år gammal utropat att han skulle lösa hieroglyfernas mysterium och som också gjorde det. Hans levnadsbana var allt annat än romantisk. Uppvuxen i det revolutionära Frankrike bland våld och kaos, levandes liksom i en bubbla, totalt frånskärmad sin tid och, ja, sitt personliga liv. Han var helt och hållet fokuserad på sina språkstudier. Och detta, visade det sig, enbart i syftet att lösa den egyptiska gåtan. I en tid av bokförbud kom hans lärare på honom med att gömma böcker i madressen - inte de halvtjaskiga porrnoveller om Marie Antoniette och hennes älskare som de flesta skolpojkar gömde undan i sina madrasser -, nämligen en persisk ordbok och arabisk grammatik. Champollion var fullständigt dedicerad "sitt öde". Han studerade alla klassiska språk han kunde lära sig. Arabiska, persiska, grekiska och latin - men också mindre vanliga språk som koptiska, kaldeiska och syriska. Han ville kunna allt om de gamla bortglömda språken. I fantasin hade han föreställt sig att detta var nyckeln till att förstå hieroglyferna: att de främmande men urgamla språken på nåt sätt måste vara relaterade till fornegyptiskan. Detta var en helt ny tanke. Lingvistiker i tiden hade tänkt sig hieroglyferna ungefär som ett slags chiffer, inte olikt de system som användes i den samtida militära kommunikationen. Alternativt såg man på hieroglyferna som rebusar att lösa: det gällde bara att förstå vad symbolerna betydde. Men Champollions lilla idé, som hade kommit från ingenstans, hade fötts i en studiegalen 11-årings hjärna, blev faktiskt sättet att lösa gåtan. Han kunde med sin språkkunskap och föreställningsförmåga spåra de gamla språken och bygga sammanhängande system dem emellan som ett gigantisk lingvistiskt pussel som slutligen ledde till hieroglyferna själva. När han väl, en vanlig kväll vid studiebordet, lyckades knäcka koden, blev han så upphetsad att han svimmade och föll i en åttadagarskoma. Visst hade han hjälp av Napoleon, Rosettastenen och "ödet", men det finns ändå något ytterst fascinerande med denne man som redan innan han var myndig hade insett - av någon outgrundlig anledning - att han skulle dö tidigt och därför inte hade någon minut att spilla av sin tid på jorden. (Han blev 40 år, död på en hemresa från Egypten där han med förkrossande bevisning visat världen att han hade haft rätt.) Det är ett levnadsöde så gripande att det blir lika spännande som hieroglyferna själva. Vad är det som driver en sådan man? Vad kommer kraften och insikterna ifrån? Ett genibarn med förkunskap om sitt öde som han driver med hänsynslös precision till fulländning och därefter dör. Jag blir nästan religiös. 2005-12-12    21:09:30 Livlös måndag. Hade planerat fullt arbete (fortsättningen på fredagens och söndagens intensiva stim), men golvades av vad som känns vara början på en allvarlig förkylning. Bäst att ligga lågt. Ska vara hemskriven imorrn också för säkerhets skull. Lite förkyld kan jag stå ut med att vara, men inte dödssjuk. Det kändes idag som att jag hade valet att antingen bli det ena eller det andra. Så lite lugn och ro alltså. I övrigt börjar året gå mot sitt slut. Det här också. Ännu ett sånt där avverknings-sträcka-år framåt, mot någonting annat. Vad detta nu än må bli. Ödet lär väl utvisa det. Jag går en okänd framtid till mötes. Känns lite wierd. Om händelserna vill det så kan jag vara bosatt och installerad på historiska institutionen i Umeå redan i februari. We'll see. Skrämmande och spännande på samma gång. Som det ska va! 2005-12-06    17:04:57 En virre med is tack. Nej, utan is föresten. Och en cigg. Fan vad najs det skulle vara. Menmen. Det är december. Regnet faller från sidan rakt i ansiktet. Leriga skoavtryck i hallen. Ljusstakar i fönstren. Det puttrar lite soppa i en kastrull. Varma mackor. Brända svarta cancerframkallande kanter. Krisp. Det står en inbjudande soffa i min lägenhet. Blå filt, mörkblå kuddar. Fan, man känner sig lite frusen. Kryp in. 2005-11-27    22:14:55 Säg, är inte de plötsliga mötena med det förflutna märkliga? Och nu menar jag inte mötet med historien genom litteratur eller källmaterial. Nu talar jag om de minnesbilder man har från sin egen levnad. Plötsligt kan den komma upp: minnesbilden av någon händelse för flera år sedan. Tydlig, och med den särskilda innebörden som man förmodligen memorerade den för att komma ihåg. Dessa minnen kan lätt framkalla känslor, av lycka, ångest eller obehag. De kan förstöra en hel dag, eller tvärtom, göra dagen bra igen. Men jag måste ändå fråga mig: vad är det förflutna? Alltså rent konkret. Det är ju bara ett mörker, lika mörkt som den tid som ligger framför oss. När minnet av en händelse försvinner, t.ex. när man dör, så finns den inte mera. Borta. Detta är en ryslig tanke egentligen. Om ingen nånsin kommer ihåg händelsen, har den då överhuvudtaget existerat? Ingen kommer ju känna till den. Huga. Och tänk när man ställer Jordens historia i samma perspektiv: vad är väl människans historia sett i ett kosmiskt blickfång. När världen har gått under - på ett eller annat sätt kommer den oundvikligen att göra det - så finns ju ingenting kvar av allt det som har hänt här på jorden kvar att berätta. Det kommer att vara som om ingenting har hänt. Människans historia kommer att framstå som ett litet gny i evighetens tomrum, en snabb virvelrörelse på ytan av den kosmiska oceanen. Ingen kommer att komma ihåg. Ingenting av det här kommer att ha hänt. 2005-11-23    22:53:35 Nu ska jag inte förstöra den här fina dagboken genom att förvandla den till en amatör-sport-analys-blogg - sådana finns det gott om redan. MEN, nu måste jag få skriva av mig om ett om hjärtat kärt ämne. Jag bara måste. Carolina Hurricanes. Denna framgångssaga, årets överraskning i NHL. "The Perfect Storm" fick de heta efter att ha besegrat favorittippade Philadelphia med 8-6. "The Comeback Canes" har de ävenledes kallats, syftande på deras tidiga förmåga att förvandla givna nederlag och svåra underlägen till strålande segrar. Men nu börjar det fanimej gnissla i maskineriet. Fem toppspelare skadade: kaptenen "Roddy" Brind'Amor, assissterande murbacken Glen Wesley, Niklas "The Secret Weapon" Wallin, nyförvärvade stjärnforwarden Ray Whitney samt den otroligt defensive, viktige och moralspridande Vasicek. Jahapp. Okej, det finns några spelare kvar i stil med Stillman, Staal, Gerber, Williams och Cullen. Men rytmen i laget är totalt ruinerad. De som var bland toppen i power play spelar nu den mesta tiden av numerära överlägen i egen zon. Box-play ska vi inte ens tala om. De släpper in på varje utvisning. Hemskt. Det klickar inte. De kör slut sig. Passarna går inte hem. Inatt blev de överkörda av Ottawa hemma. Det var nästan löjligt. Ottawa anföll: "Alfredsson to Heatley, Heatley to Spezza". Nazist-kedja. Klapp, klapp, mål. Fy fan. Carolina kontrar: "Ladd gets hold of the puck, passes to Richmond, plays throuhg center ice to Craig Adams, Adams to Zigomanis". HALLÅ?!? Vilka är de liksom! Snart kommer halva laget att vara från juniorligan. Helt sjukt! Inte undra på att man är ledsen. Det tar hårt. Jag visste visserligen att framgångssagan inte skulle vara för evigt, men det här??? Förjävligt. Man känner sig så maktlös när de har så många bra spelare skadade. Det hade varit en annan sak om de hade varit kvar och laget förlorade ändå. Nu känns det bara orättvis. Och man kan inte vara sur på dem heller. Jaja, så är det. Kalla mig infantil. Men håkky'n regerar. GO CANES! CUP TO RALEIGH! 