2009-01-01    16:43:35 Jeklar vad snabbt det där var avklarat. Jul, nyår. Pang! Idag borde man ha varit bakis. Jag drack en del igår och kom väl i säng först halv fem på morgonen, men ingenting. Jag vaknade strax efter 10, pigg och kry och har huvudsakligen spenderat dagen med att städa. Till och med skurat ur ugnen. Måste vara det nya årets energi eller nåt sånt. Gott nytt år förresten. 2009. Jisses. We're gettin' old. Förhoppningsvis blir det ett bra år. 2008 var ett av de allra bästa, om inte det bästa. Barn & bok var två av de ting som fjolåret bar med sig. Men det var mycket arbete också; mycket stress, ett par resor (i arbetet). Ska alltså försöka ta det lite lugnare i år. Och försöka njuta av sommaren. Kommer ju bl.a. att vara pappaledig fr.o.m. slutet av april eller början av maj. Månen och Venus har bjudit på en storslagen ballett de senaste kvällarna. En vacker show som varit helt gratis. Det tackar vi för. 2008-12-21    00:06:54 Julen närmar sig med stora stövelstamp. Hör ni hur det klampar på farstutrappan? Glögg och klappar, lussekatter och plastgran: i år har det fanimej varit hela paketet. Ändå känner jag mig lite blåst. Jag hade verkligen planerat att hamna i julstämning, men jag tycker inte riktigt att den har infunnit sig än. Trots alla ljusstakar, nötskålar och apelsiner med nejlikor som vi så omsorgsfullt dekorerat lägenheten med så har den där verkliga stämningsfullheten uteblivit. Kanske har man för högt ställda mål; kanske har man inte kunnat slappna av helt enkelt. Man ska ju insupa atmosfären, men jag tycker det känns som att allting bara sker i korta ögonblick. Det går för fort helt enkelt. Och snart är det tamejfan 2009. Året som för inte sååå länge sedan kändes väldigt avlägset. 2008-12-13    01:09:32 Sitter här sent. Familjen sover. Endast tomten är naken. Men för mig är det ingen luciavaka. Var länge sen man var på en sån. En gång - minns jag - var jag och Kalle Lang ute natten till lucia och drack 80%-ig rom med fanta (tror jag det var) och sedan nån grön jävla likör. Spydde på vägen hem. Det var på de gamla gloriösa gymnasiedagarna. Nu dör man man väl på riktigt om man dricker sån där'n skit. Man har blivit gammal. Ska jobba imorrn. Tänkte gå upp lite tidigare så att jag hinner förbi Krigsarkivet innan jag ska ha min visning på Armémuseum. Det är den jag sitter och planerar nu. Ska berätta om Karl XII:s kröning som ägde rum just den 13 december fast 1697. Han var bara femton bast då; yngre än jag var när jag och Kalle Lang strövade hem druckna med de där förfärliga dryckerna i kroppen. Det vore nog otänkbart att ge den suveräna makten över en stormakt till en 15-åring idag. Hoppas jag. Sverige var då ett land i vapen, ett militariserat samhälle vars fundamentala principer var uppbyggda för krig. Klart det blev krig, och klart att Karl XII - tonåringen - skulle ut i det med alla sina soldater. Jag kommer och tänka på en affisch från 1:a världskriget. Det är en brittisk soldat som springer iväg från en rasande strid med en back öl under armen. Över honom står texten: "Screw battle, we're getting drunk!" Karl XII var ju nykterist. Sägs det iaf. Och det verkar nästan som om det var sant faktiskt. Han var väl inte ideologisk nykterist på samma sätt som man kan vara idag, men han drack väldigt lite, mest vatten. Jag har väl alltid varit mer åt det där screw-battle-hållet. Om inte annat så vittnar väl episoden från lucia - det måste ha varit 1997 (precis 300 år efter Karl XII:s kröning m.a.o!) - om just detta. Sådana är mina tankar en decembernatt. Inte ens tomten är vid det här laget vaken. 2008-12-07    23:38:57 Hej och hå, det rullar på. Familjehelg. Kista centrum i fredags, så gott som en heldag. Det handlades grejer för tusenlappar av den nyinkomna och snabbt bortrunna lönen. Mörbultad. Såg "Taran och den magiska kiteln" på kvällen. Lördag var det julfika med doktorandkollegerna och deras familjer på institutionen. Glögg, lussekatter, pepparkakor, pyssel och en del tveksam julmusik. Såg "Ringaren i Notre Dame" på kvällen. Disney-mara? Nejdå, bara tillfälligheter. Söndag idag, jobbade lite. Sen har det lagats lasagne och städats. Blir inge Disney dock. Pallar inte. Riksarkivet imorgon bitti. Ska bli skönt. 2008-11-30    18:02:14 En ödesdiger dag för 290 år sedan. Ett skott. Slut. Karl XII var död. Kravall-inspirerande för kalrakade "patrioter" och antidemonstrerande dönickar. Idioter. 2008-11-25    00:18:01 På tal om färger: VITT. Jag tror det kallas nederbörd. Någonstans i bakhuvudet ringer en irriterande visa med någon slags gladlynt melodi: "Jag ser det snöar, jag ser det snöar...". Det var inte ett dugg jävla kul ska jag säga dig. Drog vagnen fram och tillbaka till apoteket mitt i snöstormen. Vid övergångsställena kunde inte bilarna se om nån var på väg över, utan de tutade istället och körde. Hoppas ingen blev skadad. Visst var barnen ute i backarna: både på Kanonkullen och i Tallholmabacken for pulkorna otröttligt upp och ner i ett sorl av glada utrop och skratt. Detta påminde inte litet om den underbara och kravlösa glädje som bara barndomen kan innehålla. Själv pulsade man fram och tänkte "ungjävlar". Hedvig har blivit sjuk och det var av nöden att näsdroppar inhandlades. Därav snömarschen. Det är så oerhört plågsamt att höra henne snörvla och skrika utan att förstå vad det är som händer henne, och utan att kunna förklara. Det är en sak som jag verkligen längtar efter, att kunna tala med min dotter och säga: Men du, det kommer att bli bra, det kommer att ordna sig. För då slipper man få den där dolken i hjärtat varje gång hon vaknar mitt i natten och gråter så mycket att inte ens gonattvisorna kan lugna henne. (Hennes favorit är "Ett gammalt, fult och elakt troll..." och om inte den får henne lugn så funkar inget.) Nåja. Det är en period man ska igenom. Precis som detta med vinter och snö. Ha förtröstan! Om några månader är knopparna sprängfeta på träden igen och koltrastarna spelar sina kåta symfonier utanför fönstret; då kommer den här snön och kylan att vara ett skrattretande minne att skaka huvudet åt. En parentes. 2008-10-27    15:56:57 *sätta 2008-10-27    15:55:37 Ojoj, tiden rinner iväg och det är sällan man finner tid att säga sig ner och skriva nånting vettigt här. Kanske ska man inte ställa kravet på att skriva nåt vettigt utan istället se till att skriva mindre viktigt men oftare? Frågan är ju alltså om det är kvalitet eller kvantitet som bedöms som viktigt i de här sammanhangen. I många bloggar tycks det senare förefalla som högsta målsättning. Skriv om vad som helst, hur som helst och om du kan göra det på ett sätt som inte har någon början och inte något slut, inte någon mening eller slutsats, inte innehåller någon analys eller egentlig information alls som kan ha betydelse för någon annan. Ok. Jag vaknade, det var gult ute. Hösten tycker jag är fin. Vid tillfälle ska jag köpa ett par nya skor. Jag tycker om skor. Men inte alla skor förstås, bara såna som tilltalar mig och mina fötter. Appropå fötter så såg jag en hackspett idag. Men vad hade det med fötter att göra? Jag e ju helt knäpp. Vilka associationer! Om jag vore lite mindre skulle jag kunna passa bättre i ett rum där det är lägre till tak. Tegel. Det är ju både ett sorts material som man gör tak av, men också en flygplats i Berlin. Vad märkligt! Och så vidare. 2008-09-16    14:03:05 För ett tag sen läste jag ut Björn Elmbrants biografi om Olof Palme, en skildring ur ett mer journalistiskt perspektiv. Detta har lett till en viss typ av språk och fokusering som inte alltid tilltalar mig. Men trots det så är det en mycket läsvärd bok. Elmbrants styrka ligger i hans analys av Palme som politiker; hur hans personlighet färgade hans arbete och hur han fungerade retoriskt, ideellt och även ibland krasst förhandlingsmässigt. På bokens omslag står det att boken inte lämnar någon orörd. Men jag vill nog hävda att det är Palme i sig som inte gör det. Han var en väldigt speciell person, och, förstår jag nu, extremt viktig för vårt land. Jag var alltid lite rädd för Palme när jag var liten - mest för hans märkliga ansikte - men jag har insett nu att han var en stor person som man inte behöver bli rädd för. Så rörd blev jag faktiskt av Palme att jag hade svårt att hålla mig från tårar när jag såg på begravningsceremonin som finns i SVT:s bildarkiv på nätet. 2008-09-05    00:55:49 Jahaja. Idag fick jag i posten ett sprillans nytt ex av min bok. Det var en speciell känsla. Skönt, att äntligen få hålla i den, en fysisk tingest som går att klämma på och bläddra i. Två och ett halvt års mödor i hårda pärmar. Samtidigt är det lite sorgligt. Slutet på en lång och ytterst kreativ arbetsperiod är slut. Alla nätter jag satt uppe och skrev och förbannade allt vad deadlines och sådant annat förkastligt heter minns jag nu med en känsla av saknad. Men det kommer nog fler. Har redan planer på en uppföljare. Och kanske ytterligare någon till... Ska bli spännande att se vad den får för mottagande. Ja visst, jag vet att det finns en del små fel här och där - sådant är omöjligt att komma undan hur noggrann man än är - men i stort är jag nöjd och lycklig över att jag faktiskt lyckades ro projektet i land. Release är om ett par veckor. 2008-09-01    10:34:54 Höst! Känner ni det i luften? Den där kalla vinden som förebådar köldens ankomst och som får en att drömma om varma tröjor och sena kvällar under tänd lampa med te och en bra bok. Löven gulnar, marken blir brun. Gässen slår sina plogstråk över himlen och försvinner söderut. I natt kröp temperaturen ner till 5,8 grader Celsius. Anders föresten, Anders Celsius; kanske en av de mest okända kändisarna vars namn otaliga gånger per dag är på var och varannans läppar runtom i världen, men som få kanske känner till. Så kan det gå. Själv hade han väl knappast tänkt sig att bli ihågkommen för något så banalt som en hundragradig termometerskala. Han var ju astronom, och ville väl helst få någon nebulosa eller galax uppnämnd efter sig, eller kanske rentav en komet - det blev till sist postumt en krater på månen. Hans framgångsrika karriär - han var professor vid 29 års ålder - var extraordinärt framgångsrik och han sysslade med betydligt viktigare saker än termometrar under sin levnad. Bland annat pionjerade han i forskning om norrsken, sol- och månljus, jordens form o.s.v. Men en människa får sällan själv avgöra eftervärldens - eller ens samtidens - bedömning. En gärning som man själv anser vara ringa ställd till det övriga man presterat höjs av oförklarliga skäl upp i skyarna medan annat glöms bort. Höst. En tid för djup läsning, kontemplation och sofistiskt tänkande. Jag ser faktiskt fram emot den. Kylan alltså, de kallare nätterna, de mörkblå och djupa höstnätterna. Fukten, dimmorna, den första frosten. Sommarens hets övergår i ett slags föråldrad stillsamhet. Naturen mognar och blir gråhårig. 2008-08-29    10:08:22 På måndagen var vi med Hedvig till BVC - det var dags för tremånadersvaccination. Hemskt vad stora de där sprutorna är i jämförelse med de små låren. Hedvig var så glad och snäll innan så det var nästan hjärtskärande när sprutan togs och hon började gråta. Hon begrep ju inte vad som hände eller varför, det bara gjorde ont, och vetskapen om detta gör en som föräldrer - åtminstone mig - helt vek. Allt glömdes bort på fem minuter och sedan var hon glad igen, men det var ändå traumatiskt; förmodligen mer för mig än för henne. 2008-08-20    10:21:39 Jag vet inte om någon såg "Infödd soldat" igår kväll, en omskakande film om algeriska soldater som slogs för Frankrike under slutet av Andra världskriget. Den lämnar en inte oberörd. Rasism är inte sällan institutionaliserad, så djupt faktiskt att den är mer eller mindre självklar. Man undrar givetvis hur detta var möjligt i Europa - ja i Frankrike, som är vårt föregångsland vad gäller jämlikhet, broderskap och frihet sedan revolutionen 1789 - så sent som vid mitten av 1900-talet. De algeriska soldaterna behandlades nämligen som andra rangens människor i den franska armén. De fick inte del av samma förmåner som andra soldater i fransk tjänst och de fick inte umgås med fransyskor o.s.v. En av filmens mest rörande skildringar är just kärleken mellan en algerisk soldat och en fransyska som förstörs eftersom deras brev beslagtogs av den militära censuren. Sådant fick helt enkelt inte förekomma. Historien tar dock inte slut i och med andra världskriget. När Algeriet blev självständigt drogs den franska staten in pensionerna för alla de algeriska soldater som slagits för Frankrike. För dem innebar det en ekonomisk katastrof. Än idag har inte dessa pensioner betalats ut, trots att inte särskilt många av dessa soldater är vid livet. (Så någon dyr affär för den franska staten skulle en retroaktiv utbetalning inte innebära). Rasism. Så ser den ut. T.o.m. de som slåss sida vid sida för samma mål och som uppoffrar sina liv precis på samma villkor särbehandlar på grund av hudfärg och härkomst. Det är den europeiska rasismen, institutionaliserad och nästan outrotlig, därför att den går så djupt. Den farligaste formen av rasism är sådan så utbredd att utövarna inte ens känner till den. När USA anlände till Europa i slutet av Andra världskriget för att befria kontinenten och européerna från en rasistisk regim - den nazityska - blandade man inte raser i den amerikanska armén. Det är ett ofta förbisett faktum, men kan faktiskt ses i Hollywood-filmer där inga svarta och vita tjänar i samma förband. Den här filmen bör alltså ses. Inshallah! 2008-07-30    16:46:33 Jisses, det var ju lääänge sedan jag skrev här! Mycket har hänt! Jag skall försöka resumera något av detta inom kort, men först bara en nyhet: På fredag går mitt bokmanus till tryck! Releasdatum 17/9. Häftigt! http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185507903 2008-05-17    16:30:36 I går kl 11:03 föddes vår lilla underbara dotter Hedvig Sofia på Karolinska. Hon var 49 cm och vägde 2880 g. Allting gick jättebra och Therese återhämtade sig snabbt från kejsarsnittet. Alla tre mår nu bra och får kanske åka hem imorgon eftermiddag! 2008-04-14    11:39:43 Så småningom ska den givetvis bli bättre och dessutom heta www.fraustadt.se men det är sådär det ser ut än så länge! 2008-04-14    11:38:42 Bara helt snabbt i all brådska: nu har min bok fått en egen liten vrå på internet: http://www.kungkarl.se/fraustadt.htm Där kan man se på omslaget och få sig en liten sammanfattning av bokens innehåll, samt se på bilder från resan till Wschowa i slutet av februari i år. 2008-04-01    11:29:45 Borde inte någon börja skriva sin blogg på vers? Vore inte det nåt. T.ex: Imorse vid sex klockhelvetet rang, Rusade upp, och i duschen jag sprang, Schampo och tvål och sen deo och så, Sedan en skjorta och strumpor, minst två; Inmundigade mackor och fil i all hast, Packade slutligen väskan med last: Matlåda, en extra banan och mobil, Kolla' två gånger, man är ju senil; Rusade till tåget i raskande skott, Med yrsel i huvet, men sämre jag mått, Trängdes med pöbeln för att komma ombord, Avgången var försenad igen - *bittra ord* När pendeln kom fram hade bussen re'n gått, Fastän jag ilat och stressat i brått; I tjugo minuter efter mångfaldiga kval, Fick jag stå där vid hållplatsen i Ulriksdal; När bussen väl kom var den också för sen, Trängsel i gången: dra in era ben! Fan å helvete, vad less man då var, Fastän av resan ej långt alls var kvar: Snart var man ju framme och på sitt kontor, Satte på kaffe och inomhusskor, Luta' mig bakåt i stolen jag fått, Av institutionen då jag för dem förutspått, Att om jag icke en bra stol fick sitta uppå, Så skulle inom kort tid min ryggbast av gå, Så jag satte mig ned för att jobba med flit, Så hitta' jag osökt min väg raktåt hit, Först sen' jag Youtube besökt och NHL.com, Och läst först bland mejlen, och ack likasom Ordnat med musiken i iTunes och annat, Som på allt sätt har arbetet avstannat; Så jag undrar nu varför jag uti rim, Låter tiden förspillas när jag borde i stim, Skriva för livet den text som ska va' klar, Vid lunchtid imorgon då handledarn' snar Är att påpeka pinsamma brister och fel, Eller att den saknar minsann någon del, Som jag bor't ha författat istället för som nu, Förslösa tid och möda på någon såsom du, Som hellre än att jobba och att vara bra, Sitter och läser om någon annan varje da', En som inte alls tycks veta vett att sluta, Skriva på sin dikt, fastän han ej med luta, Såsom den store Bellman en gång gjorde, Fastän man rätt nu verkeligen borde, Hitta en väg ur denna ramsa ut, Så att man för en gång kan säga: tack och slut. 2008-03-18    12:36:06 I slutet av februari reste jag med delar av familjen på en pilgrimsfärd till Wschowa i Polen där slaget vid Fraustadt - så hette stan på den tyska tiden - stod en ful vinterdag 1706. Det var en kul tripp: vi flög till Berlin med Germanwings för några hundralappar per skalle, och tåg tåget till Dresden där jag hade ett par ärenden att uträtta på det sachsiska statsarkviet. Under tiden spanade resesällskapet in den gamla staden som på 1700-talet kallades för ett "Florens vid Elbe". Den magnifika staden bombades sönder och samman av de allierades "flygande fästningar" alldeles i 2:a världskrigets slutskedde i något av de mest menings- och urskillningslösa angreppen mot försvarslösa civila som inträffade under detta förbannade krig och som i antalet döda och infrastrukturell förödelse inte stod Hiroshima eller Nagasaki efter. Stan håller nu på att byggas upp igen efter hur den såg ut på 1700-talet. Fortfarande finns många spår av den grå DDR-tiden med oändliga rader av sovjetiska betonghus kvar i stadens mitt, men en ny glöd har börjar pyra i staden som - spår jag - kommer att göra henne till en av Europas stora turiststäder inom en tioårsperiod. Jag kommer att resa dit många gånger till, inte bara för arkivet, utan för att det är en otroligt vacker och trevlig stad, inte lika monstruös som London, Paris eller Berlin utan lagom, full av glädje, god mat och stora ölsejdlar. Polen var däremot inte lika roligt, i synnerhet inte landsbygden som på sina håll inte lite påminde om förindustriella småbyar där gris och höns gick lösa och folk i leriga kläder och disillusionerade blickar vandrade gatorna fram med tomma blickar och skottkärror med djurdynga. Även Wschowa var rätt så nedgånget även om staden på sitt sätt är unik eftersom den undkom 2:a världskrigets förödelse och därmed har många gamla byggnader kvar från fornstora dagar då Fraustadt var ett blomstrande textilcentra och hade ett kungligt slott. Nu är det senare omgjort till lyxigt hotell - den enda fräscha installationen i hela staden som vi kunde bedömma och ett resultat av EU-stipendier; många sådana EU-projekt pågår i Polen - EU pumpade in 66 miljarder Euro i Polen enbart under förra året så mycker kommer troligtvis att hända även där över en 10-20 års period. En fördel med den polska efterblivenheten på landsbygden var att det gamla slagfältet utanför Wschowa var så gott som orört: på gamla kartor och på nytagna satellitbilder på t.ex. Google Earht så ser terrängen så gott som identisk ut. Och här dog de: över 7000 sachsiska och ryska soldater och 400 svenska; skjutna, nedsablade, förtrampade och lemlästade. Några stridsbilder gick dock inte att frammana ur fantasin: det enda man tänkte på var faktiskt att ta sig från det oändligt stora - ej olikt en ocean - fältet och den eländiga blåsten. Sådana platta fält har jag aldrig någonsin skådat tidigare. Vi avrundade resan med två dagars turistande i Berlin, ytterligare än stad som jag kommer att resa tillbaka till flera gånger. Den ligger så nära, resorna och boendet är så billigt, och maten och ölen så god att det vore dumheter att inte återvända. Dessutom finns där enormt mycket att se, mycket shopping att göra - vi fann en bokhandel som var fyra våningar stor! - och muséer att besöka. Nu vräker snön ned över Frescati. Jag sitter här i mitt nya kontorsrum ovanpå biblioteket och gör - som ni märker - allt för att slippa skriva klart den text som jag ska lägga fram på högre seminariet på torsdag nästa vecka. Ämnet? Krigets orsaker. 2008-03-16    14:20:46 Ojoj, här var det länge sen man skrev. Inte bra. Men sitter ännu i fullt kör med bok & jobb och får knappt en minut över till annat. Som det ser ut nu kommer boken ut i september. Med förlaget har det trixats en del om omslag osv, och manuset genomgår just nu en första grovfrisering och faktagranskning. Jag ser så fram emot att lägga detta projekt bakom mig! 2008-02-07    12:57:36 Hade visning på armémuseum i lördags på temat "Georg Carl von Döbeln: hans epok och kriget i Finland" i den nya utställningen som handlar om 1808-09 års krig (om ni har möjlighet så åk för tusan dit och kolla på den; väldigt fin med dramatiska stridsscener byggda av fullskaliga vaxdockor med mera). Det var roligt: har kört den några gånger och har fått väldigt bra respons från museibesökarna. Den här gången extra mycket av någon anledning. Döbeln i sig är en väldigt spännande karaktär från perioden som jag funderar på att fördjupa mig i på något sätt; men jag förutspår att någon annan redan sitter och plitar på en bok om honom eftersom det är 200-årsjubileum i år och allt. Kul att intresset är stort! Kunde dock vara fler yngre människor där. Fattar inte varför inte folk i min egen ålder kan masa sig iväg till museerna och kika på vårt gemensamma kulturarv. De finns ju där för dem! Och nej, museer är inte en plats man går till med sina barn; det är en plats man går till för att sätta sitt eget liv i perspektiv: att gå omkring där bland resterna av våra förfäder och begrunda det otroliga i att vi står här idag och varför. Man behöver inte läsa alla tråkiga skyltar eller ens titta in i varje monter: huvudsaken är att man går dit och filosoferar en stund. Och när det gäller just armémuseum så vet jag att många ryggar inför namnet; det är skittråkigt jag vet, men det är ett av våra mest spännande museer. Ett sådant otroligt vaxdockekabinett saknar motsvarihet i vårt land! Museerna är där för oss alla. Om ingen går dit kan vi lika gärna lägga ner. Och det kan vi ju inte. Och, här är ett nytt Youtube-klipp som bara MÅSTE ses: http://www.youtube.com/watch?v=6t8pHTesp-s 2008-01-21    08:12:01 Nytt år! Tiden rasar på obönhörligt framåt och dagarna avlöser varandra i rask succession. Hur ska man hinna med allt? Som ett löv i en vind kastas man med, dras med, tumlas omkring. Var på ultraljud i mitten av december. Fantastiskt! Det rör verkligen på sig därinne i magen. Ett liv. Ett eget litet liv som gror. Och som redan har kommit så långt: fingrar, näsa, tår, naglar, allt finns där redan. Vi hade först tänkt ta reda på vad det var för kön, men den frågan blev liksom fullständigt irrelevant när man såg hur den lilla människan rörde på sig, sparkade och snuttade på tummen. Idag börjar en arbetssam månad hemma vid datorn. Manus ska vara klart i sin helhet innan mitten av februari, så nu brinner det verkligen i knutarna. Jag kommer att stiga upp tidigt som fan varje morgon, ta en promenad innan frukost och sedan skriva hela dagen tills T kommer hem från jobbet. Sen blir det nog kvällspasset efter middag och allt det där. Det här med länkar till Youtube är ju lite uttjatat vid det här laget, men ack så välpassande ibland. Jag tänkte därför bjuda på några sköna sådana länkar framöver. Här kommer den första, en musikvideo med tillhörande melodi som alltid gör mig lika varm om hjärtat: http://www.youtube.com/watch?v=oUG0GjdoGHE 2007-11-22    13:03:45 Sitter på jobbet idag. Mår bra. Känner att jag har mycket energi trots att mesta tiden på dygnet går åt till att skriva på boken. Känner mig också i god fysisk kondition - äter bra och nyttigt på regelbundna tider, dricker minimalt med alkohol, röker inga cigaretter och har till på köpet börjat simma regelbundet - vilket är roligt. Man känner verkligen skillnad efter en period av hälsosamt leverne och mycket motion! Skriver, skriver, skriver. Boken verkar aldrig bli klar. Men fick igår - måste jag lite rodnat erkänna - rysningar av att läsa delar av min egen text. Sånt har nog aldrig hänt. Förmodligen var det inte språket i sig som skapade denna härliga känsla, utan någon mikrosekund av insikt om att jag verkligen håller på att skriva på en bok. Utgivningen känns visserligen ganska avlägsen, men hela projektet har på senare fått en slags verklighetsnärhet som jag inte uppfattat tidigare. Deadline är fasansfullt nära och jag får skriva som en dåre för att hinna klart! Som tur är så är jag i så pass bra skick just nu att jag orkar med det samtidigt som jag har hundra andra saker att stå i! 2007-11-19    00:17:08 Jahaja, dödade några timmar på söndagskvällen med att läsa en artikel av Otto Sjögren i 1881 års Historisk tidskrift - btw den första årgången av denna förnäma publikation - som handlade om den märklige figuren Otto Arnold von Paykull, vars levnadsöde dessvärre råkade sammanfalla med Karl XII:s Paykull tillhörde en livländsk ätt, eller lettisk som vi säger idag, och var alltså på sin tid född i vad som då var en del av Sverige. Hans fader lämnade tidigt Sverige och han själv klippte banden med riket och stack han också; de sista godsen på svensk jord sålde han visserligen så sent som på 1690-talet. Paykull tog tjänst hos kurfurstarna av Sachsen och kom under sin karriär att tjäna några generationer sådana, genom Johan Georg II:e, III:e och IV:e till August den starke. Den senare gjorde sedermera karriär även som polsk kung och påbörjade otänksamt anno 1700 ett förödande krig med Sverige i konspiration med Danmark och Ryssland. Paykull, som under hela den här tiden utbildat sig till militär, fanns sig därför snart åfärde med att angripa sitt gamla fädernesland och som en extra ironi dessutom sin livländska hembygd. Under krigets tidiga år gjorde Paykull en enastående karriär och avancerade raskt i graderna. På sommaren 1705 hade han blivit generallöjtnant och ledde på egen hand ett blixtanfall mot det av svenskarna ockuperade Warszawa. Hans armé räknade omkring 10 000 och angrep en liten svensk härstyrka om 2 000 man, ett slag som han enligt all vedertagen matematik alltså borde ha vunnit. Men kriget är ingen vetenskap som låter sig fångas i några logiska formler och Paykulls här greps efter sju timmars häftigt fäktande av panik och slogs på flykten. Paykull själv hade dock oturen att gå ned sig med sin häst i ett dike, och hamnade strax därpå under värjspetsen av en svensk ryttmästare vid namn Ridberg som tog honom tillfånga. Därefter påbörjades en utdragen rättsprocess mot den stackars generalen där han som landsförrädare ställdes inför Svea hovrätt och en oförsonligt hård Karl XII - som i sådana här fall aldrig var villig att visa någon förskoning, inte ens när det gällde någon som lååångt innan kriget hade avsagt sig medborgarskapet och som redan gjort sig av med allt vad egendom och annat som kunnat binda honom juridiskt vid den svenska staten hette. Trots vädjanden från det svenska hovet, plädering av en synnerligen god försvarsadvokat och påtryckningar från idel utländska diplomater, dömdes Paykull till döden. Hans sista utväg var att åt den svenska kronans tjänst ställa ett av hans privata intressen, som han på senare tid blivit en mästare i, nämligen alkemi! Flera trovärdiga vittnen, några av dem namnkunniga svenskar, lovade under hedersord att de själva sett hur den gamle generalen hade lyckats förvandla bly till guld genom ett bad i någon slags magisk blandning vars ingredienser endast Paykull kände till. Inför häpnade åskådare lyckades han på så sätt under ett tillfälle omvandla bly till 147 guldriksdaler, och lovade att han - under förutsättning att han benådades förstås - årligen åt den svenska statskassan skulle frambringa 100 000 sådana penningar. Paykulls alkemiska konster skapade faktiskt en vetenskaplig debatt i Sverige där några tog parti för honom och andra mot honom; någon verklig betydelse fick inte denna debatt eftersom den prosaiske Karl XII inte lät sig imponeras av sådant hokus pokus utan barskt beordrade rättsväsendet att snabbt stöka över affären med Paykull - vilket också skedde i Februari 1707 då han halshöggs utan vidare krusiduller på Hötorget i Stockholm. En av hans svenska beundrare grämde sig efteråt i en skrivelse vilka förtjänster som Sverige förlorade i att slå ihjäl en sådan ovanlig kemist som Paykull. En märklig historia ur en tid som är fullständig annorlund från vår egen. 2007-11-16    09:03:55 Var och simmade med Adde häromdagen. Var riktigt skönt, även om man kände sig lite för ung och rask bland alla pensionärer i banan. Men det var ju 11:30 så. Bastu efteråt. Att gå naken i omklädningsrummet bland okända män-niskor känns fortfarande inte helt bekvämt, men det kanske är en fråga om övning. Ska försöka ta några längder i veckan från och med nu. Styrketräningen, som helt kommit av sig sedan i maj, får därför allvarligt stryka på foten. Och i vår kanske det blir en badmintontid. Eventuellt söndagar. Nån som vill haka? 2007-11-09    08:42:07 Vinterkyla. Mörkt. Endast med tunga ben stiger man upp ur sängen, drar en djup suck och skruvar upp persiennerna. Frost. Man ryser till, längtar tillbaka till bingen, tvingar sig ändå till toaletten, pinkar, spolar, sätter igång kaffet. Sedan väntar arbetsdagen. 