2005-11-19    07:15:14 Jag vet inte om det beror på att jag inte har något att skriva, eller om jag har gjort för mycket så att det bara känns jobbigt att återberätta... Ursäkter, ursäkter. Nej, men det är åtminstone en förklaring. Jag ska sätta mig ned och fundera på hur det egentligen står till. Förra helgen var jag ledig. Då hade jag middagsgäst och det dracks lite öl och vin. Trevligt som fan. Veckorna rusar iväg i ett rasande tempo, men jag får en hel del gjort. Är inne i en läsperiod nu. Avverkar böcker på löpande band. Och då sker det inte så mycket till det yttre - men jag får kanske anledning att återkomma med kommentarer över några av verken som jag läst. Tidigare i veckan träffade jag historikern David Dunér för en intervju. Det gick mycket bra och vi hade ett trevligt samtal tillsammans om Emanuel Swedenborg, världsbilden på 1700-talet, Karl XII:s överdrivna matematiska kunskaper och mycket annat. Resultatet av intervjun kommer att läggas ut på www.kungkarl.se inom kort. Nu ska jag till jobbet och kasta postsäckar... En isglass tack. 2005-11-06    07:02:09 PS: Carolina vann med 2-0 :-) 2005-11-05    21:33:55 Jaha. Jag skriver inte så mycket längre. Nej, jag har varit upptagen. Var glad för det! En hel del har hänt. Jodå, det är faktiskt sant. Det har skrivits ansökningar till forskarutbildningen, jag har jobbat, möblerat lägenheten, inte festat och en massa annat trevligt. Det bästa är dock att det går så sataniskt bra för Carolina Hurricanes just nu! Så jävla bra. Eric Staal, toppforward och nr 12, leder NHL:s skytteliga. De vinner faktiskt matcher! Och de spelar riktigt bra! Hör och häpna. I natt ska de spela mot Florida på hemmaplan. Bara det att de heter Carolina HURRICANES borde ju ge besökarna rysningar längs med ryggraden. De som nyligen fick ställa in egna hemmamatcher pga av orkanerna där nere. I förrgår var jag på en föreläsning om Karl XII på armémuseum. Och till min stora glädje så nämnde föreläsaren mitt namn inte mindre än två gånger! Uppenbarligen är undertecknad numera berömd som myntaren av två, ur historiografiskt perspektiv, "förträffliga" begrepp. Det var Bengt Liljegren som föresläste, författare till en biografi om Karl XII (2000) och en om Alexander den store (2005). Efter föreläsningen intervjuade jag honom till Karl XII-sidan (www.kungkarl.se) på krogen Atlas vid Östermalm. Det var mycket trevligt! Idag sitter jag här helt trött mellan två tunga pass på Posten. Inga monster och varulvar för min del alltså. Inte heller någon fest hos Teresia, dit jag blivit bjuden. Jaja, det kommer väl fler tillfällen. Nu ska jag krypa till kojs och läsa i Hugo Valentins avhandling från 1915 om riddarhusadeln under frihetstiden. Natti. 2005-10-25    21:59:11 Det var väl dags antar jag. Först kom kylan, sedan regnet och blåsten. Och som det givna resultatet av detta vädrets sammangaddning mot människan - förkylningen. Den har inte brutit ut än, men jag känner den i kroppen. Idag var jag hängig och frusen. Snuvan liksom grodde inom mig och huvudvärken låg på lur. Jaja. Nåt annat hade väl varit konstigt. Vi bor ju i Sverige. Närmare polcirkeln än ekvatorn. Det är bara att tacka för en så lång och mild höst. Nu återstår mörker, kyla och mer elände. "Ett moln så mörkt går över mig Det verkar att bli regn: Ett regn ur mörka molnet på gräs och alla hägn" Och melankolin slog till. 2005-10-14    11:44:39 Ars moriendi. Latin för begreppet "konsten att dö", i romerska sammanhang ofta att dö med stil. Och då inte genom att bli spetsad av barbarernas spjut på något avlägset slagfält, utan fastmera att möta döden med lugn och att i själva dödsögonblicket bevara en levande skönhet. Är nu detta inte höstens specialitet? Ars moriendi! När solen ligger på en höstig dag: träden brinner av gult, orange och rött. Löv singlar stillsamt till marken. Växtligheten lämnar scenen med en storslagenhet som till viss del överträffar dess entré på våren i visuell skönhet. Naturen kan det där med stil. Jag ärvde två hibiskusar av morsan i våras. Det är för mörkt där ute i skogen och ingen av dem har blommat på 17 år, d.v.s. sen vi flyttade dit. Morsan tänkte att de kunde hämta sig i min lägenhet som är ljus. Japp. I augusti kom där en knopp. Så sakteliga. Den tog väl ett par veckor på sig att utvecklas från knopp till en knopp vars innehåll man bara kunde ana genom en pytteliten öppning på ovansidan. Det hade alltså gått 17 år och två veckor. Så kom blomman (Se bild!), plötsligt. På några timmar fällde den ut sig i full blom. En grandios orange-rosa blomma, kanske 6-7 cm i diameter, med ett mörkrött centrum varur en präktig orangegul ståndare sköt fram. Hibiskusen blommade drygt ett dygn. Den slog ut på natten, blommade en dag, stod sig på natten men drog ihop sig på den andra dagen. Och hur den slöt sig! Blomman skruvade ihop sig på det vackraste sätt, ett balerinanummer i slowmotion. Bladen virade sig om varandra tills den var helt omsluten likt en puppa. Sedan föll den till marken. Jag blev djupt betagen av den där blomman. Först att den genast började blomma efter 17 år i mörker. Men också för att den behärskade ars moriendi så komplett att man rörs in i själen. Så där ska man dö! Med stil. That's not dying, that's art. 2005-10-07    01:35:16 En orkan. Så känns det. Tiden som faller. Som ett sandkorn som ruskas runt i en storm på Saharas bäddar. Eller en stjärna i en virvlande galax. Ettusen ljusår i minuten. Det är inte tiden det är fel på, det är tillvaron. Schemat är fullt. Fullproppat. Plugg, tentor, uppsatser, jobb, ett jobb till. Föreläsningar, seminarier. Diska, städa, handla