2007-10-27    07:34:32 Ligger på sängen i ett airconditionerat rum i hotellet Risus i den gamla staden Side i Turkiet. Väcktes för någon timme sedan av minareten utanför och är lite snurrig, blev vin och raki igår till middagen. Bredvid mig ligger Tessan fortfarande och sover. Den trådlösa internetuppkopplingen till min dator är inte helt pålitlig, så vi får se hur länge det här håller. Semester. Underbart skönt. Det är varmt, solen gassar och Medelhavet är sådär härligt ljummet. I förrgår plockade vi snäckor på stranden. Side är en gammal grekisk koloni som sedan erövrades av romarna. Här kryllar det därför av en massa antika monument, tempel och byggnader. En gigantisk amfiteater utgör själva kärnan av den gamla staden och vid hamnen står ett underbart vackert hörn kvar av ett tempel tillägnat Athena och Apollon. Kulturen är märklig här. Man slås av blandningen mellan nytt och gammalt, fattigt och rikt, öster- och västerländskt. Försäljarna talar en mängd språk - de frågar vilket land man kommer ifrån och kan för det mesta hyffsad svenska - och är påstridiga som tusan. Det gäller att inte få ögonkontakt med någon för då slipper man inte undan. Det är mest västerländska klädesmärkeskopior som de vill pracka på en. Levis-jeans, Gucci-väskor och Björn Borg-kalsonger. Ingen vidare kvalitet, men billigt. Det här speglas av sig väl i hela kulturen. Restaurangerna serverar samma mat, har samma huvudrätter, menyer på samma språk och för det mesta samma lockningsknep. Ingen hittar på något nytt, utan alla kopierar varandra. Gärna då på ett billigare sätt. Trafikregler har de inga. Vi har ännu inte sett någon vägskylt, undantagandes en stoppskylt vid en tvär korsning. Vägarna är breda esplanader utan stopplikt för bilisterna även om det är grönt för fotgängarna. Kör man om på en smal väg är det regel att man bara tutar och kör. Många intryck än så länge. Och det lär bli fler. Nu stundar lite vattengympa i poolen och sedan frukostbufé! 2007-10-11    13:08:42 Sitter på jobbet idag och är seg. Kanske är det för att jag är nervös. Det brukar jag inte vara i såna här sammanhang men en artikel som jag har skrivit om synen på Ryssland 1701-1741 ska utgöra underlag för en lärd diskussion på äldrehistoriska seminariet idag. Jag borde inte ha några problem att stå på mig, men jag har en konstigt känsla i kroppen. Kanske har fått influensa. Skulle faktiskt inte ha nåt emot att bli sjuk ett par veckor. Ligga hemma och ta hand om sig själv. Det har varit för lite sådant det senaste halvåret. Var hos barnmorskan i måndags och allt var bra. 15 maj är satt som födelsedatum. Tessan mår väldigt dåligt, men är duktig ändå och uthärdar. Nu ska jag dock dra och träna på personalgymmet. Svettas bort lite semniarieångest! 2007-09-29    20:57:31 I september numret av Astronomy stod i en liten halvspaltad notis att ett forskningsteam genom en datorsimulering kunnat räkna ut vår galax stundande öde. Och det var inget vidare roligt. Om två miljarder år kommer Vintergatan att kollidera med Andromedagalaxen. Det kommer inte att bli någon frontalkrock, snarare någon slags tidig känning på lååångt avstånd som leder till att de båda stjärnhoparna "fastnar" i varandras gravitation. Detta leder till en turbulent slags ballett där galaxerna långsamt fastnar i varandra och förenas till en stor supergalax. För vår del är det dåliga nyheter eftersom solen slungas ut i rymden en så där 100 000 ljusår. Om man kan säga att vi nu befinner oss i en av Vintergatans förorter så kommer vi i den nya storgalaxen att förkastas till den avlägsna landsbygden. Då kommer redan solen att vara en röd jätte och jorden uppbrunnen för länge sen, men ändå! Hur kan något sådant rysligt nämnas bara sådär - i förbifarten liksom - i en liten notis i en astronomisk månadsskrift? 2007-09-25    09:25:58 Hallå där! Nu var det verkligen ett tag sedan jag skrev. Och det finns många orsaker till detta. Tänkte nu med detta försöka göra en comeback här på Delodo - har saknat dagboken som fan! - och meddela ett par nyheter samtidigt. Först: Boken. Det är den som stulit all min tid sedan i maj. Jag har jobbat hela sommaren med manus och ligger nu på dryga 250 sidor. Arbetet har varit hårt och ansträngande, men överraskande; så gjorde jag i början av juli ett arkivbesök i Dresden och upptäckte i en del aldrig tidigare använda källor uppgifter som tvingade mig att helt ändra min syn på det historiska skedet och stryka ett helt färdigskrivet kapitel. Jag känner att boken har blivit något annat än vad som var avsett från början, men så mycket bättre! Beräknat releasedatum är sept nästa år. Nu har jag haft ledigt från bokskrivandet ett par veckor för att slutföra ett par andra projekt, bland annat att illustrera en bok åt Bonnier-Carlsen. Det jobbet blev färdigt igår natt. Sommaren har alltså inte varit så somrig för mig. Har suttit inomhus och skrivit. Folk har hojtat om dåligt väder - men jag har fan inte märkt nåt väder alls... Det hårda arbetet kompenseras med en liten suntrip till Turkiet i slutet på oktober. Ska också flytta ihop med tjejen. Vi håller på och säljer hennes lägenhet i Upplands Väsby as we speak. Och kikar efter en fyra så länge, för det kommer nämligen tillökning i maj. :) Japp, ska bli farsa! 2007-06-14    08:08:48 På väg till jobbet imorse blev jag ofrivlligen vittne till ett brutalt övervall, dråp och mord. Det var alldeles utanför universitetet och klockan hade inte hunnit slå halv åtta. Jag såg först inte vad det var, för det hela inträffade under och mellan benen på en bordssoffa: en skata som med mycket vingflaxande och uppspärrat bröst gav sig på en liten mus. Musen sprang vad den kunde, men skatan hade inga svårigheter att hålla jämna steg. Cirkusen - de sprang flera varv runt samma bordsben och sedan fram och tillbaka längs med betongkanten till en rabbat; allt med ett livligt kraxande och pipande - pågick ett par minuter bara några meter bort. Tillslut försökte sig musen på ett chansartat flyktförsök och rusade rakt ut på gångvägen. Skatan sprang dock obehindrat efter och fick nu gott om utrymme att med näbben ge sig på den lilla gnagaren. Med några välriktade näbbhugg fick skatan sitt byte på rygg, och med ytterligare ett par bett med näbben var den nyss livligt springande musen endast ett nervryckande bylte med magens blodiga innehåll blottat för omvärlden. Det var ingen trevlig syn, men jag har aldrig någonsin bevittnat något liknande: en skata som jagar möss och som utan större svårigheter mumsade i sig den direkt där på gångvägen. 2007-06-08    08:33:02 Juni. Har inte skrivit här på ett bra tag, men har så mycket att stå i nuförtiden. Nyheter är att kontrakt nu är skrivet med Historiska Media, att jag tagit tjänstledigt från universitetet hela sommaren för att skriva klart boken - jo så generöst var förskottet att jag kan ta ledigt för att färdigställa manuset - och att jag nu är anställd som museilärare vid Armémuseum (extrajobb). Första guidningen är 1/7 kl 13:00 om någon är intresserad. Förmodligen på temat "Sveriges krigiska 1700-tal". Jag kommer nu att gå under jorden några månader. Ses i september. God sommar! 2007-04-27    12:50:06 Vilket väder! Jösses! Och hur grönskan och allt liv bara har exploderat! Gräsmattorna glänser i blommornas färgprakt. På stenplattorna på min uteplats kryllar små skaror av myror och rödryggade skalbaggar omkring i en verksamhet vars mål och mening jag har svårt att se. Igår gick jag en lååång vårpromenad med morsan. Vi såg mängder av vit- och blåsippor, violer och tulpaner. Blommande träd och buskar. Överallt ljud och dofter. En underbar tid. Vi gick ned till Steningebadet och sedan längs med Märstaån tillbaka mot bebyggelsen. Vi såg änder, sothönor, fasaner och ekorrar, men mest fascinerande var de mängder av grodor som lekte i ån. De spelade sina "kvark-kvark", simmade omkring, dök, hoppade, parade sig, eller bara gled med vattnet fasthållande en långsamt framglidande gren. Ett märkligt och roligt skådespel som var helt gratis. 2007-04-24    11:53:41 Jahaja, april lider mot sitt slut. Och mycket händer i livet. Väntar nu på besked från Historiska Media om bokkontraktet - vi har pratat om ett förskott så att jag i ett par månader kan ta tjänstledigt för att på heltid ägna mig åt boken, men det är oklart hur stort detta blir. Väntar dessutom på vidare information från Armémuseum där jag var på arbetsintervju i fredags. Jag önskar få börja guida där som extrajobb så att jag äntligen kan säga upp mig från Posten och min sista länk till den "vanliga" världen. Har dessutom blivit ihop med Tessan igen. Allt är suveränt. 2007-04-01    14:08:11 Söndag eftermiddag. Sitter på mitt kontor på universitetet och skriver. Skönt. Utanför fönstret dundrar våren på i all sin prålande prakt. Här och där ligger människor i gräset och småpratar eller läser. Vissa tar långpromenader längs med småvägarna här i Frescati. Men jag sitter alltså inne och skriver. Har varit fest två dagar i rad. I fredags hade jag väldigt trevligt på Löwenbräu vid Fridhemsplan där det var ölprovning av tyska sorter, god mat och skrattande umgänge till stängningsdags. Notan landade på 3,500 spänn för vårt sällskap, men det var det verkligen värt när man haft så sällsynt trevligt. Igår kom Adde förbi med två kassar öl. Vi spelade lite spel och kryssade sedan ned till Bryggeriet där ingenting av intresse inträffade utom den billiga utförsäljningen av Aquatini (hallon & päron). Vaknade idag med ett beskedligt behov av att skriva. Så jag for in hit och tänkte sitta hela kvällen. 2007-04-01    14:08:08 Söndag eftermiddag. Sitter på mitt kontor på universitetet och skriver. Skönt. Utanför fönstret dundrar våren på i all sin prålande prakt. Här och där ligger människor i gräset och småpratar eller läser. Vissa tar långpromenader längs med småvägarna här i Frescati. Men jag sitter alltså inne och skriver. Har varit fest två dagar i rad. I fredags hade jag väldigt trevligt på Löwenbräu vid Fridhemsplan där det var ölprovning av tyska sorter, god mat och skrattande umgänge till stängningsdags. Notan landade på 3,500 spänn för vårt sällskap, men det var det verkligen värt när man haft så sällsynt trevligt. Igår kom Adde förbi med två kassar öl. Vi spelade lite spel och kryssade sedan ned till Bryggeriet där ingenting av intresse inträffade utom den billiga utförsäljningen av Aquatini (hallon & päron). Vaknade idag med ett beskedligt behov av att skriva. Så jag for in hit och tänkte sitta hela kvällen. 2007-03-30    16:36:03 Fick idag det glädjande beskedet att Historiska Media vill ge ut min bok och skriva kontrakt. Saker och ting börjar sannerligen arta sig för mig. Det tackar jag för. Igår fick jag dessutom veta att en recension som jag skrivit av en hemsk bok kommer att publiceras i nästa nummer av Historisk tidskrift. Fame is my middle name. :) Ska till på köpet öla ikväll med ett par vänner i stan. Var visst någon tysk ölfestival med billiga priser. Ser jag fram emot. Nu: bokskrivande! 2007-03-27    23:09:26 Det är fantastiskt vackra dagar vi genomlever mitt herrskap. Och skådespelet fortsätter även efter det att solen strykt sina sista stråler över skogsbrynet. Då tittar de långsamt fram en och en, stjärnorna. Himlen har varit alldeles klar de senaste nätterna och förutom det frenetiska blinkandet från de allestädes omkringsusande flygplanen så finns få störningsmoment. Kanske något litet gråblått moln som sakta glider fram i atmosfären som en tankspridd valfisk i en outtömlig ocean. Och de som stjäl hela showen just nu är ju Månen och Venus. I synnerhet Venus som brunnit likt en fackla där hon dalar i väster i veckors tid nu. Mellan kl åtta och nio på kvällen kan man beskåda hennes långsamma fall över horisonten. Jag blir alltid betagen av sådant. Stum av fascination och respekt för kosmos storhet och livets. Det är lätt att tanken svindlar iväg ut bland stjärnorna för att skrämmas av alltets magnifika och obegripliga storhet. Allt kan kännas meningslöst, att vi rider i stormens öga, i ett fasansfullt mörker av kaos. Men där finns en ordning: se så grandiöst stjärnorna och planeterna kretsar kring i sina banor, som om de vore där endast för oss att se på, som ett sätt för naturen att stila inför oss, de små mikroberna på en knögglig bumling av vatten och sten, och som är för obetydliga för att förändra någonting. som är stadda i beredningen av vår egen undergång och som knappt ens insett vår plats i detta oändligt mångfaldiga och fantastiska universum. Kanske är vi inte ens värda att se dem, dessa brinnande och fräsande giganter, miljarder år gamla gudar för vars livsålder människans egen levnadstid endast är ett litet gny i ett avlägset fjärran. T.o.m. för vår egen sol är vi blott en parentes i hennes långa levnad. Kanske är vi inte värdiga Solen, kanske inte Jorden, kanske inte ens värdiga att beskåda vårens otroliga skönhet eller ett par lekande myggor mot bakgrund av det orangeröda skenet vid solnedgången. 