på ICA. Jag stapplar vidare. Framåt. Eller? Nja, inga raka linjer här inte. Snarare tango. Två steg framåt, ett bakåt. Men tempot är det ju inget fel på. Jag skrev klart en hemtenta idag. Förra veckan hade jag ventilering på min uppsats i idéhistoria. Min sista på universitetet. Det gick bra. Men jag hann liksom aldrig stanna upp vid att det var en milsten. Det bara rasade vidare ändå. Så, vad ska du nu med alla universitetspoäng till din jävel? Ja, säg det. De ringde i alla fall från Posten och ville att jag skulle börja jobba varannan helg. Börjar på lördag. Så det var så här den såg ut, framtiden sedd från andra sidan. Nu när timglaset runnit ut. Det var väl inte så här jag föreställde mig det när jag började plugga en regnig höstdag 2000? Mina herrar, jag stiger av scenen. *Applåder* 2005-09-27    13:02:19 Jag kände idag att jag bara måste skriva i dagboken. Annars går det för lång tid. Man måste ju regelbundet dela med sig, annars är det ingen idé. Sedan slog det mig, minnet av en kort essä som jag läst i våras, av Theophrastos. Jag citerar: "Pratsjuka är att utbreda sig i ord olägligt eller långrandigt och tanklöst. Pratsjuk är den som exempelvis råkar sitta invid någon han inte känner och då först håller ett lovtal över sin hustru, sen utbreder sig om vilka drömmar han haft den natten, och sen räknar upp, rätt för rätt, vad han har ätit till middag." Att prata för pratandets skull och att skriva för skrivandets skull. Den gode Theophrastos ansåg det i varje fall olidligt att umgås med en pratkvarn: "Sådana människor måste man skaka av sig, och smita från i fullt språng, om man inte vill stekas vid sakta eld. Det är för mycket begärt att stå ut med dem som varken förstår att använda eller att fördriva tiden. Den räcker ju ändå inte till ens för det nödvändiga." Det ligger något i det. Varför slösar man så mycket av ens liv på meningslösa konversationer? Tar in onödig information från teven kvällarna i ända? Ja, människan är nu social och har kanske ett behov av att ta in och dela med sig av sina trivialiteter. Och vad är det egentligen som gör "det viktiga" viktigt? Kanske är det farligt att, likt Theophrastos, endast ägna sig åt de stora frågorna, filosofin och vetenskapen. Vad blir kvar av människan när allt reduceras till vad som är "viktigt"? Montaigne skriver: "Och vidare är i sanning ingenting så lönlöst som att ideligen hetsa och reta upp sig över världens enfald, ingenting heller så inkonsekvent, ty det är egentligen mot oss själva som vi reta upp oss. Den antike filosofen skulle aldrig saknat skäl för sina tårar, om han riktat uppmärksamheten mot sig själv." Så sant. Prata på. 2005-09-20    16:02:50 Hoho, hinner du med? Ja, jag hinner sova fyra timmar, slänga i mig kaffe, stiga upp fara till universitet, jobba, åka hem, plugga, sova fyra timmar, stiga upp, slänga i mig kaffe, åka till universitetet, jobba, åka hem, plugga, sova fyra timmar, stiga upp osv. Jag hittade häromdagen den dammiga luntan som var början på ett bokmanus. När ska jag ha tid att fortsätta med det??? Sjukt! Dessutom börjar jag få sömnproblem igen. :( Oktober ser dock ut att bli relativt lugnt. Sen är det hjul igen. 2005-09-14    10:22:47 Regn och blåst. Jag sitter inne idag. Sitter och skriver. Skriver och hör vinden slå mot fönstret. Det är skönt. Men tiden rusar på. Spränger fram i en satans fart. "Satte jag mig på bergets kam, spejade ut över fjärden, såg, huru solen i väster sam, långt, långt, i väster gick färden. Tiden förgår, nyss var det vår, snart ligger höst över världen." 2005-09-01    22:58:57 Jag hade min allra första religiösa upplevelse häromdan. Och nu menar jag det på allvar. Det var en obeskrivlig känsla jag fick, mitt på eftermiddagen när jag var ute och promenerade; ett rus, en översvallande känsla av godhet och ljus som bara kom över mig likt en oförutsedd naturkatastrof. Jag gick där, på gångvägen mellan Gymnasiet och Centrum - och rusa nu inte dit var och envar bara för att kolla vad det var för heligt med just den platsen - när jag fick se ett streck gäss komma farande söderut, vackert rangerade i en plog, stillsamt och beslutsamt flygande över mitt huvud mot varmare klimat och drägligare livsförhållanden. Detta tillsammans med det något orangeröda solljuset som brann över det höga rågblonda gräset bredvid mig och som liksom slog upp mot trädtopparna likt stormande havsvågor på en klippig strand, gjorde hela situationen otroligt sublim: jag kände mig liksom inkapslad i någon dramatisk oljemålning från det nationalromantiska 1800-talet, insugen i en vision av total beröring med naturen, kosmos och, ja ... Gud? En otroligt stark rysning kom över mig. En starkare rysning än vad jag någonsin fått tidigare (och jag är en person väldigt begiven på rysningar, i synnerhet om jag lyssnar på musik eller läser en god bok), och som tvingade mig att stanna upp; för den var så stark att jag nog hade ramlat omkull ifall jag försökt streta emot och fortsatt att gå. Jag kände mig helt vimmelkantig, samtidigt helt koncentrerad. Jag hörde inga ljud. Det var så oerhört vackert. Hade jag varit en sån som grinar lätt skulle jag säkert ha gjort det. Jag brukar ofta se upp mot gässen när de flyger iväg på hösten. Ibland, om man hör dem komma och det gör man ofta för de kacklar så högt till varandra, så springer jag ut för att få ta mig en titt. Ibland, om det är tyst, kan man höra deras skarpa vingslag piska genom luften. Men jag har aldrig kännt så här förut. Jag stod där. Förut har jag alltid betraktat flyttfåglarnas flykt som sorglig. Det har varit ett tecken på sommarens slut. Ibland har jag kännt avund eller ilska: fega djur som drar bara för att det blir minusgrader ute. Jag måste ju stanna. Men den här gången kände jag mig bara lycklig. Det blev en slags upplevelse av någonting stort. Årstidens växling, solljuset, gässen. Gässen som, och jag har ingen aning om hur det går till, varje år flyger söderut och hittar till samma platser som de varit på ett halvår tidigare, och så kommer de igen på våren och hittar tillbaka. Jag kan inte ens hitta överallt i Märsta. Åker jag in till stan kan jag gå helt vilse. Men de hittar rätt. Hur? Jag stod där och ryste. Sen gick det över. Det liksom rann av mig. Och det kändes så naturligt, och ... religiöst samtidigt. Samtidigt sorgligt och lyckligt, samtidigt rationellt och irrationellt. Ja jag kommer säkert att tänka en del på den där stunden. Jag kan inte släppa den nu. 2005-08-28    17:25:45 Jahaja. Allt väl? Vet inte än. Har inte hunnit stanna upp och fundera på det. Var på krogen igår. Välinvesterad tid. Ironi. Uppsatsen börjar bli klar. 80 sidor vetenskaplig prosa. Det är lika tungt som det låter, men lite stolt är jag nog ändå. Det är en bra uppsats, en uppsats värd att heta uppsats. En försenad uppsats, visst, men "vad som görs väl görs fort nog", som Augustus sa en gång i antiken. Inskrivning på torsdag. Då börjar nya kurser. Väntar hem kurslitteraturen per post på måndag. Lite nyfiken. Pirrar lite sådär mystiskt i en som när man ska påbörja någonting helt nytt, som man aldrig gjort tidigare. Hallå! Marknadsföring? Projektledning? Ekonomi i den kulturella sfären? Whattafuck. Jag var ju ämnad att bli filosof! Dricka vin ur bägare och äta rökt skinka med gröna oliver till. Ska laga mat. Fisk. Bidra till att uppmuntra en industri som fiskar ut alla hav och sjöar som finns, för att till eftervärlden lämna ett helt tomt hav endast befolkat av en och annan oätlig invånare. Nån läbbans havssnigel eller lång vrakmask. 2005-08-21    11:21:59 Sommarjobbet är slut. Och jag antar att det känns lite tomt. Inte för att jag inte behöver åka tillbaka till kneget, utanför att man nu måste stå på sina två egna ben och vara så jävla disciplinerad igen. Arbete är ju så enkelt på det sättet, man är inte herre över sin egen tid. För det kan vara mycket slitsamt må jag säga. Nåväl. Nu är det så. Den 1 september drar kurserna igång. Sista terminen? Ja, vafan ska jag göra om jag inte pluggar? Jobba på heltid? Det går ju inte. Jag har alldeles för många projekt på gång för att kunna ta ett jobb. Och man vill ju inte bara ha vilket jävla jobb som helst nu när man har läst på universitetet i fem år. Shit. Den verklighetstrogna framtiden rusar emot en med en väldig fart. Snart sitter man där och undrar vad man ska göra. Vart man ska ta vägen. Och de hoppfulla visioner jag har, är nog inte så realistiska ändå: jag på en doktorandtjänst, jag som museiguide. Varför ska det vara så satans svårt allting. Jag är ju bäst! Eller? 2005-08-14    20:29:20 Jaha. Här sitter man. Söndag kväll, i arbetskläderna, insvettad. Less. Trött. Kåt. Och hur var Hultsfred? Jodå, det var trevligt, men regnigt. Regnigt som det har varit den senaste tiden i det här gudsförgätna landet. Igår var jag på kräftskiva och åt så mycket att jag kunde spricka. Men vafan, kastar man postsäckar hela dagarna och därtill jobbar helg är man ju värd lite extra. Det var väldigt trevligt i alla fall. Trots ringa alkoholintag. I övrigt orkar jag inget. Kommer hem, sätter mig framför DC och laddar hem en del kulturella rövarfiler, som svartmetallmusik, live-uppträdanden, teaterpjäser med Micke P och Carl Sagans "Cosmos"-serie. Och så lyssnar jag mycket på musik förstås. Just nu är favoritskivan "Vildvuxna rosor" med Thorsten Flinck". Fan, kanske inte det vackraste jag hört, men mannen har känsla. Och han har musicerat ihop en del Dan Andersson-poesi, vilket måste lyftas fram som något extra godhjärtat. Jag är omåttligt less på jobbet. Vill bara lägga sommaren bakom mig och fokusera på studierna. Sommaren är alltid ångestbelagd, kanske mer än någon annan årstid, mest eftersom så många förhoppningar kommer på skam. Det hela känns just nu så meningslöst - jag är en träl i främmande land, fast i bojor som jag vill bryta. Som Fröding har sagt: "Mitt ljus vill ha frihet att lysa, men eld till att värma och liva, min tanke vill icke förfrysa, i kylan av tigandets driva." Å andra sidan är det ju en fördel det här med pengar. Något alternativ har man väl egentligen inte, utom ett flaggande vagabondliv med ekonomisk ruin och osäkerheten ständigt gnagande på en. Som den gode Dan skulle ha sagt: "Att var skald, profet, och nödgas bo på gatan, och aldrig veta när ens strid tar slut, det är väl dock att slåss med själva satan - och himlen vet väl knappt hur länge man står ut." Adjö, diktvänner och postiljoner, godnatt! 2005-08-05    10:40:28 Huj! Ledig dag idag. Har jobbat 23 dagar i sträck nu, med blott tre dagars ledighet inkluderat. Så nu får det vara nog ett tag. Ska till småland idag med Mange och Rickard, för de ska spela på någon hårdrocksfestival i Hultsfred. Ska bli kul! Kommer hem redan imorrn. Jag längtar efter att få träffa folk. Erika, Maria, Dag, Adde, Mange, Henke. Har varit så upptagen med jobb, jobb och jobb att man inte hunnit med någon annan än sig själv och knappt det. Det är med andra ord ett välkommet avbrott i den sterila vardagen som inträffar idag. Tråkigt nog hinner vi åka hem innan Dimmu Borgir spelar. Menmen, sånt händer. 2005-08-01    20:36:52 Jodå, jag existerar ännu. Jag är bara inte så synlig längre, och tiden är knapp. Så mycket som man måste hinna göra under de få minuter man får till övers av dygnet efter att man arbetat, arbetat igen, städat, diskat och lagat mat. Jag lever alltså. Eller, jag lever rättare i en slags bubbla av intighet, en tillvaro av total hängivelse till saker som egentligen inte betyder något. Som ni märker så längtar jag till hösten, när skolan börjar igen och man får göra något som känns vettigt. Inte så långt kvar nu. Nätterna är redan mörkare - ha förtröstan. Snart är vintermörkret över oss och sommaren endast en liten parantes i vårt raderande minne. Och det enda som driver mig just nu är en lite vision jag fick av mig själv sittandes i universitetsbiblioteket med en trave böcker bredvid mig och penna i handen, tittandes ut över Frescati genom ett regndroppigt fönster i September. Snart. 2005-07-23    12:53:42 Jag stod en stund vid fönstret och tittade ut mot den oändligt grå himlen. Endast svarta konturer kring mörkare moln gav den någon form - annars bara en ändlöst grumlig massa. Från de blommande rosenbuskarna droppade regnet och den svarta asfalten på gångvägen utanför bröts här och där av vattenpölar. Fan, tänkte jag, för det var ju idag som jag, Dag, Erika och Maria skulle sitta i Hagaparken och dricka vin - ja återuppleva de gamla tonerna av Fredmans och Ulla Winblads picknickar där. Men det blir det ju inget av med alltså. Men det är tur att man har vänner med kurage. För trots att alla våra grandiosa planer nu slagits i spillror och lagts i ruiner så var de alla tre fortfarande sugna på att dricka en svängom och röja runt på stan i natt. "Jahaja", tänkte jag, när jag hört denna kavalkad av optimism genom min strålningsfarliga mobil mot örat, "det är visst bara jag som känner för att banga helt". Så nu ska det bli förfest och krogen som vanligt. Vädret har nämligen inte gett oss tillstånd