2007-03-26    17:28:31 Jobbar hemifrån idag. Det innebar friheten att kunna ta en lååång vårpromenad. Och det gjorde jag med Adde på förmiddagen. Vi tog den vackra gångvägen som löper parallellt med bilvägen mot Steninge men alldeles bredvid Märstaån. Den leder ända bort till Steningebadet och påminner lite om en engelsk kanal. Där fanns många sjöfåglar, bl.a. gräsänder och kanadagäss. Även två par viggar simmade i lugnt majestät förbi. Borta vid badet blommade blåsipporna och hördes de kåta fasanhannarnas gälla men bestämda rop. Efter ett kaffestopp på glasbruket gick vi vidare i den unga våren. Där en vråk; där tussilago; där en flock sparvar. Det var en välsignad dag, med strålande sol och värme, ett par verkliga kvalitetstimmar som ger mycket inspiration och hjärteglädje. Det är inget märkvärdigt egentligen, och behöver inte vara det: jag är nöjd med att stå i solen och insupa den ljumma luften, betrakta en väldig tall sträcka ut sina gröna armar mot himlen och se en liten brungul fjäril irra förbi in i ett knoppande nyponbuskage. 2007-03-21    13:20:52 Jahopp, hej, hej. Sitter och skriver på ett s.k. avhandlings-PM, d.v.s. en slags sammanfattande presentation av vad min avhandling kommer att handla om, vilka teorier min analys kommer att knyta an till, vilka frågor jag inledningsvis kommer att ställa samt vilka resultat jag kan förvänta mig att komma fram till. Ja, ni har rätt, det är ungefär lika sexigt som det låter. Fastnade lite på ett ställe - därav pausunderhållningen med att skriva ett inlägg här - och det är klurigt värre. Jag kommer bl.a. att skriva om den opposition som fanns i Sverige under 1700-talet mot krig. Min handledare har föreslagit en begreppslig apparat som delar in de oppositionella idéerna i tre kategorier: a) konjunkturella b) ekonomisk-pragmatiska c) moraliska. Han anser nämligen att man under 1700-talets lopp kan skönja en utveckling från kategori a) till kategori c) - d.v.s. att oppositionens ståndpunkter gick från konjunkturella (ca 1740-tal) via ekonomisk-pragmatiska (ca 1750-60-tal) till moraliska (ca 1780-tal). Någon kvar??? Så var är problemet? Tja, det är så att jag under mina forskningar i Riksarkivet hittat stöd för samtliga tre "oppositionskategorier" redan innan 1740. Det tycks alltså inte ha funnits någon utveckling av det slag som min handledare har antagit. Det skulle emellertid behövas en omfattande studie över hela 1700-talet för att verkligen fastställa om kategorierna inte utvecklades över tid (det kan ju vara så att alla tre kategorier finns med under hela seklet, men att tyngdpunkten försköts från a) via b) till c) över tid. Då har vi att göra med tre mot varandra vägande kategorier vars värdemässiga innehåll kan ha förändrats från tid till tid. I så fall varför? Vilka var bärarna av de olika idealen (d.v.s. kom förespråkarna för ett synsätt från något specifikt socialt sammanhang)? Osv. Det till synes obetydliga problemet har därför vuxit mig ur händerna och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det hela. Kanske borde jag bara lite på min instinkt och säga att de olika kategorierna egentligen har funnits med som tematan i krigsoppositionens argumentering under hela 1700-talet... Det är detta jag sysslar med på dagarna här. Helt fantastiskt trevligt! :) Ps. För säkerhets skull kan det ju vara på sin plats att beskriva vad de olika kategorierna betyder. "Konjunkturell" opposition betyder att de som satte sig upp mot krigsaktivismen inte hade något emot krig egentligen men ansåg att tidpunkten för ett krig inte var inne. "Ekonomisk-pragmatisk" var en oppositionell linje som hävdade att krig inte var Sveriges väg till lycka och välstånd, utan handel och reformer. Den sista linjen, den "moraliska", stod i regel prästerskapet för och den ställde sig mot krig på rent religiösa åsikter. Sådär, det var väl inte så svårt? 2007-03-05    13:23:06 Mars. Igen. Ännu ett varv. Vårens bländande ankomst avväntas ännu med spänning. Och jag sitter här i min lya, en måndag, och är fortfarande bakis från en ultrafylla i lördags. Skönt att man arbetar på flextid. Har möte imorrn kl 10 på Kungl. Biblioteket, men annars lugnt. Tiden på universitetet har varit lugn hittills. Två sammanträden på en månad och annars har jag bara läst, skrivit, läst, skrivit, läst och skrivit. Mest på min bok faktiskt. Som för övrigt börjar ta form nu. Det är ljusa tider för min själ. Livet har givetvis sina skuggsidor också, men de förtränger jag gärna just nu. Jag fortsätter att styra kursen in i historievetenskapens dimhöljda och mörka vatten. Allt är underbart. Och nu när jag väl sitter här förstår jag inte hur jag kunde stå ut med nåt annat. Det är ju det här som är jag, det är det här jag har velat och strävat efter så länge. Nu ska jag sätta mig vid min fina SU-laptop och plita vidare. Måste avhandla den kringflackande exillivländaren Johan Reinhold Patkulls antisvenska konspirationsmakerier på fredskongressen vid Rijswijk 1697. Skål och förlåt! 2007-01-25    16:52:48 Jag har många gånger påpekat nödvändigheten av att människor läser astrobiologen Carl Sagans skrifter. Och jag måste göra det igen. Denne man, en enastående populärvetenskaplig författare, har nämligen förmågan att skriva om vetenskap filosofiskt och meningsfullt, på ett fantastiskt och inspirerande språk. Jag läser just nu hans "Pale Blue Dot" en samling texter som talar om människan och hennes samband med kosmos, om vår egocentriska syn på världen och universum och vår brist på stora och långa helhetsperspektiv. Denna bok borde alla som är lite intresserade av annat än Gorbys och Big Brother läsa. Med "Pale Blue Dot" syftar Sagan på hur Jorden ser ut från Neptunus: en liten mörkblå prick. Det var nämligen så att Sagan var inblandad i de mycket framgångsrika uppskjutningarna av satelliterna Voyager och Voyager 2, ni vet de där två burkarna som är på väg rakt ut i rymden fyllda med information om vår planet och människosläktet och som kanske någon gång om hundra miljoner år kommer att upptäckas och shanghajas av något rymdskepp tillhörande en utomjordisk art. En av dessa, jag tror det var Voyager 2, var dessutom försedd med en för sin tid komplicerad fotografisk utrustning - för att plåta förbipasserande himlakroppar på väg ut ur vårt solsystem. När satelliten nådde Neptunus omnejd ansåg astronomerna på Nasa att man kunde vända kamerorna mot Jorden för ett sista porträtt av vår hemplanet. Resultatet chockade många. För efter fem och en halv timmes väntan printade en skrivare på Nasa:s högkvarter ut fotografiet: mot en svart bakgrund syntes de ljusa prickarna av avlägsna stjärnor, och där - bredvid en optisk reflektion från en solstråle, skymtade den fram, Jorden, som en liten mörkblå och pixelerad prick. Bilden chockade även de mest erfarna av astronomer. Fasansfullt och stort på en gång. Sagan själv slogs av synen och författade: "Look again at that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every 'superstar', every 'supreme leader', every saint and sinner in history of our species lived there - on a mote of dust suspended in a sunbeam". 2006-12-20    20:44:08 Sååå, länge sen man skrev. Har hänt lite grejer. 12/12 togs det viktiga beslut på historiska institutionen vid Sthlms universitet som innebär att undertecknad fr.o.m. den 1/2 07 kommer att arbeta som doktorand vid samma insitution i minst fyra år framöver. :) Det har varit en lååång väntan dit kan jag säga. Det var tredje gången gillt jag sökte. Jag hade med ett likgiltigt handgrepp lagt ansökningshandlingarna på brevlådan och glömde snart bort det hela. Sen kom ett magiskt mejl ett par månader senare från min vän dr Nordin som gratulerade och önskade mig välkommen "till oss". Kändes ganska bra dårå. Idag var jag där och blev briefad, fick hälsa på gubbar och gummor och olika adminstrativa människor: fick fylla i kontrakt och ansökning om nyckel och passerkort. Fick även löfte om framtida arbetsrum och höjd lön. Inkomsten är ganska liten de första 20 månaderna, men vad spelar det för roll när man kommer att dansa på små moln. Ska få dator och ett forskarutgiftskonto rymmande 24,000 spänn. Detta blir alltså en slutpunkt på mina studier och en start på ett nytt liv. På ett sätt når jag här vägs ände: ett mål som jag strävat efter så länge är uppnått, jag är framme. På ett annat upptar jag vandringen på en helt ny stig. Och de första darriga stegen togs på denna outstakade och främmande värld idag. Känns spännande! 2006-12-10    12:29:48 Det slog mig plötsligt, när jag stod i reprokön på KB (alltså kopieringen på Kungl. Biblioteket), att jag nog är som en gammal skäggig farbror. Jag stod och sneglade över axeln på gubben framför mig i kön, som stod med ett gediget skinnband i handen innehållandes bilder på och information om gammal svensk adelsheraldik. Jag stod och sneglade över axeln och tyckte att det där såg himla intressant ut. Och då kom den där, insikten om att jag är en gammal grå gubbe i sinnet. Samma häromdan när jag med ett brett leende på läpparna kastade mig i soffan och liksom ryste över att jag ÄNTLIGEN skulle få läsa Dahlströms "Rikets gäld 1788-1792" som handlar om Gustav III:s ekonomiska politik. Nåt mustigt att suga i sig! Eller den känsla av infantil lycka jag kände när jag ÄNTLIGEN fick tag i "Festskrift tillägnad Theodor Hjelmqvist" från 1926 då den ju innehåller en karolinsk fältprästs hågkomster från Karl XII:s ryska fälttåg. En annan sådan flash av insikt fick jag en annan dag på KB när jag satt och läste i Leben und "Denkwürdigkeiten Johann Mathias Reichsgrafen von der Schulenburg" från 1843 och högljutt skrattade över ett avsnitt där Schulenburg hamnat i duell med sin rival, den gamle greven Flemming, och denne snubblade omkull då han skulle dra sin värja. Jag borde väl köra omkring i en ball bil, syssla med nån sport, ha ett tufft jobb eller så. Men så är det inte... Jag är gubbe. Förlorad vid 27 års ålder till de dammiga arkivens domäner. 2006-12-04    00:01:53 På medeltiden, och kanske även senare, var det inte ovanligt att djur ställdes inför rätta på precis samma sätt som människor. Och straffades också på samma sätt. En gris kunde dömmas till spöstraff för att ha bökat i fel ollonlund. Hästar kunde dömas till hängning för dråp. Osv. För den moderna betraktaren låter detta fullständigt absurt. Jag läste någonstans att munkar vunnit en rättegång mot ett getingbo som dömdes till bannlysning från deras klosterkällare. Såna företeelser gör det nästintill skrattretande. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka om det där systemet. För idag hålls inga rättegångar för getingar: även om de faktiskt bannlystes ur munkskafferierna så fick de iaf en rättegång - saken prövades juridiskt. Idag: getinggift. Inget snack, hejdå. Farsan fick bålgetingar under altanen i somras. Utrotningen gick ganska snabbt. Ingen röst höjdes för dessa olyckliga insekter som råkat finna bostad just där. Jag själv för ett ganska blodigt krig mot vintergästande myror under diskbänken: de slås utan nåder ihjäl på fläcken där de visar sig. En del spolas med hett vatten rakt ner i avloppet. Inga advokater hörs längre plädera för dessa småkryps rätt i vår miljö. Samma sak med andra arter. Jag får för mig att människorna förr höll naturen varmare än idag, att det bakom denna rättssak mellan munkar och getingar finns en högartad respekt för naturen; att man inte bara gör hur som helst mot dem, inte ens när de valt ens hem som boplats. För till saken hör givetvis även att djuren kunde vinna. Hur brutalt det än låter att piska en gris eller hänga en häst så kunde ju djur som utsatts för annat våld och oförrätter få rätt och vinna mot människorna. Så var t.ex. tidelag - sexuellt umgänge mellan människa och djur som ju inte vanligen inviteras av djuret - belagt med tredubbelt dödsstraff långt in på 1700-talet. Men i det moderna samhället finns inte tidelag som brott - tvärtom är en inte helt ovanlig form av pornografi ägnad just denna företeelse, alltså våldtäkt och sexuellt utnyttjande av djur. 2006-11-19    21:50:20 Ujuj vilken helg. Tog tåget till Gbg kl 13:15 i fredags dårå, javisst, X2:a (som det heter i branschen) 1:a klass. Öl, leenden och allt det där. Det var alltså hittegodsfest i Göteborg med kryss till Danmark, buffé, drinkar, dansband och chefen som bjuder o.s.v. Längesen jag hade så jävla kul. Fest till 06:00 på lördagsmorgonen. Sedan heldag i staden på lördagen och tåget hem vid 16. (Detta var dock lite smått seeegt.) Så upp till jobbet imorse och sen direkt till morsan på släktmiddag med alla barnbarnen och hela baletten. Känner mig nu aningen fucked up och bör omedelbums hoppa i säng. Ska återkomma med en kortare liten text om piskade grisar och förstörelsen av vår natur inom kort. Natti. 2006-11-15    15:42:09 Jag är en vandrande kropp med värkande hjärta. Har en kärlekstumör rakt i aortan. Rädda mig nån! 2006-11-13    22:33:36 Sen måndagskväll. Har varit en seg dag. Jobbade, åkte hem, sov en timme, handlade. Hamnade framför burken och msn. Har börjat prata med Tessan igen. Och det känns bra. Vi sågs igen i torsdags för första gången på flera månader. Den första impulsen kändes positiv. Samtidigt så vet man ju vilken skör liten lina det är som vi har kastat till varandra. Så vi känner på varandra lite nu via msn. Min förhoppning är ju att vi ska kunna börja umgås igen och mer... Men jag är beredd på att det kan falla i bitar eftersom jag inte har en aning om vad hon vill. Nåja. Så är det. Det får gå ett tag och man får se. Det är ett riskabelt spel med känslor - åtminstone från min sida med ganska hög insats dessutom. "Hoping for the best but expecting the worst" som det heter på diskoteken. 