till något annat: vi blir tvingade till fantasilös reträtt till förfestsoffans odramatiska hägn, och det heroiska supandet på Hagas gräs får uppenbarligen skjutas till en mer meteoroligiskt lämplig tid. Jaha. 2005-07-17    17:24:53 Min skapare! Vilken tid, vilket vansinne! Bara arbete - 20 timmar om dygnet - och aldrig en stund fri... Man blir lite konstig i huvudet av att leva på det här sättet: Upp halv sju, arbeta till fyra, hemma halv fem, äta, sätta sig med hemarbetet (teckningar, uppsats etc) till pass halv tre. Sedan sova. Och jag jobbar tiodagarsperioder, varpå de lediga dagar man sedan har som kompensation (fyra) alltid går åt till det arbete man inte hann på kvällarna...). Var i allt detta ska man ha tid att göra något annat? Handla, städa, träffa en vän, ta en bärs... Nejdå, nejdå. No way. Man blir som sagt knäpp. Gör annorlunda prioriteringar än man brukar. Om man bara har en halvtimme/timme ledigt per dag, och alltid är skittrött, så blir det inte att man ställer sig och diskar, tar fram dammsugaren eller annat nyttigt; nej man sätter sig hellre framför datorn den tiden - för att få läsa några mejl, kolla in ett par sidor och ägna en liten smula tid av tillvaron åt den man inte träffar så ofta längre, nämligen en själv. Nej man tar inte ned tvätten, man lägger tvärtom de skitiga kläderna rakt på golvet; man dammsuger inte utan låter tvärtom högar av grejer ligga omkringspridda här och var i smutsen. Det är i sådana lägen man önskade att man inte levde själv, att någon annan fanns där som kunde dela på mödorna. Hör hur egoistisk jag blir! Någon annan ska tydligen plocka upp all skit man inte orkar ta rett på, någon annan ska stå där med skinande diskbänk, lagad mat och dammade bokhyllor (och dessutom ha stora bröst och vara en stjärna i sängen). Nåja. Det är ju bara några veckor kvar till terminstart. Som vanligt var sommaren bäst som utopi i början på våren, och inte alls lika attraktiv att genomleva som man hade tänkt sig. När ska jag hinna bada? Sola? Bärsa? Läsa? Skriva? Satan. 2005-07-09    12:25:24 Var Bellman alkoholist? Den frågan dundrade i mitt huvud när jag väcktes av telefonen i morse. Jag vet inte varför, men problemet gav mig ingen ro alls. De flesta skulle väl inför samma fråga bara rycka på axlarna, säga ”Skål” eller ”Gutår”, höja glaset, slå sig för bröstet och med en enda snabb handvändning hälla ned bacchi safter i den torrlagda strupen för att sedan säga något underfundigt som helt avvek från ämnet. Jag tror att de flesta mer eller mindre antar att Bellman var alkis. Det framgår ju så tydligt av hans diktning, av Fredmans epistlar och av Sergels avbildningar. Hur har inte teckningen av Bellman vid morgonsupen präglat vår bild av nationalskalden? Den enda som jag vet har opponerat sig mot att Bellman skulle ha varit alkoholist är Lars Lönnroth, fast hans bevisning är ytterst tveksam och åsikten bygger väl mer på en från början idealiserad bild av Bellman än någon empirisk verklighet. Själv har jag länge ansett Bellman som alkis, ja jag har som alla andra valt att tolka hans diktning utifrån denna föreställning. Jag har väl tänkt ungefär som så att man inte kan skriva om sådant på ett sådant sätt som Bellman har gjort om man verkligen inte är inne i svängen. Men nu är jag inte lika säker längre. Anledningen är att jag nyligen läste en briljant essä i bekännelseform av den halvberömde skribenten och tillika alkoholisten Charles Lamb som levde i början av 1800-talet. Hans skildring av sin alkoholism är något av det mest rörande jag läst och lååångt från det glada festandet och tappra supandet som återfinns i Bellmans skildringar. Lamb var långt nedgången i sitt spritberoende, ja hela tillvaron upplevde han genom botten på en butelj. Ingenstans finns här de lyckliga skildringarna från krogen Kryp in där Movitz och Fredman kryper omkring i sina egna spyor på golvet och drar i servitrisernas kjolar; ingenstans hör man de glada tonerna av vattnets kluckande mot roddbåten när den styr ut mot Djurgården och festerna och horhusen; ingenstans det bullrande skrattet som endast en glad och vindränkt man kan utstöna i infantil lycka mitt i ett rus. I Lambs verklighet fanns endast tomhet, sorg och, framför allt, ensamhet. Söndersupen, uträknad, isolerad, saknad endast av de som tjänade på hans torftiga skrivande och som inte brydde sig alls om Lamb som individ. ”Nymfer och friskt kalas” finns liksom inte – här råder endast det totala, förfärliga mörkret av en självpålagd synd som drar personen ifråga längre och längre ned i avgrunden. Spriten gjorde aldrig Lamb lycklig, tvärtom var han fullt medveten om det onda i sitt beroende, att det tillslut skulle förgöra honom, ja att det kanske redan hade gjort det. Alkholismen, och kedjerökandet för den delen, var för Lamb först och främst en kamp med hans eget inre. I hans psyke blev varje sup eller rökpuff på pipan en tröst för en inbillad oförrätt eller belöning för ett likaledes inbillat arbete. Han visste att det var fel, att alkoholen skulle göra honom olycklig. Han visste det var gång han hällde upp ett glas och lyfte det mot munnen. Just den rörelsen skedde aldrig utan ångest. Men han kunde helt enkelt inte stå emot den enorma destruktiva kraften han hade inombords som hela tiden sa att ”bara en till”, ”bara den här gången”, ”det spelar ingen roll”, ”skit i allt”, ”vi ska alla dö” osv. Det går liksom inte att föra krig mot sig själv på den nivån. Och djävulen själv tycktes dra honom ned i fördärvet. Bellman var alltså inte alkoholist, åtminstone inte så som hans förhållande till spriten framträder i hans dikter. Det är fullt möjligt att hans poesi dock är uttryck för hans bild av hur han ville att drickandet skulle vara: ångesten ersattes helt sonika med glädje, nederlag med framgångar och tandlösa horkärringar mot vackra ungmöer. I verkligheten satt han kanske precis som Lamb, krumryggad, stel och frusen och skrev med darrande hand sina dikter, målandes upp ett fantasilandskap som inget hade med verkligheten att göra. 2005-07-08    10:04:59 Jag kan inte låta bli att känna mig lycklig idag trots vad som hände igår - 7/7 - i London. Jag påbörjar nämligen en fem dagars ledighet idag och den har jag sett fram emot. Ska arbeta här hemma i biblioteket större delen av den tiden. Fantastiskt. Annars rusar väl tiden på som vanligt antar jag. Intet slut är på det myckna brevskrivandet blir min självklara slutsats efter ett par veckor på Posten. Fy fan. Igår var det riktigt tungt. Och varmt. Slutade vid 16 