2006-11-11    19:07:03 Klockan var nånstans mellan 04:30 och 05 imorse när jag full och trött utanför min port upptäckte att jag glömt kvar hemnycklarna på efterfesten. Det sitter nämligen en kapsylöppnare på knippan. Det här händer inte. Så täntke jag. Stod och lutade huvudet mot porten redo att bryta ihop. Var så trött att jag knappt kunde stå. Och något nummer till någon på den där festen hade jag ju inte. Det var första gången jag träffade personen som bodde där. Och framför mina ögon frammanades en teckning av Charlie Christensen föreställande Arne Anka i PRECIS samma situation. Jag hade blivit en serieteckning. Men jag ville inte slås av panik, och slutligen hamnade jag på soffan hemma hos Mange som brutalt väcktes ur sitt alkoholkoma av mina knackningar på hans fönster nere på Sätunavägen (hade ringt hundra gånger utan svar - så djupt sov han). Så idag gick jag skamset genom ösregnet och isvinden tillbaka till lägenheten som efterfesten varit i och fick tillbaka nycklarna av en smått skadeglad kvinnoperson. Sen blev det tröstshopping på Willys och ett lååångt bad. 2006-11-02    09:45:38 Jag ser det snöar. Det var ju roligt tjohooo. :( Allvarligt talat. Det är vinter mitt herrskap. Och det kaos som var igår fick mig bara att ytterligare förlora hoppet på människan. Ni förstår, jag arbetar i Stockholm, på Centralen. Där var det total kalabalik. Hela dagen. Förvirrade folkmassor överallt, som bråkas, knuffas, trängs, klagar, gråter (ja faktiskt!), förbannar och gnäller. I tunnelbanan - för jag var och spelade biljard med Erika igår efter jobbet - var det sådan trängsel att jag aldrig sett maken. Och folk betedde sig helt sjukt, lite sådär läskigt som jag föreställt mig att folk gör i stora panikslagna hopar. Inte konstigt att folk trampas och kläms ihjäl. Tanken slog mig: hur skulle det gå om Stockholm skulle behöva panikevakueras någon gång - t.ex. vid någon stor farlig gasläcka. Det skulle kosta liv, och då talar jag inte om offer för den giftiga gasen utan om nedtrampade och ihjälklämda gamlingar och barn, om kraschade bilar med fembarnsfamiljer o.s.v. Vi har kommit så långt i utvecklingen. Har rest till månen, instiftat Genevekonvention, utvecklat kärnkraft. Men en snöig dag beter sig de flesta ändå som djur när de ska stiga på tunnelbanan. 2006-10-27    19:42:57 Har inte haft just nåt att skriva på sistone. Har jobbat åtta dagar i streck, tränat och handlat lite vinterkläder. Så det är väl typ det. Om jag inte ska berätta att jag var på dejt i lördags då. :) Jaja. Det har regnat som fan. Och nu har det utlåvats stormblåst. Härligt. Det är väder som känns det, meteorologins ytterligheter spyr ner på oss människor som blåser och spolas bort allt medan vi halkar fram i vår intetsägande tillvaro. För tillvaron ÄR ganska intetsägande. Jaså inte? Men hör på det här då: om fem miljarder år har solen slocknat. Då finns ingenting kvar. INGENTING. Alla som levat, alla våra vänner, våra familjer; alla historiska personer, alla bovar alla hjältar, alla superstjärnor och alla wannabees kommer att vara borta. Allt kommer att vara svart. Och det kommer inte att finnas någon, inte NÅGON att berätta historien om oss som vandrade här på planenten Tellus och var allmänt deprimerade, förde krig, idkade samlag och dog bort. Det är ett vetenskapligt faktum mina vänner. Allt är totalt meningslöst. Redan fredag? 2006-10-19    16:33:07 Jahaja, veckan börjar lida mot sitt slut. Redan. Vart tog den vägen? Har suttit hemma med någon ögoninflammation ett par dagar. Ser lika illa ut som det gör ont. Igår kändes det som en nål rakt in i ögat. Men det var det lyckligtvis inte. Så har försökt att jobba lite på boken, finslipa inför den stora ivägsändningen till ett förlag. Det är visserligen bara ett kapitel klart - det som ska iväg - men det kan bli mycket göra med finslipandet om man väl börjar. Varje mening kan undergå en rannsakning: "Hmmm, passar det här verkligen här..." Klippa och klistra. Tänka ändå vad härligt med datorer. Det går så fort. Vips så raderar man en mening, kopierar och flyttar in, skriver nytt. Annat måste det ha varit på de handskrivna manuskriptens dagar. Ser framför mig den store Homeros i färd med att gå igenom Iliaden. Jösses. Mååånga lååånga timmar med ångest, förtvivlan och frustration. Eller någon som Strindberg. Han skrev säkert en del på maskin, men det måste ju ha blivit ett antal konsumerade liter bläck för alla överstrykningar och ändringar i hans bokmanus. Det är en sida av författarskapet som man inte tänker på så mycket. Där är den ju annars: den färdiga boken; romanen som tar världen med storm och en författare som geniförklaras. Och jag ser mig honom sitta där i mörket en natt och genomgå det tröstlösa rättnings- och ändringsarbetet. Jaja, så är det. Men det är visserligen ganska roligt också. Att leka med en text. Att flytta runt stycken, pröva sig fram. Aha! Slår det en plötsligt: det här lilla stycket passade mycket bättre på ett annat ställe. Andra stycken kan man helt sonika radera: varför skrev jag så? 2006-10-16    16:38:49 Läser om en av alla dessa historiens fältherrar, en lärd och stilig man vid namn George B. McClellan. Han var general under nordamerikanska inbördeskriget och knappast känd åt eftervärlden mer än som den man som ledde nordsidan under USA:s genom historien blodigaste dag, slaget vid Antietam 1862. Han var en komplex karaktär. Bildad i militärhistoria till den grad att knappast någon kunde mäta sig i hans kunskap, kom han att kallas "unge Napoleon" för sin teoretiska förmåga. I praktiken var han dock inte lika lyckosam. Då de konfedererade under Robert E. Lee pressade på söderifrån i syfte att föra kriget in i nordstaterna förhöll sig McClellan oerhört passiv. Från Washington - och en nervös Abraham Lincoln - sprutade telegrammen på om offensiv; offensiv, offensiv och åter offensiv. Rebellerna måste slås tillbaka till varje pris! Nyuppsatta regementen skickades i långa blåklädda kolonner mot syd. Men McClellan förblev stilla. Den unge Napoleon levde nämligen i en egen liten värld. Han var fullt och fast övertygad om att han var totalt utnumrerad av Lees arméer - det taltes om att rebellerna tågade mot norr med mer än 200,000 man - nästan dubbelt så många soldater som McClellan själv hade. (I verkligheten hade Lee "endast" 85,000 man under sig, mot McClellans 105,000). De hetsiga depescherna upplevde McClellan som förrädiska. De hade skrivits av politiker i Washington som inte hade någon insikt i hur kriget borde föras. Att ge sig ut på något våghalsigt företag ville han inte. Han började få för sig att Lincoln och administrationen i Washington försökte skicka ut honom på ett omöjligt uppdrag som skulle kosta honom livet, unionen "den bästa armén i historien" och således hela kriget. I sin värld var han en historisk gestalt, en efterträdare till Alexander den store, Caesar och Napoleon. Varje liten manöver som han gjorde kunde i brev hem till hans fru förklaras vara "en av krigshistoriens vackraste bragder" o.s.v. Det gick så långt att han vid ett tillfälle, trött på alla pressade budskap om framryckning från Washington, funderade på att - som Caesar - ta sina "legioner" och marschera till huvudstaden för att inrätta en tillfällig militärdiktatur och göra unionen kvitt på alla korrumperade politiker. Hans privata korrespondens kryddades med metaforer ur den antika krigshistorien. Han var en av dessa krigshistoriens giganter - tyckte han själv iaf. (Han var dock omåttligt populär bland sina soldater, troligen för att han vägrade att slösa med deras liv i vad han ansåg vara strider mot omöjliga odds; i detta var han faktiskt human till skillnad från krigshetsarna i Washington som ville krossa söderns uppror med kvantitet: nya regementen kunde alltid sättas upp, människoliv gick att slösa med som råvaror i en fabrik). Och jag tänker när jag läser om denne märklige man, som levde sitt inre liv mer i det förflutna och föreställda än i verkligheten, och på militärer i allmänhet. Män med mycket makt och på tok för mycket vapen i händerna, som lever sig in i rollerna av historiska personligheter som de läst om och inspirerats av som barn. Alexander den store var besatt av att efterlikna hjälten Akilles; Karl XII var besatt av att efterlikna Alexander, o.s.v. "Vad är vi människor om inte historien på sina blad ristar våra namn", skrev en ung och äregirig Karl X Gustav. Ja, vägen till ära och historisk berömmelse gick för honom över blodbestänkta slagfält: invasion av Polen här, invasion av Danmark där. Krig, krig, krig. Allt för att tjäna någon idé som fötts i huvudet på en man som vill nå krigisk ära och historisk betydelse. Och alla dessa människoliv som fått betala notan. Adolf Hitler är ju själv sinnebilden för denna galenskap. Och såna här personer finns ju än idag. Man undrar hur många generaler i USA:s arméer idag som, likt McClellan, lever för att efterlikna en Alexander, en Caesar eller en Napoleon. För dessa män finns ingen ära i att sitta bakom en skrivbord: det är kriget som ger möjlighet, möjligheten att rista deras namn på historiens blad. 2006-10-11    11:33:58 Jaaa, sitter på jobbet idag. Känns hyffsat meningslöst. Folk som tappat sina jävla prylar och ringer in och whinar. Menmen. Började läsa på en ny bok imorse, och det är alltid lika upplyftande. Oavsett vilken misär man befinner sig i så är det alltid ett rus att slå upp pärmarna på en ny bok och ge sig i kast med vad som kan bli ett hissnande äventyr. Den heter "The Universe Below" och handlar om djuphavet och dess invånare. 71% av jordens yta är hav och 97% av allt liv på jorden bor under havsytan. Det är ganska ball statistik. Och tydligen så är djuphavet sämre utforskat av människan än vårt solsystem (och där finns ganska mycket kvar att se om man säger så!). Den första bemannade djupgående ubåten - snarare att likna vid någon slags kapsel - stötte genast på ett myller av liv. Även på sådana platser som vetenskapen räknat bort det: kring svavelsprutande vulkaner på havets botten sprudlade omgivningen av liv: anemoner, maskar, krabbor och räkor; det fanns liv i 200 grader varmt vatten. Man hade ju tidigare anat det här. När man vid sekelskiftet 1900 började lägga de transatlantiska telegrafkablarna på havets botten upptäckte man under arbetet fullt av liv på mycket djupt vatten. När man efter bara några år skulle reparera en av dessa kablar och delvis tog upp den till ytan var den bebodd av oändliga mängder okända arter av anemoner, sjöstjärnor, sniglar och annat spännande. Och man har endast lyckats skrapa lite på ytan. Vad som dväljes där nere är till största delar okänt. Jag hoppas att den här boken kommer att ge mig någorlunda upplysning. Ser fram emot fortsättningen. Så. Jag ska jobba vidare. Totalt meningslöst. Snart måste det hända nåt i mitt liv. Annars. 2006-10-09    20:16:19 Läste ut "Silvermasken" imorse, Peter Englunds boklånga essä om drottning Kristina. Och jag blev alltså riktigt positivt överraskad. Englund har nu också visat att han är som bäst när han skriver om 1600-talet. Det är hans sekel. Kristina. Jag visste inte så mycket om henne egentligen. Inte mer än att hon var dotter till Gustav II Adolf och drottning som hade en kärleksaffär med sin kusin Karl Gustav, sedermera Karl X Gustav. Honom abdikerade hon tronen till, drog till Rom och konverterade till katolicismen, något som genast ledde till skandal då ju Gustav Adolf dött på ärans fält under 30-åriga kriget medan han försvarade protestantismen mot påvens anhang. Men just mer än så visste jag inte. Jo, det här med att hon hade svårt för kvinnor och uppfostrades som pojke. Något som lett till att många velat se henne som något slags asexuellt väsen i gränslandet mellan man och kvinna, en slags transvestit. I hennes samtid talades det om att hon förvandlats från kvinna till man. (Då trodde man nämligen inte att det fanns mer än ett kön och att kvinnan bara var en outvecklad man.) Englund visar Kristina som människa, långt bortom de här legenderna och lärda konstruktionerna - som den kvinna hon var. Och hon VAR en komplicerad person, med ett uppblåst ego. Det senare fick henne att lämna Sveriges tron och hennes fäders religion, i tron om att kunna få något bättre ute i Europa. Väl där blev hon dock hunsad runt som någon slags katolicismens trofé över protestanterna och som kvinna blev hon mer förtryckt än tidigare. Dessutom hade hon hela livet svåra ekonomiska bekymmer och fick långa perioder färdas runt som någon slags förnäm tiggerska från hov till hov att leta lån och vänner. Trots alla motgångar hon led - hon hyste stora planer på att bli en Alexander den store i kvinnoform; hon tog sig mellannamnet Alexandra och försökte få kejsaren att donera en armé åt henne så hon kunde på korståg mot Turkiet; när det inte gick laborerade hon med fransmännen om att erövra Neapel; när det inte gick försökte hon få kungen av Polen att anfalla Sverige tillsammans med henne - så upprätthöll hon fasaden av att vara lycklig. Detta gjorde hon bl.a. genom att hänge sig helhjärtat åt teater och konst. Bokens bästa delar är de här tragiska avsnitten där Kristina faller och faller; när hon steg efter steg måste lämna sin egen upphöjda heroiska självbild och bli människa. Hon inser efter hand hennes roll och finner sig. Hon lämnar alla storslagna planer: och i fallet från den här självupptagenheten - som måste ha varit så smärtsam för henne - så står hon kvar som en stor individ - istället som en stor regent - som mötte katastrofen med lugn och fann ro i livet. Till slut. 2006-10-08    21:59:26 Ännu en helg i vetenskapens tjänst lagd till annalerna. Jag talar