och träffade Adde på kvällen. Vi tog en bärs på Bryggan. Där var det karaokeafton och det är alltid lika fascinerande och bedrövande att hamna på en sån. Där sitter medelålders kvinnor och män och krökar och sjunger gamla hits. Vi betraktade människorna och tänkte att de väl också en gång haft visioner, en plan och en dröm om sina liv. Visst, alla av dem kanske inte har gett upp dem än, men oavsett vilket så är det ett faktum att de nu satt och applåderade åt falsksång på ett ölhak vid en parkering i Märsta. Extra intressant var att betrakta kvinnorna där: så genomskinligt sken den igenom, förortskvinnans nedgång och fall. Tjejer som en gång stått i centrum, som fått skjuts och drinkar och haft killar i mängder och känt sig på toppen av tillvaron, ridandes på sina egon och uppförstorade drömmar. Nu satt de alltså på Bryggeriet en torsdag och kunde inte tro att deras tid redan var över, att de inte var lika heta och unga längre. Nåja, det är lätt att överanalysera i hettan. Idag ska jag till morfars grav på Lidingö. Det var tio år sedan han begravdes igår och jag har fortfarande inte varit där än. Pissigt. Men tiden går så snabbt. 2005-07-02    23:09:40 Något ska jag väl kunna skriva. Har jobbat helg - ja jag ska ju arbeta den andra halvan av helgen imorrn. Så det är uppstigning om några timmar. Kan väl uttrycka mig som såhär: tiden tickar på och jag får inte mycket gjort på den lilla tid jag får över. Tjusningen med sommarjobb är trots allt den allt större längtan som byggs upp till studierna i höst. Skönt att den känslan fortfarande sitter kvar. Så nu ska jag alltså sova. Detta öde! Fagra damer har bett om mitt sällskap ikväll och jag lägger mig och sover... Nåja det kunde ha varit annorlunda. Ingen kunde ha saknat mig. Men faktum kvarstår. Goethe får sammanfatta situationen. Det är gott sällskap nog: "Sänkt i kärleksnätters dyning, som allt ursprungs ursprung hyser, anar du en sällsam gryning, då den stilla lågan lyser. Mörkret kan ej hålla kvar dig, och den heta nattens mening är blott nytt begär, som drar dig mot en högre, ny förening." Godnatt, badjävlar. 2005-06-29    23:29:47 Jotack, jag mår bra, trots mycket arbete på Posten Utrikes Arlanda. Har stiftat ett par trevliga halvbekantskaper, såna där som passar så bra för tillfället men som man samtidigt vet att man aldrig kommer att fördjupa. Gedigna samtal om allting möjligt över postsäckar och lunchlådor, på lossningen, säckhängningen, postöppningen eller på bussen hem. Det gör jobbert värt mödan och den usla betalningen. Midsommar blev ganska lugn. På lördagen inträffade ingenting särskilt och på söndagen var jag på Vasamuséet med Henrik och på Skeppsholmen med Sofie. Måndag ledig och hemma utan att åstadkomma mycket av bestående värde. Igår efter jobbet var jag hos mor och far ute i skogen och fick mat. Det var som vanligt härligt. Jag och lillebrorsan satte oss ned och experimenterade med slumpen. Detta är ett roligt tidsfördriv – vi ville försöka visa att vita tärningar gav bättre resultat än röda, som alltid ger ett sämre. Den helt ovetenskapliga laborationen gick till på följande sätt: vi tog fem vita och fem röda tärningar för att se vilka som gav sämst respektive bäst resultat. Vi slog sedan tärningarna samtidigt, först i en omgång där gällde att slå högst – den färg som först fick stycken sexor var bäst (den andra omgången motsvarades av att man slog efter ettor). Av empiriska skäl bestämde vi också att slå ”bäst av tre” för att inga tvivel skulle kunna ställas mot vår metod. Och visst: röda tärningar ÄR sämre. Vita vann den första omgången med övertygande 2-0 (även om själva deltävlingarna var jämna: 5-4, 5-3). Den andra omgången – då det alltså gällde att först slå fem ettor – vann rött med 2-1 (deltävlingarna: 2-5, 5-4, 5-1). Slutsatsen av detta blir alltså att röda tärningar verkligen är sämre än vita, om man nu är ute efter att slå högt. Spelar man Yatzy kan det vara en vits att använda vita tärningar på de fält som ger höga poäng medan röda är att rekommendera för de låga. Jaja. Vad säger oss då denna meningslösa lek? Tja, en del om slumpen och om människans slutledningsförmåga. Varken jag eller Pelle tror ju på det egentligen, men det är spännande att slumpen kan få våra förutfattade meningar bekräftade. Och många människor i historien har föresatt sig Stora saker på basis av rena slumpar precis som vi drog slutsatsen att röda tärningar var sämre än vita därför att de visade sig vara det i ett begränsat test. Är det t.ex. inte en slump att det är vita människor – alltså inte bara tärningarna med samma färg – som har fått spalta upp dagordningen för människans historia de senaste århundradena? En slumpartad hudfärg – och se – européernas framgångar fick dem att se på sig själva som bättre än andra, och avskilde sig från dem genom, just det, färgen. Ingen Hitler hade gått till historien utan rasbegreppen, ingen slavhandel ägt rum om man sett på de svarta som jämlikar. Så kanske var tärningsleken egentligen ett spännande metafysiskt experiment som många fler borde pröva på. Utmana slumpen! Ta inte allt för givet! Det finns inga självklara begrepp, endast de uppspaltade normerna efter en förlorad mänsklighet som inte finner ro i det faktum att kosmos och kaos egentligen är förenade storheter och att vi endast är slumpens kreationer, sittandes på ett litet klot i mitt ute i intet och betyder ingenting. Alea iacta est. 2005-06-24    12:46:45 Midsommar! Tjoho. Har arbetat fyra dagar på Posten Arlanda. Helt okej. Lika smutsigt som jag mindes det och lagledarna är precis så fåniga som de var för fyra år sedan då jag jobbade där sist. Jaja. Skönt att arbeta. Stå där och prata med lite nytt och bra folk, lyfta postsäckar och inte tänka så jävla mycket. Idag ska det väl inte hända så mycket. Jag har diskat och ska städa. Kanske att jag och Henke drar till Pierre och äter lite i eftermiddag. Sedan skulle det tydligen bli fest i Odensala. Jag är sådär måttligt intresserad av att delta. Menmen. Annars är midsommar en av de högtider som jag sympatiserar mest med - midsommar och jul. Det är två genuint gamla och "svenska" traditioner. Okej, julen håller på att amerikaniseras, precis som Allahelgona. Men midsommar är i varje fall speciellt, rent historiskt. Ingen jävel bryr väl sig om att det egentligen är Johannes döparens dag man firar. Det går liksom bort bland sill och nubbar. Men som sagt. För min egen del blir det en lugn midsommar. Och det var säkert tio år sedan man hade en sådan. 2005-06-20    18:34:55 Som bevis på min högtstående kultur ska jag nu citera en dikt - nej, inte Baudelaire - författad någon gång mot slutet av 1700-talet av en bekant vedersakare. "Si den hvita barmen hur han flämtar. Knäpp litet grand. Si hur hon sin Myrten-krona hämtar Utaf min hand. Si hännes ögon trotsa just döden Med sin klarhet, styrka och färg. Hör hännes sång om Jungfrurs öden; Hör du, hör du Fader Berg? Si nu kött och blod i skönsta prydnad Förklara sig. Mina känslor från förnuftets lydnad Nu draga mig, Draga mig dit, just dit där du ligger. Än får du ej lida utaf; Nu skal du dö min Nymph! - Jag tigger Qvickna åter i din graf." Bellman i sitt esse. Ett jävla tjat om honom! 2005-06-19    11:37:27 Känslor. Var kommer de ifrån? Känslor så starka att de får hjärtat att slå mot insidan av bröstet som murbräckor mot en belägrad port. Man trodde att man hade totalkoll, att man underkuvat, gömt och stuvat undan dem, långt bortom den välpolerade fasaden av beteendenormer och platta uttryck. Man trodde att man på något vis kunde leva utan dem, lura bort dem. Så kommer de, när man minst anar det, som en brölande hjord av skenande ungtjurar. Är det kärlek, avund, skräck eller hat? Man vet inte. Det är inte meningen. Man bara slukas upp i stormvinden som en hjälplös fågel, kastas omkring och ruskas om. En enda kort beröring blir till en kittlande lidelse – en rysning så stark att den kittlar och spänner men sticker och bränner på samma gång. Jag talar om den vanmakt som känslan framkallar, eftersom den kommer helt objuden, utan att man bett om den. Den för en med som ett passivt offer, leker med en, tumlar om, förvirrar. Den har inget ansikte. Men den är där. Och framkallar både lycka och förtvivlan. Som ett lyckligt rus tar den väl sitt vackraste uttryck. Varenda träd, sten, moln, insekt blir som underverk, mirakel; en solig dag ter sig som en nådig gåva från en gudomlig försyn och det enda man kan göra är att slänga sig på marken och bara vara, inkapslad i känslan. Men känslor är komplexa. De har en dubbelnatur, ett janusansikte. De kastar ned en i avgrunden och man rycks med: handlöst faller man, utan att veta varför eller om det verkligen är rätt. Känslan tar dock ingen hänsyn till moral eller andra påklistrade psykologiska attribut. Samtidigt med lidelsekänslan uppstår nämligen dess fula motsats: en förvissning om att den är falsk; ett skriande rop lika högt, om inte högre, än sin tvilling. Och budskapet är endast ångest och nedslagenhet. Efter den första tumultariska färden med känslan lämnas man i det uppenbara dilemmat: man kan må bra av upplevelsen samtidigt som det känns som att man känner fel. Känslan måste kuvas! Hjärtats slag var bara en föreställning, en upphetsningens fabrikation. Har några känslor alls varit äkta? Och hur blir det om de bara försvinner lika snabbt som de kom? Omtöcknad faller man som en döende fågel ned mot den vildbevuxna klippavsatsen. Drömmarna visade sig bara vara drömmar: morgonståndet ett monument över en självbedrägeriets fantasi och de inbillade förväntningarnas uteblivande. Mitt i allt detta försöker man hålla fast vid vardagen och det man ska göra, som en ensling på en flotte i en stormande ocean. Och som repet lämnas i gyttjan efter en dragkamp änglas man mest över att bli lämnad kvar sedan känslorna dragit vidare; i ett kallsvettigt rum av ... tomhet. 2005-06-18    18:43:19 Lördag idag. Känns inte så dock. Igår var jag och Sofie i stan, en heldag med museum och promenad. Trevligt som satan. Vi gick på Nationalmuséet, denna enorma förvaringsplats av nationalskatter – huvuddelen omsorgsfullt nedpackat och undanstoppat i källarvalv och lager, varför man bara får se ett pluttigt urval – och vi fann det ganska bra. Efter fyra timmars hummande och bockande, och analyserande och kisande kändes det som om vi fått en rejäl dos kultur; nog för nu. Sedan gick vi promenad på Skeppsholmen och satt ett tag på en klippa där med utsikt över Gröna lund och Skansen, varifrån man hörde ett evigt flöde av de skrikande tonårstjejernas ”iiiiiiiiih” och ett och annat manligare ”oooooh”. Måsarna var dock det roligaste åskådningsobjektet och de roade oss med sina hesa försök till körsång och små attackdyk på allt för närgångna skator. Även en gröngöling hälsade på och försökte hysteriskt gräva sig något slags gryt eller grav intill en av hällarna. Idag var det bokslakt på Rigagatan i stan. Ett antikvariat vars ägare är vän till morsan och farsan ska ha lagerrensning på måndag, men bjöd in mig att ”köpa grädden” redan idag. Så jag stack naturligtvis in och köpte mig en sådär fyrtio titlar för tio spänn styck – priset satt oavsett hyllpriset. Jag fick t.ex. Karolinska förbundet årsboks första fem årgångar, inbundna i vackra band, för blott femtio bagare, en rad nödvändiga uppslagsverk och ordböcker, atlasar historiska översikter, bio- och monografier samt Carl Sagans ”Cosmos”, originalutgåvan, som egentligen var satt till 250 spänn. Ser fram emot att sortera in dem i biblioteket vid senare tillfälle. En till stora delar lyckad dag – igen. Nu ska jag iväg till Emil på grilltillställning på Stjärngatan. Ska bli nice. Sedan hem och fortsätta med tecknarjobbet. Inte lika nice... 2005-06-15    14:27:39 Äntligen är sommaren här. Sitter i solen och läser "George Washingtons False Teeth" av Robert Darnton, en klockren essäsamling om i första hand 1700-talet men även historieskrivningens problem i allmänhet. Darnton tar t.ex. upp problemet med den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 som ju fortfarande verkligen används i USA; det är en både en historisk relik och en statsrättslig utgångspunkt. Problemet är ju bara att 200 år av utveckling har gjort det där gamla dokumentet obsolet och grundtankarna bakom det är ytterst vaga. Tänk om vi här i Sverige skulle få för oss att grundlägga vår konstitution med ett papper signerat Gustav III på 1770-talet! Det var en helt annan värld och begreppen var annorlunda. "Every man is born equal" står det ju t.ex., en fras som bl.a. Martin Luther King använde flitigt i sin kamp för de svartas rätt. Men på 1700-talet definierades "man" med ytterst begränsad mening. Ordet rymde varken svarta, indianer, kvinnor, chicanos eller ens fattiga vita. Jämlikheten var begränsad till en vit, manlig godsägararistokrati som menade genom att skriva så ville jämställa sig med sin motsvarande klass i Storbritannien, vars kolonialvälde USA slog sig fria från. Det var i frustrationen över att deras röster inte räknades lika med kolonialmaktens rika överklass. De ville ha representation i det brittiska parlamentet, inte slåss för allmänna rättigheter i sig. Darnton har nämligen en poäng i att det för oss som lever nu är paradoxalt att en slavägande godsaristokrati talar om allas lika värde. Det är sådant som inte får plats i dagens användning av The Declaration of Independence". Nåväl. Henke var här en sväng idag. Det var trevligt att tala med honom, han som ju i vanliga fall studerar i Boden. Han har genomgått en mycket positiv utveckling måste jag säga. Min egen är jag inte så säker på längre. 