givetvis om mitt varannan-helg-jobb på Posten. Efter jobbet igår kände jag mig ganska dålig, nästan febrig. Och jag som skulle på fest. "Det är psykiskt" så kollegan Andreas. Och han hade fanimej rätt. Så snart jag kom ut från jobbet och hem igen så släppte allt och jag mådde bra. Så det blev fest. Och grogg och öl och GM. Mycket folk ute. Kul som fan. Inte lika kul att stiga upp i morse dock... Och åka tillbaka till det där psykiska. Jallakelb. Fick iaf höra från den högt aktade herr Bengt Liljegren idag - som jag skickat ett kapitel ur mitt bokmanus till - att han tyckte mycket om min text och att han skulle bli förvånad om de inte vore intresserade på Historiska Media av att ge ut den. Roligt roligt. Får hoppas på det då. 2006-10-05    21:38:15 Jahajaja. För er som följer dem slags nyheterna så började alltså NHL-säsongen igår. Premiär. Ahhh. Har längtat så. Carolina började fett direkt och åkte på däng hemma mot Buffalo på straffar. Jaja. En poäng närmare Stanley Cup-slutspel iaf. Sååå, var hemma hos morsan och käkade krabba igår. Mmm. Mycket vin blev det också. Vitt och sedan rött. Hann med en virre och en bärs också. Sov som ett barn i bäddsoffan. Så lugnt därute i skogen. Och imorse satt jag en halvtimme och pussade på hunden. Härligt härligt. Håller precis på att avsluta Peter Englunds biografiska lång-essä om drottning Kristina. Blev mycket positivt överraskad av den boken som jag inte hade mycket förhoppningar om först faktiskt. Återkommer väl med en längre analys när den är klar... Annars rullar det på. Fy fan. Klockan går. Sjung hoppfadderallallalej. Sjung ut herr C.M.B-man: "Gubben är gammal, urverket dras, visaren visar, timman ilar..." 2006-10-03    22:50:01 Jahaja, kyligt ute ikväll. Var i stan och handlade kläder idag; två skjortor en tröja och en vinterjacka. Nu återstår bara ett par tröjor till och ett par vinteranpassade skor. Lätta på lädret min son! Inte billigt det här. :( Men som alltid otroligt skönt och kul med nya kläder. Det är nog lite som att ömsa skinn när man är reptil. Vips står man där och känner sig "ny" på nåt fånigt sätt. Menmen, hur var det den gustavianske ynglingen kände när han red över Skeppsbron en solig dag mot slutet av 1700-talet på en lånad häst och nyköpta kläder; kände han inte de mötandes blickar som han aldrig tidigare fått; kände han inte sig förändrad, förflyttad framåt; en ytans spratt för inombords och i verkligheten var han ju samma stackars bokbodsbiträde som innan. Så är det. Materialismens bittra sanning: innehållet i den av Steven Spielberg regisserade filmen "Catch Me If You Can" med Tom Hanks och Leonardo DiCaprio (som bygger på den sanna berättelsen om bedragaren Frank Abagnale Jr. som ju lurade bl.a. Pan Am genom att bara klä ut sig till pilot...); den ytlighet som människan omger sig med. Du är inte dina kläder, nej men alla andra tror det. 2006-10-02    23:27:31 Måndag. Ångest. Sex timmar på hittegods. En kärring som glömt en H&M-påse ringer fem ggr och bråkar. Sen står människan givetvis utanför när jag har stängt och är på väg till tåget. Och bråkar. Jag höll fan på att knocka henne. Så less på det där att det är sjukt. Alla borde göra sina år på hittegods. Meningslöshetens mittpunkt. Och där sitter jag. Inkapslad i min bubbla av intighet. Och hoppas på att en väska ska visa sig vara en bomb och explodera, att terrorister intar Centralen eller att ett tåg bara kommer kraschandes ned genom taket och brakar in i Burger King-restaurangen som ligger mitt emot. Då skulle det vara lite action. Men inte. Istället H&M-tanten som tycks tycka att kosmos kretslopp beror på och avgörs av befintligheten av hennes jävla kasse. Vem bryr sig??? Varför tappade du den då din subba??? Måste hitta en ljuspunkt i fjärran att fästa blicken vid och vandra på mot. Just nu planlöst vindlande i framtidsångestens skuggomvälvda dalgång. 2006-09-30    23:48:16 Nu är det definitivt slut med Tessan. Jaha. Det visste jag ju skulle hända men man hoppades in i det sista på hoppet. Det är tungt, men det är skönt samtidigt. Sämst att vara singel igen, men på sätt och vis är jag ju fri nu. (Samtidigt i ett u-land: 1,000 människor dör av svält och malaria.) 2006-09-26    09:35:31 Jaha, ännu en avverkad månad. Oktober kommer. Sen november. December. Januari, februari, mars och i april - mot slutet av april - kan man återigen börja se ljuset. Man undrar lite försiktigt var man står då, vad som har hänt i ens liv. Om nåt har hänt. För mig är det här en konstig tid. Ofrivilligt utfryst ur ett förhållande, känslomässigt kluven i alla möjliga riktningar. Humöret växlar mellan bitter, deppad, kvalfull, likgiltig, ledsen, tom. Inte ens Kierkegaard hade sett något slut på den ångest som jag bär på just nu. Menmen, det kanske går. Det har det ju gjort förr. Jag hatar att vara så här. Lyssnar på musik. Hela tiden. Lyssnar på ny musik, för det kan få mig att må bättre. Bland annat har jag upptäckt den rika tyska industriscenen. Blutengel är en tillfällig favorit. Rammstein känns lite för populärt. Jobbar. Eller, jag sitter av en massa tid på mina jobb iaf. Dagarna går. Ibland orkar jag göra saker hemma på kvällarna, ibland sitter jag bara och glor in i väggen och önskar mig bort. Jaja. Whine. Orka vara bitter. Men vafan ska man göra då. Man rår inte för sina känslor. Tyvärr. Kannst du für mich ein Engel sein? Kannst du für mich schuldig sein? Stellst du dich ins weiße Licht? Meine Augen siehst du nicht Glaubst du noch an meine Lügen? Willst du dich nur selbst betrügen? Krallst dich viel zu fest an mich? Bitte, bitte glaub mir nicht (Blutengel, Seelenschmertz) 2006-09-23    20:19:26 Av en händelse upptäckte jag att ett inlägg som jag skrev i juli försvunnit... MEN det finns att läsa på den här länken: http://www.delodo.com/dagbok/oskar/oskar.html Vet inte vad som hände... Datorer är ju datorer. Läste på DN:s hemsida att Usama Bin Ladin - världens skräck - rapporteras vara död, bortgången i någon febersjukdom i slutet av augusti. Uppgifterna ska tydligen komma från saudisk underrättelsetjänst. Men, det är ju inte första gången han är död. Eller? I notisen skriver DN: "Många rykten förr om bin Ladins död har visat sig vara betydligt överdrivna.". Vadå "betydligt överdrivna"? Fullkomligt fel vore väl en korrektare benämning. Hur kan ett rykte om att en person dött och som sedan visar sig vara fel vara "överdrivet"? Var Bin Ladin bara lite död? :O 2006-09-20    14:02:57 "Städning är mycket terapeutiskt för anala karaktärer som undertecknad." - Peter Englund Hahahahaha 2006-09-19    15:44:55 Jaha, det börjar höstas. Och med hösten kommer kylan och med kylan ångesten. Och sen går man där en blaskig februarimorgon och undrar varför i helvete man lever. Menmen, det finns ju vissa ljuspunkter också. Om ett par veckor är NHL-säsongen igång igen. Och jag ska illustrera en bok åt Bonnier-Carlsen. Jag arbetar vidare med min egen bok. Mycket kan hända. Show goes on. 2006-09-04    15:42:20 All the sounds are fading. Och jag sitter här i en skärande bubbla av tomhet. Intighet. Meningslöshet. Som ni hör är det en illusion som har brustit. Verkligheten hann ikapp igen och man sitter här på trottoarkanten och undrar vad som hände. Livet är så jävla förutsägbart ibland. Jag hatar det. Man förvandlas sakta till den där svartögde cynikern som man anstränger sig så hårt att försöka slippa vara. Demonen inom mig vaknar igen. Jag hör hans svavelosande andetag. 2006-08-20    22:35:24 Så min värld har vänts upp och ned. Igen. Och jag vet inte vad som händer. Skit skit skit. "Frågar stormen när han ryter, frågar himlens höga dunder, när det över jorden far, om det någon lilja bryter, om det i de gröna lunder störer ett förälskat par?" Esaias Tegnér 2006-08-01    12:52:40 Jaha, så var det plötsligt augusti. Jag var ute och promenerade två timmar igår under stora gråa moln, och tänkte på ett lååångt inlägg här. Det skulle vara ett slags avsked till sommaren och ett välkomnande av hösten. Men jag har inte orken att skriva det. Åtminstone inte nu. Passar istället på att berättar om en mycket bra bok som jag håller på att läsa. Det är "Dinosauriejägarna" av Deborah Cadbury. En bok som trots dess titel inte har något med kalkonrullen "Jurassic Park 2" att göra. Istället är det ett gott stycke idé- och vetenskapshistoria, trevligt uppbyggd kring några huvudpersoner vars liv man får följa parallellt med den vetenskapliga utvecklingen. Vad som gör boken så speciell är den nära beskrivningen av hur upptäcken av de första dinosaurierna kolliderade med gamla religiösa sanningar. De första geologiska upptäckterna sattes direkt in i ett gammaltestamentligt sammanhang. Som exempel kan nämnas att man antog att stora ben som grävdes upp i England var noshörnings- eller elefantben som spolats dit i och med syndafloden. Och detta var alltså i under 1800-talets första hälft, dvs inte alls för så länge sedan. Ett annat problem var det här med jordens ålder. Enligt vad man kunde utläsa ur 1:a Mosebok var ju inte vår planet äldre än 6,000-8,000 år. Men fynden av de geologiska lagren och upptäckten av alla de arter som existerat lååååångt innan det existerat ens ett embryo till en mänsklig existens slog omkull den bibliska kronologin fullständigt. En av de förgångsmän som banade väg för den nya vetenskapen var amatörgeologen och läkaren Gideon Mantell (1790-1852). Han lade ner all sin tid och alla sina pengar som han fick över efter sitt mödosamma jobb som provinsialläkare i Sussex på att leta fossiler. Han var en av de första människor som insåg att det en gång för lääääänge sedan vandrat släkten av enorma reptiler på vår jord. Han började tidigt misstänka att Bibeln hade fel och att jorden var betydligt äldre än vad någon hade anat, ja flera miljoner år beräknade Mantell. Problemet var bara att den etablerade vetenskapliga eliten vid den här tiden samtidigt var präster. Det tog ett enormt kurage och självförtroende att ifrågasätta dem. Men tillslut, efter många decenniers hårt slit, kunde ju inte ens teologerna blunda för de geologiska bevis som män som Mantell envisades med att gräva fram, analysera, skriva om och skicka till dem. Man började inse att Bibeln inte skulle tolkas bokstavligen. Och en av de första prästerna i England som officiellt intog en sådan ställning var W. Buckland, som från att ha varit en ståndaktig försvarare av den bibliska skapelseberättelsen började omformulera den. Nu skapde inte Gud världen på en dag; nej de sju dagarna skulle istället bytas ut mot geologiska peroioder. En dag motsvarade alltså plötsligt ett enormt tidsspann, som stämde överens med geologernas kronologi. Och jag tänker på vilken enorm upptäckt detta måste ha varit ändå. Hur skulle min egen världsbild kunna förändras på samma dramatiska sätt? Det är nästan omöjligt att tänka sig idag. Det måste ha varit en minst lika stor mental omvälvning för människan som upptäckten att jorden inte var universums mittpunkt; nu var hon inte heller naturens självändamål. För snart ledde geologin till den evolutionära vetenskapen, och insikten att arterna utvecklas av sig själva och att människan endast är ett led på en enormt lång genetisk utveckling som ingen riktigt kan få grepp över. Vad som rör mig djupast är denna vetenskapens seger över vidskepelse och idiotiska religiösa principer. Män som vågar ifrågasätta det bestående och som inser att det inte är de själva som är knäppa, utan omgivningen, efter ett långt och utslitande arbete som lett till en ny förståelse för och kunskap om världen. 2006-06-27    16:01:49 Fan vad less jag är på det här jävla aplandet. Människorna här gör mig spyfärdig. Tråkiga, fantasilösa, inskränkta. Vuxet folk som beter sig som och tänker som barn. Nyckeln till social acceptans är märket på dina MQ-jeans. Kollektiva och dumma. Det är människorna i detta det tysta medgivandets förlovade hemland. Det har alltid varit så! Folk här och tigit och hållt med. När Tyskland var som störst var man "med" dem. Nu är man "med" USA. Fast nu börjar det gå dåligt för USA och då är det också färre och färre som är "med" dem. Tig och håll med så är din lycka gjord. Ve den som sticker ut! Blickarna av äkta avsky går inte att ta fel på när svenssons sitter på tunnelbanan hem och hamnar bredvid ett par punkklädda ungdomar. Det är avskyn över de som ser annorlunda ut, de som inte passar in i radhusmodellen och ICA-köerna och som har ett annat, lite friare, sätt att se på tillvaron och omvärlden. Alla såna måste för Guds skull bekämpas. Jag tänker inte sitta och tjata om det här med mellanmjölkens land och att ordet lagom inte finns i andra språk i svenskan och allt det här andra tjatiga dravlet om hur beigea svenskarna är. Jag tycker mig se något mycket mörkare, något ont i den svenska folkhemsidyllen. Vi lever i infantiliseringens tidsålder. Kommande generationer kommer att tala om vår tid som ett steg bakåt. Utvecklingen har satts på paus och klassiska mänskliga ideal glöms bort till fördel för billiga potatischips och pappas nya volvo. Det värsta är dock att vi, historiskt sett, måste vara på väg in i en ny epok av mänskliga katastrofer. Möjligen stora krig, eller stora ekonomiska omvälvningar. Varje stor katastrof föregås nämligen av en period av materiellt välstånd och lättisinnighet där inga tankar på krig och katastrof finns; nej där sådana företeelser tycks omöjliga, rentav fåniga att föreställa sig. Så var det t.ex. i Europa under de årtionden innan första världskriget som kallas för La Belle Epoque. För allting är bara på ytan. Gymkorten, märkeskläderna, den påklistrade fernissan av lyckade karriärer och breda leenden. Under ytan kokar det. Och alla vet att det är så! Orättvisorna och klassklyftorna ökar. Folk stressas ihjäl och familjer splittras. Men ändå: vi tiger och är likgiltiga; försöker tiga ihjäl allt dåligt. Bara man håller sig till mönstret blir allting bra. 2006-06-20    05:09:35 3-3 i matcher i bäst av sju. Och Canes vann hemma med 3-1! Nu ska här FIRAS!!!! 2006-06-20    05:08:03 Carolina vann!!!! :-D Det här är helt sjukt! Glädjen är total!!!! 2006-06-20    05:06:51 JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 2006-06-05    21:07:30 Mina damer och herrar, kl. 02:00 är det nedsläpp i Raleigh. Ja, det är Stanley Cup final. Och Carolina råkar vara ett av de två lag som kämpar om detta hockeyns mest prestigefyllda pris. För oss svenskar är NHL och Stanley Cup vanligtvis något ganska abstrakt. Det är få som är särskilt intresserade: ja, av mina vänner vet jag nog ingen utom Mange och Pierre som kan räkna upp alla de 30 lagen i ligan. Hockeyintresset i Sverige är, relativt sett, ganska måttligt. Detta kan ju bero på den låga klassen i vår elitserie. Den reguljäre svensson ser på ishockey när det är VM, en turnering som man i nordamerika värderar lägre än slutspelet i AHL; den nordamerikanska motsvarigheten till Allsvenskan. Att Sverige tog både OS- och VM-guld betraktade många amerikaner och kanadensare med betydande ointresse. OS var förstås stort, det erkänner de, men VM; dit skickar nordamerikanerna sällan sina bästa spelare. Inte ens kanadensarna, detta hockeyns gyllene fosterland, är särskilt brydda över vem som vinner i VM: troféhierarkin är så tydlig som den kan vara: 1. Stanley Cup. 2. World Cup. 3. OS-guld. Och jag kan hålla med till en viss del. NHL hyser världens bästa spelare och, vill jag svära på min dyraste heder, även den bästa hockeyn. Svenska sportvetare brukar alltid sitta och ljuga i tevesofforna om att svenska hockey är lika bra som den i NHL - men det är lögn och förbannad dikt. Anledningen till att ett sånt resonemang går hem är givetvis att svenskarna ser så lite på NHL. Man ser ibland korta klipp på nyheterna med mål av Sudden och Foppa, men ingen orkar ju sitta uppe på nätterna och se på matcherna i sig. Men att se NHL-hockey och sedan Elitseriemotsvarigheten är ungefär som att se först en VM-match i fotboll för att sedan se en damfotbollsmatch i Smygehuk. Och jag överdriver inte. Svensk hockey ger mig påsar under ögonen: jag lyssnar hellre på NHL-hockey på internetradion än ser en eländig match mellan Brynäs och Frölunda på teve. Eller ens live. Det finns, med några lysande undantag, ingen fart, inget liv, ingen kamp. Jag var i Pittsburgh med Mange för några år sedan och kollade på hans favoritlag Penguins spela i tre matcher. Det var helt sjukt. Och kulturen kring matcherna är också den en helt annan än här i Sverige. I Pittsburgh stod bokstavligen alla fans upp, över 17,000, och skrek sig hesa så fort Mario Lemieux hade pucken, så fort det blev en målchans, när det hettade till eller när målvakten räddade ett lurigt skott. Några veckor senare var jag i Globen och såg Djurgården spela. I ena hörnet stod klacken, max 50 personer och skrek hejarramsor om järnkaminerna som ingen hörde. Sömnpiller. Så det är stort, det som Carolina Hurricanes har gjort. I grundserien avverkade de inte mindre än 82 matcher! Och alla de är hetare än en slutspelsmatch i Sverige; ja de är väl som en VM-match i intensitet ungefär. Nu har de gått över till en högre nivå, i stil med OS- och World Cup-final. Det är därför som jag följer NHL-hockeyn - till de som undrar. Det är det bästa om man gillar hockey mer än som bakgrunden till en vårfylla när det är VM. Och det är så mycket mer än bara matcherna; trading, byten, skador, spelar- och klubböden. Stjärnor som stiger och faller. En hel vetenskap - eller religion om man är extrem - men det är väl en annan historia... Nåväl. Mitt tips: Canes fixar Stanley-pokalen på fem matcher: Edmonton vinner inatt, men sen sveper Canes dem i fyra raka. LETS GO HURRICANES! 2006-06-02    04:07:39 STAAANLEY CUP FINAAAAL!!!! 2006-06-02    04:07:18 JAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!! 2006-06-01    19:43:43 Det är inatt det sker. Sanningens ögonblick. Det tillfälle då all den långa strävan som krävts för att nå hit kommer att ställas på sin spets. Allt annat som hänt innan är historia: det är nu det gäller. Nu eller aldrig, en för alla, alla för en och allt det där. Som ni märker är jag något uppe i varv. Och jag är så nervös att jag skakar när jag skriver detta. Ändå är det ungefär sex timmar kvar till nedsläpp i Raleigh. 82 grundspelsmatcher och två hårda, men vunna, slutspelsserier så står vi där vid avgörandets ögonblick: 3-3 i matcher i bäst av sju mot Buffalo Sabres. Vinst inatt och det blir Stanley Cup-final. Torks och hela det stora äventyret är över. LETS GO CANES!!!!!!! 2006-05-26    16:07:23 Hmmm sitter här och funderar på om det bara är inbillning att Håkan Delodo är på pricken lik Cory Stillman i Carolina Hurricanes, eller om det faktiskt är så. Stillman med slutspelsskägg är liksom exakt Håkan. Annars mår jag finfint, tackar. 2006-05-17    15:17:59 Jaja, jag ska tala klarspråk. Jag har träffat en tjej, Tessan från Upplands Väsby. Och jag är kär som inihelvete. Jag har inte gjort mycket annat än att umgås med henne den senaste veckan... :-) Men idag sitter jag hemma och försöker skriva på boken. Lite svårt med koncentrationen dock. Allt har gått så bra sen Barcelona - träffade Tessan, vädret blev bra och Carolina fortsätter att avancera i NHL-slutspelet (nu har de eliminerat både Montreal och New Jersey och är i konferensfinal mot Buffalo). I måndags var jag också på föredrag på Armémuseum. Det var Antony Beevor som talade - mannen bakom succéboken "Stalingrad". Det var mycket intressant. Fast imorrn tar denna ideala tillvaro slut och jag ska arbeta åtta dagar på streck... Menmen. Ska inte klaga. Livet leker. 2006-05-11    00:59:08 Hur det kan bli. Och vad bra det kan bli. Hur saker bara händer, oväntat men storslaget och över en natt - bokstavligen - förändrar ens tillvaro. En person som kommer in i ens liv. 2006-05-03    10:03:09 Jahapp! Har varit i Barcelona! Hejochhå. Hur najs som helst. Varmt, blått - såväl om hav som himmel - och vackert. Mycket god mat, mycket god dricka. Tres cervesas, por favor! Jag var där med morsan, farsan och lillebror P. Mor och far bjöd för de firade 29-årsjubileum. För mig var det en anti-ångest-resa från start till slut. Och jag känner att batterierna är laddade. Men jag kommer att sakna den där stan. Det finns mycket att göra och se i Barcelona och vi var där i fyra dagar. Men jag tycker ändå att vi hann med det mesta och det bästa. Vi undvek så gott det gick alla turistmagneter som hamnen och ramblan. Vi var inte inne i Sagrade Familia och inte heller i Pedrera - Gaudis berömda byggnader. Men vi promenerade i hans fantasifulla Park Güell och vi tog oss upp till den stora gotiska kyrkan på toppen av Tibidabo. Mest åt vi dock; tapas och cervesas eller ett glas vin eller en kaffe - allt det där är de mestare på i Spanien - i skuggan av ett balkongspäckat hus, en klunga palmer eller på en terass. Terapi. Och jag kan inte tacka mina föräldrar nog för att de bjöd med mig ner. Nu återgår livet till dess vanliga lunk igen. Det kändes, må jag säga, ganska skumt att först vakna i Barcelona och sedan några timmar senare knata in på ICA i Valsta C för att handla. 2006-04-19    01:20:21 För betraktaren är den tidiga våren en fantastisk tid. Det är en period av innerliga sinnesupplevelser. Inte bara genom ljus och värme, utan också, och kanske mer av ljud och färger. Fåglarna stämmer upp i sina kåta små sånger i var och varannan buske, alla i tappra försök att överrösta varandra, och resultatet blir en osammanhängande men oändligt vacker symfoni, stundom i kraftfull konkurrens med vilken Mozart eller Bach som helst. Blommorna spränger fram varhelst de kan: utanför mitt fönster har små söta lilablå blommor sprungit fram i det lilla utrymmet mellan stenplattor och betongväggen, rymlingar från planteringen i rabatten några meter bort. Jag ser dem som förrymda vagabonder, ledsna vid det symmetriska växandet bland krokusar, tulpaner och påskliljor på en för dem avsedd och begränsad yta – rymlingar ägande en betydande självinsikt och levnadskraft. Ättlingar till dem kommer kanske i framtiden att befolka stora ytor av min uteplats – en botanisk expansion som jag ger min tysta sanktion. Våren är som sagt härlig för betraktaren, och jag är en obotlig betraktare, trots min närsynthet. Jag fylls alltid av en sådan barnslig lycka när jag ser de första blåsipporna spreta sig fram genom höstens gråa lövavfall, eller när tussilagoklungorna spänner ut sina gula paraboler i diken och vägkanter. Jag måste stanna, titta, luta mig fram över dem och beskåda deras färggranna framfart, dessa blomstertidens tappra förtrupper. Efter dem följer andra blommor, värme, sol och grönska. Det är ett mirakel i miniatyr som utspelar sig vid varje tuva där en liten sippa tittar fram. Jag älskar att promenera i den här tiden. Att inta alla dessa intryck från alla håll. Stanna och lyssna och se. Knäböja inför det enda religiösa altar som jag respekterar: de första vårblommorna som symboliserar livets återkomst och den eviga levnadsvilja som finns i naturen. Naturens oregerliga livskraft är för mig en ofattbar storhet. Var kommer den ifrån? Vad driver den? Naturen ger aldrig upp; det finns ingenting som kan stoppa henne. Det är något gudomligt över det hela. Och det tror jag att de flesta levande varelser känner. 2006-04-15    02:44:37 Ja tack. Till er som av någon anledning undrar och bryr er: jag mår fint. Vad som händer? Tja, skriver på min bok. Och följer Carolina Hurricanes så klart! Slutspelet är nära. Livet leker! Shut up. Nu ska jag sova. Puss! 2006-04-04    23:50:10 Så var den snart över, min sex dagar långa ledighet. Vad har jag gjort då? Tja, skrivit på min fina bok så klart! Och läst. Läst, läst, läst. Hela fredagen satt jag och läste om landstigningen vid Själland år 1700 och om Livgardets historia fram till 1706. Det är så himla trevligt att sitta i mitt bibliotek och arbeta. Låta bokbergen växa på soffbordet, vika ut kartor i knät och låta kaffepannan gå för fullt. Mmm. Men snart är det jobb igen. Tisdag idag. Har gått fort. Har inte arbetat med boken just någonting idag. Var och fikade i tre timmar på förmiddagen och sedan stack jag till morsan på indisk middag med svensk semla till efterrätt. Nyss kom jag hem från en nästan två timmar lång promenad med Adde. Jag är ganska nöjd ändå. Fick ett par mejl från Bengt Liljegren föresten. Ja, ni som inte vet vem han är så är han iaf författaren bakom bestsellande populärhistoriska böcker som "Karl XII - en biografi" (2000) och "Alexander den store" (2005). Han meddelade att han var intresserad att läsa mitt bokmanus och att eventuellt hjälpa till att förankra boken på Historiska Media, landets största förlag för populärhistorisk litteratur. Så jävla najs! Så saker och ting kanske börjar ordna upp sig. Det känns i varje fall lättare. Ångesten rinner bort med smältsnön. Haha det här måste ni ladda hem och SE med egna ögon för att tro på: http://www.bengtdalqvist.se/ Puss och kram! 2006-03-29    11:37:04 Mars attacks! Med plusgrader och regn. Dimman ligger tät som vid vilken Lützen-ås som helst! Det lättar mina vänner! Snöns tyranni börjar så sakteliga brytas ned, och fram tittar en köldstel och nyvaken vegetation som sträcker och vrider på sig likt någon förstenad rese från fordom vars förtrollning nu efter en längre tid brutits och blodet åter börjar rinna i ådrår att ge liv åt organ och lemmar. Annars händer inte mycket. Jag har varit sjuk några dagar. Nu sitter jag på det ångestframkallande jobbet i stan och drömmer mig bort. Bort. Jag vill åka till Azorerna och se på kaskelotter. Och jag vill investera i en stam zebrafinkar att umgås med hemma. Projekt, projekt. Men man måste kunna ta en paus, inte stressa, inte tänka. Bara vara. Jaja. 2006-03-16    19:41:39 Är det våren som är i antågande, eller är det bara en bluff? Idag droppade det i alla fall hejvilt från takpannor och stuprännor och solen spände sitt gula band över ett köldstelt Stockholm. Jag tycktes mig känna en liten vårlig entusiasm i folkstämningen idag. Barn åkte förvisso fortfarande pulka nedför backar som kantades av små rännilar av tövatten, ned på en blötslaskig gångväg full av vad som syntes vara de levande resterna av en hel vinters grusningsansträningar, nämligen formliga högar av grus och krossten. Snart kommer det kommunala underhållningsmanskapet ut med sina små händiga truckar som borstar bort gruset från gatorna - hav förtröstan! Efter nio dagars arbete i streck tar jag en fem dagars vila. Den tiden hade jag med bästa förmåga tänkt investera vid tangentbordet och bland bokhyllorna för att arbeta vidare på mitt populärhistoriska bokmanus. Det är ett spännande, roligt men tidskrävande projekt. Målet är att ha några kapitel färdiga till sommaren. Får väl se om det hinns med. Men det är dessa perioder mellan de tröstlösa arbetsdagarna - dessa korta och intensiva interglacialer mellan två längre och långsamma arbetsfaster - som gör livet värt just nu. Det och den kommande våren. 