2005-06-10    15:01:20 Fredag. Sitter och läser i Karl Gyllenborgs ”Swenska sprätthöken”, en komedi om den svenska högaristokratin på 1700-talet. En tidsspegel. Gyllenborg tillhörde nämligen själv nyadeln, en överklass som till stora delar endast var nominell, full av adelsmän som ”förgyllt tigarstaven med en titel”; och som suktade efter reell makt. Jaha. Var på Yngwie Malmsteen igår. Jävlar vad han lirar, trots att han är över fyrtio. Det spelas bakom ryggen, med tänderna, snurras, spinnas och kastas. Och snabbt går det och bra låter det. En sann mästare, en musiker av allra högsta sort. Innan konserten hade jag uppsatsseminarium på universitetet. Sista tillfället för i år och jag var opponent, dvs den som ska massakrera den stackars uppsatsskrivaren. Det blev ett ganska bra seminarie med många intressanta diskussioner. Sedan träffade jag Maria och vi tog ett par bärs på Re:orientfestivalen. Imorrn ska vi festa lite hemma hos henne. Ska bli kul. Hon är speciell på ett bra sätt och jag gillar henne verkligen. Hon har hjälpt mig att se på tillvaron med andra ögon tack vare hennes stora andliga kunskaper. Får se vad vi kan tänkas tala om imorgon. Tillbaka till Gyllenborg och 1700-talets salonger... 2005-06-08    01:08:17 Onsdagen den 8:e juni är någon timme gammal. Jaha. En dag som vilken annan, en liten parantes i en evigt framforsande stormvåg av tid. Tid som rinner bort så snabbt. Marcus Aurelius, den gamle filosofkejsaren från romarimperiets sista stora tid diktade ju: "Tiden är som en flod av händelser, och strömmen är stark" Långt senare skaldade Yeats: "The years like great black oxen tread the world... And I am broken by their passing feet." Så sant, så sant. Varför lär vi oss aldrig då? Varför tar vi inte vara på den fjuttiga lilla tidsrymd som vi fått till låns och gör sånt som är viktigt? Varför sätter man sig framför teven eller datan eller skiter i att umgås med vänner och familj? Tja, det finns väl en rad förklaringar antar jag. Samhället är fel, vi är så stressade idag, Desperate housewives är så bra blabla blabla. Shut up. Nej jag tror det beror på att människan helt enkelt inte förmår att ta vara på varenda jävla sekund av ens liv. Cancersjuka och andra brukar berätta hur deras syn på tillvaron drastiskt förändras när de för reda på att de har en begränsad tid kvar i livet. Allt materiellt förlorar genast sitt värde. Och man brukar hävda att alla människor borde tänka så, som en döende, att ta vara på var dag osv. Ja, det är jävligt lätt att säga med facit i hand. Du får en dödsdom, fine, lev den tid du har kvar. Men tänk om den aldrig kommer då? Vem ska då ta hand om samhället när alla "lever sina liv". Nä, människan förmår helt enkelt inte. Inte förrän det redan är försent. Och vad är verklig lycka då? Ja, för den sedermera cancersjuke människan kanske livet skiftade i värden just som ett resultat av diagnosen: frimärkssamlingen kommer ändå aldrig att hinna bli komplett innan herr lieman kommer på besök. Livets värden är relativa. Vad som är viktigt idag kommer inte att vara det imorrn. På nationaldagen var jag på Skansen med Sofie, som jag till min stora förtjusning upptäckt har mycket gemensamt med. Jag var där som reserv, en stand-in för hennes morsa. Det var mycket trevligt. Och det gick bra att promenera fastän foten fortfarande är sned. Vi fick se järvar, björnar, påfåglar, marsvin, sälar, älgar, vildsvin, kameljonter, apor, ormar, pensionärer, illbattingar och annat otyg. Vi fick t.o.m. från Djurgårdsbåten på hemvägen se kungens ekipage på långt håll. Sofie hävdade dock att det inte var den riktiga kungen som satt i vagnen, utan en replika, och att Hans Kungl. Maj:t istället tog sig till Skansen på något underfundigt vis genom underjordisk tunnel, ubåt, taxi eller vad det nu kan ha varit - allt för att komma undan de rader av terrorister och lönnmördare som stod längs med vägen. Ingen vill ju höra kungen tala nämligen, eftersom han inte kan det. Några patriotiska utsvävningar hängav vi oss inte åt dock. Fanns liksom ingen anledning. Vi hörde inte nationalsången en enda gång, och Sofie klagade upprepade gånger på den totala avsaknaden av spelande orkestrar. Inga flaggor delades ut och stämningen var allmänt ofokuserad på just Sverige kändes det som. Lemuerna från Madagaskar, som man kan få gå omkring bland på Skansenakvariet, stal liksom showen med sina randiga svansar och små babylemuer som klängde och hängde och hoppade och busade. På det stora taget en fantastisk dag och bra väder var det också. 2005-06-05    13:36:24 Hepp. Regnig söndag. Tomt i kylen. Ambitionen som borta. Jag känner mig som ett dåligt exempel i en bohemisk dikt från det franska 20-talet. Tidningar i pappkassar och böcker på golvet, en urdrucken vinflaska och kaffe till frukost. Jojo, min förbannelse är jag själv. Amors pilar kan aldrig träffa rätt. Det går bara inte. Jag känner bara Drick ur glaset Movitz! Låtom oss dra vidare! Fan, man skulle ha varit född på 1700-talet. Igår var vi på pubben. Mange, Anders och jag. Ingen rökte. Satan vad bra. Ingen rökte och alla höll masken. Vi får väl se, tänkte jag. Var inte det själva tanken med krogen? Att kunna gå dit och ta en cigg och en bärs? Hälsovårdsnämnden måste i varje fall vara rörd över hur duktiga alla var på att inte röka. Hur slaviskt de följde vår omtänksamma lagstiftning. Vad fan hade Strindberg sagt om detta? Släpp gitarren! Här ska drickas från kranen – hämta tobaken Amanda! Pass opp! Du där i hörnet – tänd på! Man kanske skulle ha levt på 1800-talet. Var livet enklare? Var det verkligen det? Eller är det bara scener från en påhittad värld som möter oss? Är Bellmans diktning bara ett uttryck för hur han ville att det skulle vara och inte hur det faktiskt var? För att inte tala om Strindberg... Shit! Tänk att behöva komma fram till att ens egen tid är den bästa. Vilken jävla tragik. ”Människan har aldrig haft det bättre”. Fuck off. ...tidigare inlägg [wait for it] »