2006-03-05    11:03:11 Jaharu. Torsdags kväll var det släktmiddag hos morsan. Storebror och storesyster var där med sina familjer. Sammanlagt har de fem barn mellan två månader och 13 år. Full speed. Det var skrik, bråk, spring, brak, skratt. Leksaker vid, under och på matbordet. I ena änden satt Maja, den näst yngsta i skaran, och matade hunden. I andra änden satt Tim, storebrorsans son, och matade katten. Och mitt i allt satt morsan på sin kortsida av det förlängda middagsbordet och bemästrade situationen med stoiskt lugn. Själv kände jag mig något malplacerad i denna miljö, även om självklart jag också älskar små syskonbarn. För här talades enbart om företeelser som barnfamiljer har som samtalsämnen. Ingenstans såg jag några spår av den forna tidens storesyskon: för bara några år sedan var Mattis en vagabonderande singelkille som seglade på Västindien och arbetade som kock i Australien; som hoppade bungy-jump på Nya Zeeland och deltog i valsafari på Azorerna. Idag sitter han i en villa i Nacka med firma, två barn och fästmö. Och stortrivs! Min storesyster, Ylva, gift med den föredetta majorn Uffe, har nyligen byggt hus på Gotland. Och det är en stilig kåk. Givetvis åkte fotografierna fram lagom till kaffet så att alla fick skåda Ikea-köket, mosaikremsorna i badrummet, carporten i blågrått, sandstenskanterna i storarummet. Vackert, ljust, välplanerat - ett perfekt hus för deras rymliga behov med en sådan stor familj. Och där satt jag och kände mig som den enda singeln på en parmiddag. De många antydningarna saknades förstås inte heller - inte ens från min storebror som för bara ett par år sedan öppet deklarerade sitt förakt för det stadgade familjelivet, giftemål och rotad bostad. "När ska du..", "Är det inte på tiden att..." Osv. Scream if you have to. I'm getting off. Jaja så är det väl antar jag. Tiden går och saker förändras. Människor förändras. Var på GM igår. Där hade dock ingenting hänt. Samma musik, samma bartender, samma skitdrinkar, samma folk, samma ångest. Förortsdilemmat kan inte vara mycket tydligare än så här: där en förortsprinsessa, där en förortsprins; regenter i ett rike av SL-bussar, finska alkisar, grå betongfasader och krossade livsambitioner. Hälsade på några bekanta ansikten. Talade en sväng med Madde och hon hade verkligen förvandlats! Hon som jag alltid sett som en slags inventarie i Märsta och på just GM, en förortspingla av standardsnitt. Men nu lästes det för fullt till lärare, bl.a. historia - och sådant inger ju alltid ett stort förtroende i mitt hjärta - och det verkade gå bra. Hon berättade om arbetet med b-uppsatsen och om oppositionen som hade gått mycket bra. Hennes berättelse avslöjade att hon verkligen talade sanning, att hon funnit något som passade henne och som drev henne framåt. Ett lyft uppåt och framåt. Sånt är alltid rörande att höra. 2006-02-26    22:02:35 Historia: 1157: Erik den helige kristnar Finland. 1249: Finnarna betalar skatt till Sverige. 1323: Svensk lag införs i Finland. 1362: Finland räknas officiellt som en svensk provins. 2003: Sverige vänder 1-5 till 6-5 mot Finland i Helsingfors under hockey-VM. 26/2 2006: Sverige besegrar Finland med 3-2 i OS-finalen. Historien talar stundom sitt tydliga språk. Grattis Finland till silvermedaljen! OS-GULD! OS-GULD! OS-GULD! 2006-02-22    09:08:07 Länge sen jag skrev sist! Men det betyder inte att jag ledsnat - tvärtom att jag har fullt upp! Och det är ju bra. Seneca har skrivit: ”Nej, vi ha icke för liten tid oss tillmätt, men vi förslösa för mycket av den. Livet är tillräckligt långt, och även för de största verks fullbordan är vår tid riklig nog, blott den i sin helhet blir väl använd.” Det är det måtto jag försöker leva efter just nu. Schemat är packat över bredden, men det stör mig inte för tillfället. Begränsningar gör människan lycklig. 2006-02-05    17:39:03 Jag börjar känna ett visst hopp igen. Om mig själv, min tillvaro och min framtid. Kanske beror det på ljusets återkomst, som redan märks tydligt med längre och längre soltid på eftermiddagarna. Men jag tror också att det beror på att jag slutat plugga. Det kanske låter märkligt, men så är det. Jag jobbar istället, men det känns ändå som att jag får mer tid till mig själv och till annat nu när jag inte läser längre. Och jag skriver nästan varje dag. Får väl se om det leder till något annat än en massa abstrakta anteckningar i en mängd olika mappar. Isande kallt men ljuvligt vackert idag. Det är väder det. Som både känns och syns. 2006-01-25    19:53:18 Läser just nu Vergilius "Eneiden" - den romerska uppföljaren till Iliaden och Odyséen, och den ska väl egentligen inte läsas fristående från dessa två klassiska epos om varje poäng och episod ska gå hem ordentligt. Och jag kan bara säga det: det här är stor poesi. Jag blir sällan rörd in i själen av lyrik. Många kan ju bli upphetsade av bra dikt men jag har förgäves sökt denna förälskelse länge nu. Men Eneiden rör mig på djupet. Vissa stycken är så väl skrivna - det är en bra svensk översättning - att man ryser. Och jag har bara börjat! "Och nu såg jag till slut nedskjunket i glödande aska Ilion, såg uppvräkt ur sin grund det neptuniska Troja, liksom när bygdens män med järnets tävlande bilor såra en väldig ask, som rotat i sekler sin fasta stam på bergets översta rygg. Ren synes den hota, skaka sitt lummiga löv och nicka med skälvande krona, tills den av täta hugg besegrad med krossande störtning fälld från sin luftiga höjd uppgiver den yttersta sucken. Förd av gudomlig hand, bland lågor och fiender skyddad, stiger jag ned. Och rum ge vapnen och flammorna vika." O, det är så vackert. Det är Trojas slutliga fall och Eneas flykt därifrån som beskrivs i dessa härliga ordalag. Homeros är mer humoristisk. Iliaden översvämmar av bra partier, men Eneiden är konst. Iliaden är koncentrerad på att förtälja en historia, Eneiden är både en fantastisk berättelse och superb poesi. Så jag tar förnuvarande min flykt till antiken och krigiska greker. Medan snön faller och vi rusar mot ljus och värme. 2006-01-17    16:52:59 HEIC NOENUM PAX: Här finns ingen frid. Frasen härstammar, som jag har hört, från den klassiska boken "Häxhammaren" (Malleus Maleficarum) som var det sena 1400-talets instruktionsbok för de som sökte att utplåna häxor och trollkarlar från jordens yta. Allt i Guds äras namn förstås. Det är väl egentligen menat som ett slags krigiskt påbud: HEIC NOENUM PAX: Fred är inget alternativ här. Jag känner raden främst genom det norska blackmetallbandet Mayhems fabulöst bra låt "De Mysteriis Dom Sathanas" (titelspåret från deras klassiska album). Medlemmarna i Mayhem och senmedeltidens häxjägare är väl egentligen två ytterligheter i varsin ände av någon slags religiös fanatism. Mayhem vill förklara krig mot kristendomen och hyllar magin som finns i nattsvart musik och blodsdrypande satansritualer. Inkvisatorerna förklarade sitt krig mot det som de ansåg var ett hot mot en ren kristenhet, sociala avvikare som förstods vara roten till all ondska i världen och de plågor som mänskligheten fick utstå under perioden som avslutade den "mörka" medeltiden. HEIC NOENUM PAX. För mig har det snarast betydelsen: satan vad mycket jag har att göra - här finns ingen ro. Det är en textrad som skriker kaos och osäkerhet, tumult och mörker. Och sånt är livet just nu. 2006-01-01    18:04:26 Länge leve det nya året! Åtminstone i 365 dagar. Sen är man obotligt trött på 2006 också. Men först en dödsruna över det föregångna året. För min egen del var det inget vidare. Året var ett enda långt steg bakåt, kändes det. Det var bra i början och blev bara sämre och sämre. Några bra saker som hände kan man ju dock räkna upp. Jag flyttade från det bohemiska levernet på Stationsgatan och köpte mig en bostadsrätt i Valsta. Det visade sig vara ett lyckat drag, och värdet har nu stigit med mer än 50,000 kr. Tackar. En annan lycklighet var att NHL drog igång igen. Och mitt lag, Carolina Hurricanes - uträknade, bortglömda och hotade av konkurs och flytt - har skrällt och vunnit och leder nu sin division (det är as we speak 11 poäng mellan Carolina, som leder divisionen och Tampa Bay - förra säsongens Stanley Cup-mästare, som ligger på andra plats; och då har ändå Carolina ett par matcher till godo!). De spelade för övrigt 2005 års sista match igår - nyårsafton - hemma mot Montreal och vann med 5-3! I övrigt var det mest besvikelser, stress och hårt jobb. Många förhoppningar har grusats och min närmsta framtid ser oviss ut. Så 2006 ser ut att bli ett år som på många sätt kommer att avgöra min framtid. Det kommer att sätta en mycket djupare prägel än 2005. Kanske kommer jag, när jag på min ålders höst skriver på min självbiografi, kommer att ha ett kapitel som inleds med: "Det var år 2006 som det hände." Osv. Vi får väl se. Gott nytt i alla fall. Och nu, slutligen, en liten nyårshälsning från året 1708, varsågod. ”Gudh gifwe oss ett gådt nytt åhr, ty dhet förflutna åhret hafwa wij slutatt medh stoor wedermöda”. - Carl Magnus Posse, gardesöverste i Karl XII:s här. 2005-12-15    00:22:51 Jag läste idag ut Daniel Meyersons "Hieroglyfernas gåta", och jag måste säga att jag är betagen. (Jag vet, jag borde inte ha läst den, jag hade andra sysslor att tänka på; men den hade stått där i hyllan så länge och väntat och tillfället var det rätta!) Det tog mig bara några timmar att läsa igenom den - så betog den mitt sinne. Inte lika mycket för att den i dramatiska och spännande ordalag beskriver hur dechiffreringen av hieroglyferna faktiskt gick till - det visste jag redan (Napoleon och Rosettastenen...). Boken berättar nämligen om den märkliga personligheten Jean-Francois Champollion, han som 11 år gammal utropat att han skulle lösa hieroglyfernas mysterium och som också gjorde det. Hans levnadsbana var allt annat än romantisk. Uppvuxen i det revolutionära Frankrike bland våld och kaos, levandes liksom i en bubbla, totalt frånskärmad sin tid och, ja, sitt personliga liv. Han var helt och hållet fokuserad på sina språkstudier. Och detta, visade det sig, enbart i syftet att lösa den egyptiska gåtan. I en tid av bokförbud kom hans lärare på honom med att gömma böcker i madressen - inte de halvtjaskiga porrnoveller om Marie Antoniette och hennes älskare som de flesta skolpojkar gömde undan i sina madrasser -, nämligen en persisk ordbok och arabisk grammatik. Champollion var fullständigt dedicerad "sitt öde". Han studerade alla klassiska språk han kunde lära sig. Arabiska, persiska, grekiska och latin - men också mindre vanliga språk som koptiska, kaldeiska och syriska. Han ville kunna allt om de gamla bortglömda språken. I fantasin hade han föreställt sig att detta var nyckeln till att förstå hieroglyferna: att de främmande men urgamla språken på nåt sätt måste vara relaterade till fornegyptiskan. Detta var en helt ny tanke. Lingvistiker i tiden hade tänkt sig hieroglyferna ungefär som ett slags chiffer, inte olikt de system som användes i den samtida militära kommunikationen. Alternativt såg man på hieroglyferna som rebusar att lösa: det gällde bara att förstå vad symbolerna betydde. Men Champollions lilla idé, som hade kommit från ingenstans, hade fötts i en studiegalen 11-årings hjärna, blev faktiskt sättet att lösa gåtan. Han kunde med sin språkkunskap och föreställningsförmåga spåra de gamla språken och bygga sammanhängande system dem emellan som ett gigantisk lingvistiskt pussel som slutligen ledde till hieroglyferna själva. När han väl, en vanlig kväll vid studiebordet, lyckades knäcka koden, blev han så upphetsad att han svimmade och föll i en åttadagarskoma. Visst hade han hjälp av Napoleon, Rosettastenen och "ödet", men det finns ändå något ytterst fascinerande med denne man som redan innan han var myndig hade insett - av någon outgrundlig anledning - att han skulle dö tidigt och därför inte hade någon minut att spilla av sin tid på jorden. (Han blev 40 år, död på en hemresa från Egypten där han med förkrossande bevisning visat världen att han hade haft rätt.) Det är ett levnadsöde så gripande att det blir lika spännande som hieroglyferna själva. Vad är det som driver en sådan man? Vad kommer kraften och insikterna ifrån? Ett genibarn med förkunskap om sitt öde som han driver med hänsynslös precision till fulländning och därefter dör. Jag blir nästan religiös. 2005-12-12    21:09:30 Livlös måndag. Hade planerat fullt arbete (fortsättningen på fredagens och söndagens intensiva stim), men golvades av vad som känns vara början på en allvarlig förkylning. Bäst att ligga lågt. Ska vara hemskriven imorrn också för säkerhets skull. Lite förkyld kan jag stå ut med att vara, men inte dödssjuk. Det kändes idag som att jag hade valet att antingen bli det ena eller det andra. Så lite lugn och ro alltså. I övrigt börjar året gå mot sitt slut. Det här också. Ännu ett sånt där avverknings-sträcka-år framåt, mot någonting annat. Vad detta nu än må bli. Ödet lär väl utvisa det. Jag går en okänd framtid till mötes. Känns lite wierd. Om händelserna vill det så kan jag vara bosatt och installerad på historiska institutionen i Umeå redan i februari. We'll see. Skrämmande och spännande på samma gång. Som det ska va! 2005-12-06    17:04:57 En virre med is tack. Nej, utan is föresten. Och en cigg. Fan vad najs det skulle vara. Menmen. Det är december. Regnet faller från sidan rakt i ansiktet. Leriga skoavtryck i hallen. Ljusstakar i fönstren. Det puttrar lite soppa i en kastrull. Varma mackor. Brända svarta cancerframkallande kanter. Krisp. Det står en inbjudande soffa i min lägenhet. Blå filt, mörkblå kuddar. Fan, man känner sig lite frusen. Kryp in. 2005-11-27    22:14:55 Säg, är inte de plötsliga mötena med det förflutna märkliga? Och nu menar jag inte mötet med historien genom litteratur eller källmaterial. Nu talar jag om de minnesbilder man har från sin egen levnad. Plötsligt kan den komma upp: minnesbilden av någon händelse för flera år sedan. Tydlig, och med den särskilda innebörden som man förmodligen memorerade den för att komma ihåg. Dessa minnen kan lätt framkalla känslor, av lycka, ångest eller obehag. De kan förstöra en hel dag, eller tvärtom, göra dagen bra igen. Men jag måste ändå fråga mig: vad är det förflutna? Alltså rent konkret. Det är ju bara ett mörker, lika mörkt som den tid som ligger framför oss. När minnet av en händelse försvinner, t.ex. när man dör, så finns den inte mera. Borta. Detta är en ryslig tanke egentligen. Om ingen nånsin kommer ihåg händelsen, har den då överhuvudtaget existerat? Ingen kommer ju känna till den. Huga. Och tänk när man ställer Jordens historia i samma perspektiv: vad är väl människans historia sett i ett kosmiskt blickfång. När världen har gått under - på ett eller annat sätt kommer den oundvikligen att göra det - så finns ju ingenting kvar av allt det som har hänt här på jorden kvar att berätta. Det kommer att vara som om ingenting